Patrick Guérin, en bettlare i tiden?

Och så var det dags igen.

Bondfångeri på hög (?) nivå.
Tidigare skev jag om denne man.
Nu har precis exakt detsamma upplägg hamnat på en helsida i lördagens Aftonbladet, nu under namnet Patrick Guérin.
Han, liksom tidigare charlataner, vill att alla vi som är födda mellan 8 juni 1932 och 26 november 1969 omedelbart hör av oss, så vi inte går miste om någon viktig information om hur vi ska bli lyckligare, rikare och troligtvis mer framgångsrika.
Helt gratis nu igen.

DN har en artikel i dagens upplaga där hela den aktuella branschen avhandlas.
Eller i alla fall nästan för lycksökare som vill tjäna pengar på andras osäkerhet kommer nog alltid att finna en lukrativ marknad...

2010.11.17 Uppdatering! Se detta inlägg!

Nu blev det konstigt!

Jamen vad nu då?
Här såsar jag runt i godan ro och kikar in på diverse bloggar, snubblar in på SvD´s valkompass och gör partitestet inför höstens val.
Och vad blir resultatet?
Jämt skägg mellan två partier, visserligen tillhörande samma sida av blocken men ändå.
Endast några futtiga procentenheter mer för ett parti jag aldrig ens övervägt att rösta på tidigare.

Hm, måste nog se över mina och partiernas politiska ståndpunkter.

Uppdatering; Gjorde om testet och fick exakt samma poäng denna gång mellan de två aktuella partierna dock med den skillnaden att "mitt" parti var listat först.
Pust, då kanske jag kan tuta och köra som vanligt?
Eller, bör varje röstberättigad kanske ta och omvärdera sin vana att rösta på samma parti som sist...?

Ok, något rätt gör jag nog i alla fall!

God morgon.
Hade tänkt morra lite om att, trots många barn, vara helt bortglömd på Mors dag.
Att jag släpade ved och barn och mat om vartannat hela dagen igår och som final, badade små-vilda-glada som lyckades blötlägga hela, verkligen hela, badrummet.
Och om hur jag stupade på min post, somnade fyra minuter efter Pysselkungen med sprängande huvudvärk.
Och om hur trött och grinig jag är på frånvaron av sommarvärme i Maj.
Om hur stupatrött jag börjar bli av alla möten, taxifärder, tidiga morgnar och sena kvällar, avslutningar och eftermiddagströtta barn - varje dag.
Om alla-sista-minuten-fikor, -utflykter, -blixtutryckningar som duggar tätt så här i vårterminens sista skälvande veckor.
Om hur klonad jag skulle behöva vara för att hinna vara överallt samtidigt!

Och så snubblar jag in på det här!
Kan jag bli annat än lycklig?

Tack!

Blir nog ännu en bra vecka, trots allt högt tempo..

Och så var det helg igen!

Så var den här veckans lugn och ro över.
Vardagen har förvandlats till helgens tjoande och stimmande av lediga små-vilda-glada.
Snart drar taxirörelsen igång med hämtning/lämning/hämtning igen av stor-sonen och extradotter.
Nattlig sådan!

Sen kan jag nog se fram emot lite rissläpande, vedstaplande, matlagande, bilkörande och läxläsande som vanligt de kommande två dygnen.
Tur att det är högst självvalt!

Känns tryggt att veta att det snart är måndag igen!
Och ni ska roa er med...?

Städiver

Jamen visst.
Blev en helt ok dag idag med.
Små-vilda-glada utportionerade på rätt ställe, morgonfika med bästa Freundin och vännen L.
Den första i sällskap av valp, den andra med vidhängande dotter.
Sitta ute på verandan, filosofera över kreti och pleti, framtidsvisioner, allmänt babbel och en del allvar - precis som vi brukar göra.

Uppsamling av samtliga små, utfodring, läxor, taxikörning efter stor-sonen, middag och till sist; total klädsanering!?

Va?
Jag sortera ut kläder!
Jo, nog brukar jag skyffla runt väl valda delar av familjens klädespersedlar, men därifrån till att verkligen sortera igenom det i tre högar - slänga, skänka, spara - det händer inte alltför ofta.
Ikväll är jag nöjd, genast känns det luftigare och fräschare i barnens garderober.
(För att inte tala om min - där allt urvuxet hamnar .)

Imorgon ska kassarna bort, slänga, skänka och spara!

Cirkus Bambino och Silvia!

Vi har haft en cirkus i byn ikväll.
Självklart åkte familjen mångmamma dit med alla små-vilda-glada och far-är-rar.
Stor-sonen avböjde dock vänligt men bestämt.
Vi var inte direkt ensamma i tältet.
Utöver cirkusfamiljen själva befann sig gräddan av byns elit på samma plats.

Behöver jag säga att jag har skrattkramp i magen och matt handled?
Clownen/akrobaten/mannen var riktigt rolig stundtals och inte enbart för de yngre åldrarna.
Hans och fruns/direktrisens/kvinnans samspel var en fröjd att skåda.
Antingen har de verkligen roligt eller så är de synnerligen välrepeterade.

Matt handled?
Enkelt.
Kommer av mitt initiala Silviavinkande till övriga i publiken.

Det är ett tungt jobb att vara social men någon måste bära bördan! :)

Cirkusen då?
Se den om den kommer till er "håla", Cirkus Bambino var namnet!

Att tycka till.

Föräldramedverkan är på tapeten både här och där.

Nu när jag lämnade Pysselkungen för dagens hopp-och-lek på hans förskola, hängde ett frågeformulär på hans korg.
En trivselenkät.
Både han och lillasyster fröken-Hårfager skulle få komma till tals om hur de känner sig när de är där och leker om dagarna.
Även vi föräldrar hade några frågor att besvara om hur vi upplevde engagemanget från personalen och hur vi blev bemötta.

Antingen har jag väldigt låga krav eller så har mina små hamnat på en osedvanligt bra avdelning?
Kan inte komma på något som skulle vara bättre eller annorlunda för att jag skulle vara mer nöjd.
Att information om hur barnens dag varit funkar är både mitt ansvar som förälder att ta reda på och fröknarnas att berätta om och där har jag aldrig haft anledning att höja på ögonbrynen över bristande information.

Visserligen vistas mina troll inte många timmar i veckan utanför min horisont men den tid de tillbringar borta är bara av godo.
För oss alla.
Att i lagom doser få skapa sig en egen relation till sin omgivning, under kontrollerade former, har varit enormt utvecklande för dem.

Så är det ju för alla, att möta andra människor är ju det som vidgar vyerna, det som gör att vi alla kan växa och utvecklas.

Först i mötet ser man sig själv.

Rutiner, min hjälp i vardagen!

Pust.
Så, nu har veckan dragit igång som den ska på riktigt.
Tisdag och hopp-och-lek i kyrkan på förmiddagen.

Just idag dök Pysselkungens kompis "gammelgrodan" upp.
Jag har svårt att se likheterna med denne lille sexåring och en groda - men barnen hittar glatt på egna epitet på varandra och så länge ingen känner sig ledsen över de utdelade namnen är det ok.
Full rulle på pappersverkstaden, rallykörningen och härjandet.
Kul hade de.

Vi vuxna for upp och ner för att hjälpa till med saxar och klister, dämpa de vildaste lekarna och däremellan hanns det visst med en del samtal.
En gång kvar före sommarlov och det är flera barn som försvinner till hösten.
Sexåringarna ska in i skolan, några yngre barn börjar på förskola och antagligen dyker det upp några nya barn med som hunnit växa till sig.
Jag tillhör "gamlingarna" i sammanhanget.
Troget år efter år harvar vi iväg på tisdagarna för att leka, pyssla, sjunga och skvallra.
Känns som om jag alltid gjort på samma sätt och det har jag nästan också.
Av någon anledning ligger ofta kyrkans öppna hus, oavsett geografisk belägenhet, på just tisdagsförmiddagar?

Rutiner, säger jag bara.
Rutiner är fint!
Utan rutiner skulle mitt liv rasa samman snabbt.
Att ha vissa hållpunkter i tillvaron är det som normaliserar livet när överraskningarna står och bultar på dörren.
Och det gör de.
Ofta.

Simultankapacitet, flexibilitet och anpassningsmöjligheter är a och o i en familj, oavsett antal familjemedlemmar.
Men rutinerna är det som håller ihop allt, det är jag fullt övertygad om!

Måndag.

Varje ny måndag innebär ny vardag.
Något jag gillar.
Fullt upp, massor med tider att passa, möten, barn att lämna och hämta på näst intill löpande bandprincipen.
Just denna måndag har jag klämt in både utvecklingssamtal och en kurs.
Utöver det helt normala farandet för att frakta barn.

Just nu, i halvlek på dagen efter lunch, sitter tre små i badet och snart vankas det barnvaktning för dessa trenne.
Och sen rullar resten av dagen på.

Jippie, äntligen sommar!

Nej, det var för fint, soligt och varmt för att släpa ris idag.
Jag har övat mig i att sitta.
Still!
Fler minuter än tre i sträck.
Gick rätt bra.
Fastnade i tidningar om trädgårdar och piffade balkonger och uteplatser.
Drömde lite, drog lite i de omplanterade växterna, sopade verandan.
Hämtade en syren i kruka från växthuset och några murgröneslingor, fipplade lite.
Inte helt nöjd men genast såg det lite grönare och somrigare ut på trappen.

Barnen.
Ja, de har mest härjat runt, sprätt glass omkring sig och hjälpt till att förflytta kaninbur och hage till grönare nejder.
Far-är-rar.
Han har slitit!
Kapa ved i ösande solsken kostar på.
Klippa gräs likaså.

Och jag har bara såsat runt, nästan...

Och upptäckt att jag stör mig på de tretton hårstrån som växer på mina ben.
Ska det vara så?
Raka benen är så... 80-tal?
Pincett blir bra tror jag!

Fast först ska nog de små-vilda-glada sänkas för natten om jag lyckas slita in dem från klätterträd, kojbyggen och grästussar?

Va, fredag nu igen?

Torsdag.
Lämna, fika, leka, prata, hämta ägg och barn, laga mat, tvätta, diska, jaga barn som tror att de är stora nog att cykla på "stora vägen", mata djur, hämta fler barn, handla, åka på möte, fatta ekonomiskt kloka (?) beslut, röja upp hemma, kolla posten, ladda om disk och tvätt, landa i sängen och somna som en stock.
Innehållsrik dag.

Ny dag, ny helg - igen.
Mer ris...?

Ses på andra sidan om ris och vedhögarna, efter helgen!

Tillbaka..

Har varit lite frånvarande ett tag.

Utöver riset som anföll från alla håll, den sedvanliga disken, tvätten, maten, taxiåkandet och det där som brukar kallas vardag, har jag även roat mig med att stapla all hittills huggen ved, varit social med "Flugan med son" och stora dotter med extrason samt fastnat i diverse böcker.

Dessutom har det varit huggsexa om familjens lap-top enär storsonen fått sin burk att braka ihop!

Tillbaka i fållan igen, nu ska jag bara uppdatera mig om vad ni haft för er den senaste tiden.
På återseende.

En evighetsföljetong.

Hädanefter ska jag aldrig mer anta en skeptisk min när människor på fullt allvar hävdar att de vill bo i lägenhet!
Jag lovar.
Nästan.

Avigsidorna med "lite mark" känns övermäktiga just nu men antagligen kommer jag känna mig larvigt stolt framåt midsommar eller så när riseländet är ihopsamlat och bortforslat.
Men just idag...nej, en god bok, en kopp te, lugn och ro..

(Äh, jag bara skämtar, te dricker gör jag när jag är sjuk.
Lugn och ro kan jag visserligen stava till men inte riktigt begripa innebörden av och goda böcker läses så fort tillfälle ges, minst en timme varje kväll!)

Litterära funderingar

Ok, jag har ett problem.
För mig - ett relativt svårlöst sådant.

Att hålla mig inom givna ramar, i detta fall ett maximalt antal tecken som ska produceras varannan vecka, är mycket svårare än jag trodde.

Antagligen är det nyttigt för mig.
Att bli tvungen att kritiskt granska mina texter och skära bort ovidkommande ord är säkert bara bra för mig.
Men attans vad trist!

Själv älskar jag tegelstenar till böcker, avskräcks inte av en lång artikel, ett blogginlägg eller liknande under förutsättning att innehållet intresserar mig.
Roar eller oroar.

Fast alla är inte likadan och tidningar har begränsat med utrymme så jag hyser förståelse för de ramar som är satta.



Kanske ska fundera på den där boken...?

Riset fortsätter att anfalla.

Och så var jag där igen.
I hagen.
Med allt riset, ni vet.

Tyvärr funkade inte min om-jag-stoppar-huvudet-i-sanden-och-känner-mig-lite-ynklig-taktik särskilt bra förra helgen.
Det eländiga riset försvann faktiskt inte av sig självt.
Nog för att björkris bryts ner relativt snabbt men inte fullt så snabbt.

Om jag säger så här, jag kommer snart behöva hoppa in i duschen om jag inte vill skrämma iväg fler än de ännu icke sommarvaknade flugorna.
Till och med de hade flytt, om de hade hunnit vakna.

Snart har jag iallafall röjt fram marken på en yta stor som en hektar.
Bara ytterligare två-tre hektar att röja.

Fast ska vi se det positivt - och det ska vi ju - har jag fått inte bara gratis träning utan till och med betald träning även om det inte kommer fladdra in några sköna tusenpengar på just mitt lilla blåskonto.
Men företaget far-är-rar/mångmamma kommer bli lite gladare.
Och det är ju bra!

Döden som tabubelagt begrepp.

Lika ofta som de små-vilda-glada ryter i mot mig eller varandra, lika ofta öser de kärleksbetygelser omkring sig.
Idag ansåg fröken-Hårfager att hon kommit på den ultimata lösningen på hur hon skulle kunna behålla mig och far-är-rar när vi dött!?

-"Jag ska göra er till mumier så kan jag ta fram och gosa och pussa på er när jag vill, bra va?"

Fast vid närmare eftertanke ansåg hon nog att det bästa vore om vi aldrig dog.

Och om det nu så var fallet att vi verkligen behövde gå och dö, kunde hon ju alltid flytta hem till sin storasyster men då måste bröderna följa med och det kunde ju bli lite trångt..

Jag minns aldrig att jag vågade prata med mina föräldrar om döden, det var något som skulle besparas oss barn.
Jo, med undantag av att jag avkrävde min mamma hennes örhängen - "när hon dött".
Mitt livs första begravning var för en gammal moster till min pappa, en dam jag sett några få gånger och rimligtvis inte hade någon direkt känslomässig bindning till.
En "övningsbegravning" helt enkelt.

Resterande sorgefölje var gamla, urgamla eller själva halvdöda.
Jag minns att jag satt på helspänn hela den förfärliga tiden efteråt på begravningskaffet och försökte uppföra mig fint.
Att inte spilla smörgåstårta i knät och välta ut glaset och så där.

Samma sak när min morfar gick bort, bara jag och min yngre syster fick följa med.
Våra två yngsta bröder var hemma med barnvakt, de ansågs vara för små.

Vilken skillnad mot hur mina barn fått orera fritt om döden, bevista begravningar, spilla tårta och läsk i knät under efterföljande kaffestund.
För att inte tala om alla djurbegravningar av fåglar, hamstrar, kaniner och lamm de varit med om.

Av någon anledning tror jag att det är viktigt att avdramatisera döden som begrepp.
Alla vi som fötts, kommer en gång dö.
Om de efterlevande inte får möjligheten att sörja och prata om sin förlust tror jag vi skadar mer än skonar.
Och om vi inte har erfarenhet av döden, hur ska vi kunna möta efterlevande i sorg?


Att döden som reell verklighet återfår sin naturliga plats, även hos oss urbaniserade västerlänningar...

Vad är väl en bal på slottet?

Föräldramöten kan vara tröttsamma, långtråkiga, ointressanta eller...eller alldeles underbara.
Nästan iallafall.

Kvällens ihoptrummade föräldramöte i Sheriffens klass hörde till de mer inspirerande.
Ändå pratade vi företrädesvis om de problem som finns inom olika grupper i klassen.
Men mest om hur vi som homogen (nåja!) föräldragrupp ska kunna bemöta och stävja problemen.

Känns precis som rektorn sa avslutningsvis; Jag kommer lägga mig med ett leende på läpparna ikväll.
Tror det här kan bli bra!

Rökutveckling.

Det är bara att inse.
Jag behöver verkligen, verkligen rengöra ugnen.
NU.
Eller helst för minst en kvart sedan.

Varje gång en stek ska ösas, ugnsluckan öppnas för att kolla om något är klart eller en kaka stickas, osar det friskt.
Så pass friskt att vår något överkänsliga brandvarnare går igång.
Tröttsamt.

Av alla de normalt förekommande städprojekt som finns i ett hem med stort slitage är, näst efter fönsterputsning, ungsrengöring något jag drar mig för att genomföra.
Tråkigt, är bara förnamnet.
Och jobbigt.

Men det vore ju bra om jag bara övervann min aversion mot det och bara började, då är det ju ganska snart avklarat.
Eller?

Åter på banan.

Ny vecka och nya tag efter helgens lilla dipp.
Brukar ytterst sällan pipa över förkylning men de senaste dagarnas hostande, snörvlande och snytande har även fått mig att inse att jag kan bli sjuk.

Nu får det vara nog, dags att ta itu med denna kortvecka, snart är det helg igen!

Error!

Är man trött när man försöker både ladda diskmaskinen och göra kaffe samtidigt och resultatet blir maskindiskmedel i kaffekannan?

God morgon!

Förskola?

-"Nej, de behöver inte vara på dagis mer än jag behöver ett hål i huvudet."
Mimmis mammaliv
Skön inställning, tycker jag som är av samma åsikt.
Mimmi har en poäng i det, oavsett hur man vill förhålla sig till förskola.


Jag själv har fallit till föga med barn nr 5, 6 och till hösten även nr 7.
Övriga har aldrig varit på dagis/förskola.
Har inte behövts.
Nej, jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag är inte en stormrik lyxhustru som glider runt med svandunstofflorna kippandes på fötterna eller har som huvudsaklig föda praliner.
Däremot är jag begåvad med en make som ser att det jag gör hemma är värdefullt.


Ett vanligt argument hos de föräldrar som placerar sina telningar på förskola strax efter ett-års åldern, brukar vara att de inte "har råd annars", "de måste börja jobba igen".
I de allra flesta fall skulle jag våga påstå att det är kvalificerat skitsnack!
Med lite eftertanke och planering, skulle fler kunna ha "råd" att stanna hemma längre.

Själv är jag mycket nöjd med Alliansens (och kristdemokraternas) vårdnadsbidrag.
Och ja, jag är medveten om att det är få ensamstående som skulle kunna klara sig på enbart 3000 kr i vårdnadsbidrag + 1050 i barnbidrag per månad - men nu tänker jag inte på det som är piskade att faktiskt försörja sig och sitt barn helt på egen hand.


Det är ju inte förbjudet att arbeta samtidigt som man uppbär vårdandsbidrag, man har bara inte rätt till någon förskoleplats.


Vad är då tillräckligt ekonomiskt sett och hur ska fler små barn kunna få vara hemma längre?
Ja, i första hand är det nog en prioriteringsfråga, eller hur?
Om man först skaffar sig vanor och sedan barn kan det kanske vara knepigt att backa bandet och kliva neråt i standard.
Vi gjorde tvärtom, först barn och sen vanor - som raskt fick förändras efter antalet nytillskott på barnfronten.

Men kan det inte vara värt att försöka vara förälder på heltid de första tre åren?
Någonstans där går en skiljelinje, tycker jag mig ha märkt.
Dessförinnan har barn inte samma typ av behov att leka i större sociala grupper, självständigt, utan en förälder till hands.

Hur har det då kunnat bli så att förskola och tidig jobbstart är normen medan hemmaföräldern ett unikum, nästintill utrotningshotat?

Det samhälle vi byggt, baseras på att båda föräldrarna jobbar, betalar skatt och konsumerar varor samt tjänster.
Istället för att en av de vuxna är huvudansvarig för försörjningen och den andre har hem och barn på sin lott i första hand.
(I ett sådant läge finns också utrymme för diverse egenproduktion som kan hålla nere kostnaderna, exempelvis matlagning från grunden och hembakt bröd.)
Vem av föräldrarna tänker jag låta vara osagt bara det finns någon som helst ansvarsfördelning de vuxna sinsemellan.


De öppna förskolor dit föräldrar och barn kunde gå till och leka med andra vuxna och barn, finns inte mer.
Kyrkan drar sitt strå till stacken men en eller kanske två förmiddagar i veckan förslår inte långt för att stilla det sociala behovet.
Lekparkerna, de få som fortfarande finns kvar och underhålls, ligger i stort sett öde om inte en dagmamma eller två beger sig dit med sin barngrupp.
Alla naturliga mötesplatser har sakta men säkert försvunnit.


Så länge det finns fler i kompisgänget som får barn samtidigt är det lätt att umgås dagtid men förr eller senare kommer dagen när försörjningen och barnets stimulans behöver ökas på.
Att allmän förskola nu kommer att gälla från och med tre års ålder är ju en helt naturlig efterföljd på vårdnadsbidraget.

För mina tre yngsta har just möjligheten till max femton timmar i veckan med hopp-och-lek tillsammans med andra barn i ungefär samma ålder, varit jättebra.
Pysselkungen har ett hum om vilka han ska dela klassrum med framöver, fröken-Hårfager får öva sig i socialt samspel med fler barn än sina bröder och för Bam-Bams del kommer det att vara mer än nog med två fasta lekdagar i veckan framöver.


Men inställningen att; "barn behöver dagis", den kommer jag aldrig skriva under på.
Däremot är det nästan det enda stället där barn kan träffa andra barn före skolstart numera och den typ av förvaring vuxna har att placera sina barn på när de anser sig vilja/behöva jobba.


Men som det bästa alternativet för små barn är det inte att betrakta i normalfallen!

(Vad man sedan kan ha att anföra vad det beträffar barn i dysfunktionella familjer eller barn till asylsökande eller barn med särskilda behov av något annat slag - det tar vi ett annat inlägg!)

Trevlig helg!

Rättigheter + Skyldigheter = Ansvar

Skolan har varit en del av min värld hela mitt liv.
Först som en något abstrakt plats dit pappa gick varje morgon för att jobba, senare som en naturlig plats för mig själv att gå till.
När jag själv travat igenom skolan, jobbade jag antingen själv som lärarvikarie eller med barn och ungdomar, vars naturliga plats fanns där.
Pluggade på universitetet själv, fick barn som började skolan och fortfarande har jag några kvar att följa genom skolåren.

Därtill har jag ryckt upp mina två äldsta barn ett par gånger från intrampade stigar med klasskompisar och lärare för att släppa ner dem på nya skolor.
Trygghet, kanske någon gastar till!?
Eller, hur har studieresultaten påverkats av deras flyttar?

Tack bra, skulle jag våga påstå utifrån min erfarenheten.

Visst är skolan viktig, lärarnas kompetens något av en stötesten men är det självklart att de bästa pedagogerna verkligen har en formell utbildning?
Eller att barnens förmåga att tillägna sig kunskap på ett adekvat sätt enbart hänger på den fysiska skolmiljön med tillhörande personal?

Jag vill nog drista mig till att påstå att det är minst lika viktigt, om inte viktigare, med föräldrarnas inställning till kunskapsinhämtning.
Hur den sociala omgivningen ser på studier och hur - och var - man som förälder lägger "ribban".

Om jag ska vara elak här, skulle jag vilja påstå att alltför många vuxna, föräldrar som övriga, väljer att ställa sig utanför personligt ansvar.
Att se ett problem men inte möjligheterna till förändring och förbättring.
Att inte se sin egen roll eller delaktighet.
Att förvänta sig att "någon annan" ska lösa uppstådda problem, svagheter eller helt enkelt att inte inse vems problemet egentligen är.

Att till varje pris försvara sitt eget ättelägg mot "alla andra"och inte se det egna barnets delaktighet i eventuella tokerier är tyvärr också vanligt förekommande.

Jag har inga universella lösningar.
Jag kan bara svara för hur jag tänkt och gjort hittills.

Jag brukar predika "barnets tre åldrar" och i hur stor utsträckning man som förälder/lärare/kompis/annan vuxen i omgivningen har möjlighet att påverka det växande barnet.

De första sex åren är förälderns ord nästintill lag.
Allt jag vill förmedla till mitt barn om hur vi uppför oss i samhället och mot varandra går lätt in.
Barn är löjligt lojala mot sina föräldrar, det vittnar inte minst barn i dysfunktionella familjer om.
Tyvärr.

De kommande sex åren får man som förälder sakta maka på sig, till förmån för lärare, idrottledare, kompisar och deras föräldrar, media och litteratur.
Fortfarande finns möjligheterna till "beteendemodifieringar", för att uttrycka mig något brutalt.
Världen och dess informationsflöde blir större och mer lättillgängligt för våra barn, fler motstridiga värderingar ska samsas och skramlas runt innan de landar som barnet kan göra till något eget.

De sista sex barnaåren har man som förälder mindre och mindre att säga till om.
Inte så att vi ska acceptera vilken typ av beteende eller uppförande som helst hemma men har vi gjort "rätt" tidigare är det lättare att kunna ha en dialog med våra barn om acceptabla regler som måste gälla för att alla ska trivas.
Om vi helt plötsligt vaknar upp en dag och kommer på att det kanske är vårt ansvar som föräldrar att lära våra barn att hysa allmänt folkvett i sociala sammanhang när de hunnit fylla fjorton, eller sjutton. . .ja, då är vi rökta, minst sagt!

Låter det svårt?
Jobbigt och komplicera?
Eller helt enkelt för enkelt för att vara sant, så lätt kommer det inte att gå?

Prova.
Ha i bakhuvudet att de flesta ungar växer upp och blir hyggliga vuxna, frågan är bara om vi ska underlätta det för dem genom att ge dem redskapen för att själva klara sig, eller om vi ska låta "någon annan" ta ansvaret?

För mig är svaret lika enkelt som självklart; det är mitt ansvar att ge mitt barn de redskap de behöver för att kunna på sikt klara sig själv.
Att stötta, peppa, uppmuntra, huta åt, leda och engagera mig.
Att stå för mina egna värderingar, förmedla min syn på omgivningen och stå upp för mitt barn när det behövs men även att agera motstånd till.

Skola, förskola, fritids osv ska betraktas som ett komplement - inte som den huvudansvarige för mitt barns fostran.
Att nämnda instanser är viktiga, det förnekar jag verkligen inte men huvudansvaret är mitt och mitt allena.

Bomull, kyla och påverkan.

Lite mera tröstlöst ynkande då?
1 plusgrad, snö/frost(?) i små ynkliga drivor här och var på gräsmattan och snålkalla vindar.
Ska det verkligen vara så här?

Beklagade mig för stor-sonen på väg mot bussen och byn strax före sju imorse, vart har växthuseffekten tagit vägen liksom?
Klok som den förklädda och belästa pudel han stundtals är, svarade han bara lugnt att det här är växthuseffekten!

Förändringar i havsströmmar, öken utefter Amerikas östkust, Sibirien smälter, norra Europa får ett bistrare klimat osv osv skulle kunna vara ett tänkt scenario, beroende på just dessa förändringar.

Och jag som hade börjat se fram emot sommarklädsel året om.
Eventuellt med ett visst mått av trängsel eftersom fler personer söker sig bort från de hetaste områdena till mer glesbefolkade nejder, för att slå ner sina bopålar på nytt.
Eller?

Utan att gå in alltför djupt i ett område som definitivt inte är mitt, kan vi väl enas om (att oavsett om man tror - eller inte - på växthuseffekten och att den skulle vara ett direkt led av människans påverkan), att allt det vi människor gör, överhuvudtaget, påverkar något annat eller någon annan.

En både stor och skrämmande men ändå vacker tanke.

Att någon öser upp vatten i ett ämbar för att kunna vattna sina grödor någonstans i sydostasien har inverkan på en butiksanställd lagerarbetares eventuella provisionsdel av lönen.
Eller att en ung kvinnas rensande av bomullsskörden i Indien kan komma att påverka en modedesigners val eller förkastande av det färdigvävda tyget inför sin kommande produktion.

Allt detta helt friställt från vädrets övriga nycker och cykler, tromber, vulkanutbrott, tsunamis, ymniga snöfall samt fler avvikelser från det vi anser vara"normalt".

Fast jag vill ändå ha mer värme och något som påminner om gammaldags hederlig vår nu!

Var är våren?

Nej, nu får det faktiskt vara nog.
Både på vädrets nyckfullhet och mitt eget tröstlösa gnäll om det!

Men snälla någon?
Hagelsvärmar x 2.
Den fjärde maj!

Ro hit med lite värme, pronto!
Ska vinterjackor och allvädersstövlar aldrig få bli förpassade för säsongen?
Ska säsongen sträcka sig ända fram till det är dags igen?
I alla fall enligt almanackan.

Jag vill ha rosablommiga körsbärsträd, knoppiga blomster, bara ben och mindre instängda regnstökiga barn.

Är det verkligen för mycket begärt?

Men några bilder kommer ni inte få se...

Ok, nu är det ändå kört med min tillkämpade anonymitet.


För er som följt min blogg ett tag, vet ni att mina barns namn aldrig stått skrivna någonstans, det kommer heller inte hända framgent.
De kommer även fortsättningsvis bli kallade; Stora dottern, Stor-sonen, Sheriffen, Pysselkungen, fröken-Hårfager och Bam-Bam.


Själv är jag svarthårig och heter Eva!
Och nej, min man - även omnämnd som far-är-rar, heter inte Adam!

Trots ormar i paradiset...

Nu kör vi...

Att försöka formulera några vettiga ord i skrift med en tjattrig tvåochetthalvtåring i knät, det mina vänner, är inte det enklaste.

Numera har den här mångmamman skaffat sig jobb som innebär ett visst mått av eftertanke.
Visserligen har jag ordnat det bra för mig, att plita ner några väl valda ord ett par gånger i månaden och sedan maila iväg de för vidare bearbetning, innan de hamnar i tryck, det måste anses vara en lindrig arbetsinsats.

Allra helst som jag inte bara gillar att höra min egen röst, utan även tycker om mina egna åsikter! :)

Skämt å sido, ny vecka har startat och diverse barn ska fortfarande skyfflas iväg i rätt riktning inom kort.
Därtill behöver hemmet en snabbsanering efter helgens hopp-och-lek, kaninernas bur och hage flyttas till grönare nejder och hästar som vanligt vallas in i fållan/rätt hage igen.

En solig och trevlig vecka tillönskas er alla!

Årets första barnkalas avklarat!

Strålande solsken, glada gäster, förväntansfulla små värdar och bra paket.
Kan nog betraktas som ett lyckat och lagom långt kalas.
Ingen bröt ihop, skattjakten gick över stock och sten samt belönades med de tidigare nämnda påsarna.

Nu badar de små (i omgångar) och sen blir det välförtjänt natt - för både små och stora.
God kväll!

Nästa kungligt, fest i dagarna tre!

Om man uppskattar små-vilda-glada som är extra glada.
Och vilda.
Då har man kommit rätt.

Här kör vi på kalas i dagarna tre, fast med ett dygns sockervila emellan.
Igår var det vuxligkalas med tårta, imorgon gemensamt och sammanslaget gosskalas med små ystra herrar på intågande och på tisdag ska far-är-rar firas.

Tror vi kommer drabbas av sockerkoma mer än en gång.

Inför morgondagens evenemang, tog jag idag resolut och packade in mig och samtliga små i bilen för inköpsfärd till närmsta större saluhall.
Måste erkänna att det var ganska länge sedan jag hade alla med mig och eftersom mångbarnsskaror gärna drar uppmärksamheten till sig, väste jag med eftertryck ur mungipan; nu sköter ni er så jag slipper huta åt er för ramponerade varor, kundvagnsrally och borttappade barn som ska efterlysas.

Döm om min förvåning när mina små manövrerar sig själva och kundvagnen med bravur i samlad tropp.
Inget borttappat barn, inga höjda röster, inget onödigt tjat - allt bara flöt exakt så smidigt som man kan önska.

Ja, de fick beröm, välförtjänt sådant.

Tror vi fick med oss allt vi behöver för imorgon samt lite till, som vanligt!
Nu ska det bara blåsas ballonger, smackas ihop tårta, pysslas ner lite hej-då-och-vad-kul-att-ni-ska-gå-hem-påsar-med-godis, samt skrivas skattjaktskarta.
En baggis!