lördag 31 mars 2012

Lite skeptiskt vevande

Egentligen tror jag inte att vi tycker så himla olika ändå!?

Visst behövs det vettiga utredningar, extrastöttning och anpassade hjälpmedel.
Visst finns det barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Visst finns det dokumentation, manualer och handlingsplaner.

Ingenstans har jag påstått att en diagnos - och därigenom möjligheten att få extra tilldelning av hjälp och stöd i exempelvis skolor - är av ondo.
Tvärtom.

Vad jag vill höja ett varningens finger för - är om det verkligen kan vara så att en av 88 ungar är "drabbad"?
Det var ju i alla fall vad den nyligen genomförda amerikanska studien tydde på.
Eller vad den kraftiga ökningen av nya fall beror på?

De kanske begränsar istället?
Kanske inte bara individen, utan även en begränsning av samhällets normer och värderingar, där alla måste hålla sig inom relativt snäva ramar för att inte vara avvikande och "fel".
Vi kanske ska titta lite kritiskt på vilka kriterier som nyttjas för att kunna klassificera människor?

Alla ni som kommenterat har egna och unika erfarenheter av denna form av diagnostiserande.
Utifrån era erfarenheter drar ni slutsatser om hur vardagen fungerar - för er, för era barn, för er omgivning.
Det gör jag med.

Jag säger inte att vi ska knöla ner diagnosmanualerna i en byrålåda och sluta försöka hjälpa de som behöver hjälp.
Men ibland kan det vara nyttigt att ta ett steg tillbaka och försöka se på "problematiken" utifrån ett vidare perspektiv.

Än så länge har jag inte läst någon slutgiltig rapport om vilka variabler som styr uppkomsten av olika varianter inom autismspektrat.
Ingen fullständig och ställt-bortom-rimligt-tvivel-orsak till varför "avvikelserna" ens uppstår!?
Än så länge tvistar de lärde om orsak och uppkomst - och därigenom även om bästa sätt att underlätta, bota eller mildra!?

Jag har inga om helst motiv av vare sig ekonomisk, politisk eller religiös karaktär för att motarbeta, eller försvåra för Bup eller vuxenpsykiatrin.
Bara min sedvanliga känsla av att det kan vara vettigt med lite vevande mot väderkvarnsvingar i akt och mening att bidra till ett mer tillåtande samhälle.

Till sist kan jag rekommendera en intressant bok i ämnet; Diagnosens makt.

fredag 30 mars 2012

Teori, praktik och statistik

Det här är viktigt!

Madelein har en poäng i sin kommentar och visst vet jag vad hon och hennes familj har att brottas med.
Samtidigt är det lätt att glömma bort människan bakom siffran i statistiken - och det där jag blir upprörd.
Om vi som civiliserat samhälle, kunde sluta snegla så mycket på hur alla andra är/gör/tycker/vill ha det - skulle även "Tokige Frans i Svängen" ha ett existensberättigande.
Eller "Lilla Anna" som kommer från en tillbakadragen familj och introvert miljö.

Det går inte - ska inte gå - att stoppa in alla människor i samma typ av form!
Statistik och undersökningar är en bra måttstock på hur samhället ser ut men ett samhälle är inte statiskt.
Inte dess värderingar heller!
Vad som ansågs som sjukligt för hundra år sedan, är inget vi ens funderar på idag.
Av alla våra diagnoser vi ställer idag, kommer många att behandlas och beaktas på ett helt annat sätt om ytterligare hundra år.

Ändå är det här och nu vi lever och så länge samhället kräver konformitet, kommer vi att dras med en mängd diagnoser.
Kanske för sakens skull?

Om lärare fick göra det de är bäst på - undervisa - skulle mängder med ÅP (åtgärdsprogram) inte vara nödvändiga...
Om föräldrar hade styrkan och modet att vara auktoriteter...
Om så kallade experter inte kom med så infernaliskt motstridiga råd hela tiden...
Om vi hade en syn på barn som små människor med färre erfarenheter än större människor...
Om vi kunde göra oss fria från alla statuskrav vi ålägger oss själva ...

Då vill jag hemskt gärna tro att färre skulle känna sig utpekade, dissade, värdelösa och istället få en chans att vara precis så som de verkligen är.
En utopi givetvis - men ett mål att sträva efter.

Anonym madelein - mamma till sex sa...

Ja, du vet ju vad jag tycker. Jag vet i varje fall att så länge inte alla barn möts för den de är utan för hur de är så kommer diagnoser behövas. Det finns ju massor av bra idéer rent teoretiskt men det är ytterst sällan det fungerar i praktiken.

När Björklund snackar om lika för alla tänker han inte på att alla inte är lika. Han har tillsammans med regeringen tagit bort möjligheten för lärare att skräddarsy utbildningar så de passar alla och det är bara en av alla försämringar.

Vist kan det vara stigmatiserande och visst läser man på sina håll om överdiagnosticering. Tyvärr tror också många att medicin är en universallösning. På Sahlgrenska universitet kom nyligen en studie som gått 20 år tillbaks i tiden inom vuxenpsykiatrin som snarare visade på en underdiagnosticering med ca 20% av de som sökt inom psykiatrin.

Så länge det finns fördomar och folk inte accepteras för de de är så behövs tyvärr diagnoser :-)


Hur ser ni på det?

Vad är normalt?

Men det är väl klart som korvspad att det är i första hand frågan om att "medvetenheten har ökat".

Bara att göra jämförelsen med 1880-talets "resandesjuka", där unga män plötsligt kunde dyka upp i fel stad och fel land och hävda att de handlat under påverkan av nämnda sjuka.
Hade de dessutom fått ett läkarintyg på att de led av åkomman, hade den lokala polisen bara att ombesörja hemtransport till rätt europeiskt land.
Knappt 30 år senare, existerade inte begreppet längre.
Sjukdomen - som knappast ens hade varit en sjukdom - hade upphört.

Utifrån ett historiskt perspektiv är det lätt att se sambandet mellan den ökade friheten, resorna för att "dricka brunn" och sommarnöjena som de mer välbeställda hade råd att kosta på sig, vilket ledde till att den mindre bemedlade arbetarklassens medborgare villa ha det lika gott ställt.

Finns inte diagnosen - existerar inte sjukdomen.
Först när vi vet vilka symptomen är, går det att ställa en diagnos som i sin tur behäftas med en avvikelsernas stigmatisering.
Det finns fler exempel på detta.
Till exempel kvinnor som under förra seklets början, diagnostiserades som hysteriska eller nervklena.

Om alla de barn och ungdomar som idag efter en långdragen utredning, får eventuella mediciner och en stämpel i pannan på vad som felas dem, är vi ändå inte i närheten av att kunna möta dessa "bokstavsbarn" på ett adekvat sätt.
Visst finns det eldsjälar som reser land och rike runt för att föreläsa, upplysa, hålla seminarier och pratar sig blå för ett öka medvetenheten - men så länge det fattas ekonomiska och kvalitativa resurser för att underlätta dessa människors vardag, kommer de alltid ha att slåss mot omgivningens fördömande syn.

Jag är inte emot att människor får hjälp med de svårigheter de kan tänkas möta, inte heller är jag emot att samhället gör plats för alla.
Tvärtom.
Men att bortförklara alla mindre sympatiska, mer högljudda och utåtagerande barns beteenden med att de säkert lider av något inom autismspektrastörningshållet - det är att förenkla.
Inte heller det omvända beteendet med introverta och tystlåtna barn bör omedelbart tydas som att det är något "fel" på dem.

Vissa ungar har aldrig fått lära sig vilka regler och gränser som finns mellan människor i ett samhälle för att det ska kunna fungera friktionsfritt.
Andra verkar vara predestinerade att växa upp under turbulenta former i sitt sätt att möta omvärlden.
Åter andra har en social uppväxtmiljö där de inte tillåts att ta plats, blomma upp eller få tillfällen att interagera med andra, som på sikt skulle kunna hjälpa dem att våga ta för sig lite mer.

Och är det verkligen så förtvivlat viktigt att till varje pris sätta ett epitet på alla?
De allra flesta unghyvlar växer upp till förhållandevis sansade vuxna.
Under tiden gäller det att alla med mer erfarenhet (vuxenvärlden), hjälps åt med att lotsa de med färre erfarenheter (barn).

Visst finns det bokstavskombinationer.
Visst behövs det i vissa fall både assistenter, mediciner och terapi men kanske inte i riktigt den omfattningen vi ser nu?

Letar vi efter avvikelser och "fel", kommer vi hitta det.
Oavsett vad vi sen kallar det för.

torsdag 29 mars 2012

Veckovill?

Jag har varit småsur hela dagen för;

1) att jag inte fick tag på rätt person på den omtalade arbetsgivarorganisationen.
2) att jag köpte nytt maskindiskmedel i affären igår och fick de beställda femkilosförpackningarna hemlevererade idag.
3) att jag hela dagen trott att det varit fredag och irriterat muttrat om att soptunnan inte blivit tömd!

Tur att;

1) det är vardag imorgon igen och jag har ännu en chans att ringa och "bråka" denna vecka.
2) vi diskar så pass mycket att allt kommer att gå åt ändå.
3) det är soptunnetömning imorgon. Och fredag!

Glasklart

Bland alla de hemsysslor som emellanåt behöver skötas, avskyr jag nog ugnsrengöring och fönstertvätt allra mest!
Jag undviker båda ytterst nogsamt.
Och ihärdigt in absurdum.

Ugnen var jag ju tvungen att skura ur för några veckor sedan eftersom brandvarnaren gick igång så fort jag bara vred på värmen.
Fönstren har jag ignorerat, hårt.
Nu har vi dock passerat "absurdumstadiet" för flera år sedan - strax efter att stora dottern svabbade av dem sist för en fyra år sedan eller så?
De var liksom inte ens lite bohemiskt och chict mjölkvita, utan totalt igengrodda och ogenomskinliga.

Det har jag under ilskna muttranden åtgärdat nu.
I alla fall halvhjärtat, de flesta är visserligen bara avsvabbade invändigt men bara det är en avsevärd förbättring och de där jag riskerade livhanken genom att klänga mig fast i fönsterkarmen för att tvätta utvändigt, låg givetvis på övervåningen.

Lite av living on the edge ...

Antiklimax

Ibland undrar jag vad folk gör hela dagarna?
Ja, inte vi lyxlirare som är arbetslösa, föräldralediga eller på andra sätt leker dagdrivare, utan de som påstås ha ett arbete att gå till och sköta.
Vissa är stört omöjliga att få tag på.
Är det inte tjänsteresor, är det möten eller så har de den dåliga smaken att vara frånvarande i alla fall.
Bara för att!

Personen jag jagar är "åter klockan 16.00".
Inte så värst troligt att hitta den anställde på sitt tjänsterum då va?

onsdag 28 mars 2012

Apropå sjunde budet ...

Snart skulle jag nog kunna ta en sovsäck och börja campa i valfri kyrka i "byn".
Gårdagen spenderade på två olika kyrkliga ställen i fyra omgångar i sammanlagt dryga nio timmar!

Dagen idag har också gått i "kyrklighetens tecken", även om det mer har varit av räfst-och-rättning-i-leden-samtal.

Minns ni vår församlingspedagogs mackel med sin uteblivna och hittills felaktiga lön?
Idag sammanträdde Personalutskottet på förmiddagen och eftersom jag inser att anfall är bästa försvar, stegade jag frankt in och frågade om jag inte kunde få störa en liten kort stund med en fråga jag hade?
Jodå, det skulle gå bra, även om samtliga ledamöter kliade sig mentalt i huvudet över min oannonserade ankomst.

Förbindligt inledde jag med om de inte kunde räta ut ett frågetecken jag hade om hur de hade resonerat kring den ytterst modesta begäran från församlingspedagogen angående sin möjlighet att få ut korrekt ersättning retroaktivt?
Den begäran de beslutat hänskjuta till Svenska Kyrkans Arbetsgivarorganisation.

Här vidtog en unison försvarsställning, kyrkoherden ville berätta om hur det såg ut nu och hur det skulle se ut från och med i höst - ordföranden i utskottet hävdade bristande kompetens inom utskottet och det korrekta i att bolla frågan vidare, samtidigt som det framhölls att utskottet i sig inte var något beslutande organ utan bara rådgivande.
Rådgivande till nämnden som hade som ansvar att fatta beslut i personalfrågor!

Det intressanta här är att samtliga ledamöter i utskottet, även är ledamöter i nämnden!?
Vissa av dem till och med i Fullmäktige som är den sista utposten i denna obändiga hierarki, vars uppgift är att fastställa de slutgiltiga ekonomiska transaktionerna!?

När jag påtalade detta - efter ha fått bekräftat att kontakt verkligen hade tagits med adekvat person inom arbetsgivarorganisationen - och även kyrkoherden att personligen ta på sig ansvaret för att ha haft denna kontakt - då började det skruvas än mer besvärat i stolarna.

Någon fräste till om att jag hade ju fått svar på min fråga!
En annan började yra om antalet timmar och procentuell tjänstgöringstid och när tjänstgöringen eventuellt hade förändrats.
En tredje hävdade sin okunskap om det mesta eftersom vederbörande inte varit med när församlingspedagogen hade anställts för drygt 12 år sedan.

Fortfarande ytterst förbindligt poängterade jag då att jag var inte riktigt klar!

Jag fann det i sammanhanget högst märkligt, att nämndens protokoll daterat två veckor senare, hade en formulering där församlingspedagogens begäran "bestreds, eftersom helgtjänstgöring ingick i tjänsten".
Nämnden var tydligen kompetenta nog att avgöra frågan, utifrån utskottets rekommendation, trots att det knappast är fler drivande personer som sitter i den förra konstellationen än i den senare?

Härefter höll jag en kort lektion i skillnaden mellan så kallad "oreglerad arbetstid" kontra en fastslagen timtjänstgöring - givetvis på ett mycket pedagogiskt sätt där jag även exemplifierade så att minsta småbarn borde ha begripit hur jag menade.
Ett litet anförande om hur arbetsmarknaden brukade förhålla sig till sådana moderniteter som OB-tillägg fick ingå också!

Slutligen återkom jag till frågan om vems ansvar det var att saker och ting ställdes till rätta och om bollen fortfarande låg hos arbetsgivarorganisationen?
Eftersom det hävdades att det förhöll sig så, tackade jag för mig, bad om ursäkt för att jag stört dagordningen, önskade ett fortsatt trevligt möte och vände på klacken!

Jag lovar - det tog inte två minuter efter att jag lämnat rummet så hämtades fikat in - trots att det brukar ta minst en timme eller en dryg halvannan i vanliga fall.
Undrar bara hur länge de var tvungna att skramla med kopparna och spy galla över en uppnosig uppkomling som vågar tränga sig in på det där oborstade sättet och ifrågasätta, innan de hade lugnat ner sig?

Som i en liten bisats måste jag få fundera högt över om det verkligen inte finns något som kallas för jäv, inom förtroendevaldas led?
En av ledamöterna sitter som ordförande i ett utskott som i sin tur ger rekommendationer och förslag till nämnden (där personen sitter med som ledamot), som i sin tur fattar beslut och bollar till sist vidare till fullmäktige( där personen är ordförande igen), där allt ska ytterst klubbas.
Utöver det har personen i fråga parkerat sig på en ledamotsplats även i ett av pastoratets två församlingars kyrkoråd?
Kan man sitta på fler stolar?
Samtidigt?

Imorgon ska jag ha ett litet snack med arbetsgivarorganisationens representant!

måndag 26 mars 2012

Hör jag i "syne"?

Är det bara jag som hör likheter mellan dessa sångerskors röster?



Stoneface

Jojo.
Här tror jag att det ska bli en lugn och skön måndag.
Visserligen startade den bra - kärringfrukost hos C med mamma S hanns med, innan fröken från dagis hörde av sig och meddelade att Bam-Bam parerat ett fall från en sten med pannan som stötdämpare.

Vinglig och yr hade han vimsat runt innan han blev infångad och placerad i horisontalläge tills jag kom.
En snabbutryckning till vårdcentralen där ungen kollades upp och en remiss gick direkt iväg till akuten.
Raka spåret in till stan, febrilt jagandes far-är-rar via mobil, för att någon skulle vara hemma när skolbarnen kom från bussen.

En av hans kollegor fick till slut tag på maken och vi fick stanna i ett lek/undersökningsrum på akuten en stund för observation.
När ögon, öron, pupiller, motorik och balans kollats upp för vilken tur i ordningen, blev vi frisläppta.
Någon hjärnskakning verkar det inte ha blivit!?

Bulan sonen ståtar med kommer nog att rendera honom ett nytt smeknamn - jag funderar på om Enhörningen eller möjligtvis Stenkrossaren passar bäst?

Men annars är det en lugn och skön måndag!

söndag 25 mars 2012

Ok, jag är motvilligt imponerad!

Den här kvinnan är galen!
På riktigt!
Jag behöver minst en tvåa till, innan jag överväger att doppa valfri kroppsdel i något vattendrag större än ett handfat!
Och hon kliver glatt i Ålands Hav.
Den 24 mars!

Jag kanske kommer att plaska med fötterna i vår lilla sjö om några månader...?
Kanske?

Städivern håller i sig

Egentligen hade jag tänkt fixa våfflor idag - precis som sig bör en våffeldag som denna.
Tyvärr orkade jag inte åka till "byn" bara för att köpa det bortglömda Marsanpulvret så familjen fick nöja sig med pannkakor istället.
Verkade faktiskt gå lika bra.

Dessutom har det varit alldeles för fint väder för att behöva mata mil i bil.
Inte skurade jag någon kyl eller sydde något madrassöverdrag heller!
Däremot parkerade jag mig på trappan med kaffe och de sista sidorna i Marianne Cederwalls Spinnsidan, direkt efter frukost.
Tycker nog att det svajar lite i kvalitén, ibland är det riktigt medryckande och andra ställen är bara ren och skär transportsträcka, där bland annat huvudrollsinnehavarens nyförälskelse mest känns som ett; Jaha?

Växthuset har fått sig en riktig ommöblering också, ordentligt rensopat och grundligt urstädat på gamla spruckna krukor, döda växter och föregående års uppbindningsrep till mitt relativt misslyckade tomatprojekt.
(Skyller på vädret i fjol)!

Till sist ska ni få en favorit i repris; Världens bästa och enklaste (?) våffelrecept - om alla ingredienser finns hemma, vill det säga ...

lördag 24 mars 2012

Jag har glömt kuddarna på häcken!

Utanför Annexet finns en häck av något slag?
Ingen aning om vad det är för buske men dryga metern hög och med ganska smala och lite spetsiga blad, skärmar den av på framsidan så att det blir en tydlig avgränsning mellan Stora Husets trädgård och den plätt som hör ihop med lillstugan, eller det vi kallar för Annexet.

Ett alldeles ypperligt ställe att hiva upp kuddar och täcken för vädring på så här års.
Precis det har jag gjort idag.
Vädrat, städat, plockat undan och sanerat för att vi ska kunna ta vår sommarstuga i bruk igen, efter vinterns igenbomning av huset.

Vattnet är påsatt, varmvattenberedaren är påslagen och imorgon ska kylen skuras ur och ett nytt överdrag till kökssoffans madrass sys.
Sen är det bara att börja leva sommarliv igen med spontana övernattningar i stugan, så väl av både långväga gäster som av oss i familjen.

Ett bra sätt att bygga relation på är att tränga ihop oss och lyssna på knastret av vedträna i kaminen, ligga på golvet och läsa sagor eller sova skavfötters med alldeles för många små i en inte alltför stor säng.

Egentligen mest ett minimalt miljöombyte på 25 meter, mer än en revolutionerande nyordning.
Sover hopträngda och läser sagor, uthällda på ett eller annat golv, gör vi ju även vanligtvis.

Sist jag passerade sovrummet hade Pysselkungen makat sig tillrätta i min sängs fotända, självklart.

Och Annexets kuddar kommer att vara välvädrade imorgon, eftersom jag verkligen inte har för avsikt att kliva iväg och ta in samlingen nu!

fredag 23 mars 2012

Kultur och socialiserande

Först Alfons-teater på biblioteket för barn, fortsättning med fika och lunch hos mamma S i trevligt sällskap.
Tre mammor och sju barn som njöt av vårsolen i timtal.

Väl hemkomna for de små-vilda-glada runt som vettvillingar och en något disträ Mångmamma har just plitat ihop ett bidrag i tidningen Skrivas novelltävling, sittandes på trappan.
Sista dag för att skicka in ett bidrag är i morgon så helt plötsligt hade jag inte så gott om tid som jag trott.
Å andra sidan gillar jag deadlines, det har vi ju redan konstaterat.

Som vanligt får ni läsa först när vinnaren är utsedd.

Nu börjar det dra ihop sig till akututfodring av energitömda huliganer, vårsolen och värmen kräver sitt tribut.

torsdag 22 mars 2012

Ida - född 21 april 1887

Hur gammal är den äldsta släkting du har minnen ifrån?
När var den personen född, vars berättelser från sin barndom eller uppväxt, du fortfarande kan minnas och återberätta?

Dessa tankar slog mig när jag var på vippen att släcka ner och gå och lägga mig.
Nästa tanke som slog mig var, att om jag fortfarande lever och har den mentala hälsan i behåll om en 40 år in i framtiden, kommer jag att kunna förmedla historier jag hörde av min farfars syster som var född i slutet av 1800-talet.

Svindlande tanke.
En persons uppväxt under 1900-talet som kanske kommer att kunna landa hos en människa som kanske kommer att födas i mitten av detta århundrade.
Ännu mer svindlande.

En helt annan människa - och faktiskt den äldsta och tidigast(!) födda person jag mött - hennes historia om sin uppväxt på ett stort gods i Sörmland, vore värd att nedteckna.
Ida, född som äldsta dotter i en godsherres hem i utkanten av Nyköping 1887, lärde jag känna under hennes sista år i livet.
En svag och bräcklig kvinna på dryga 100 år med en osviklig skärpa i minnets vindlingar.
Det kroppen inte ville längre, förbannade hon med svavelosande eder - men in i sitt minne kunde hon fortfarande springa med fladdrande flätor, knäppkängor och styvstärkta underkjolar över godsets ägor, ivrigt jagandes en fjäril, det bästa smultronstället eller sin osnutna lillebror.

Hon kunde fortfarande levandegöra känslan av skuld och skam när hon stod inför sin fars stränga blick för att få en reprimand för att de franska glosorna inte satt klockrent.
Eller hur bister hennes guvernant kunde bli när broderiet inte var slätt och fint.
Köksans vänlighet, stalledrängarnas snusande i smyg eller den bleksiktiga och sjukligt klena moderns vaga omsorger var annat hon ville prata om, under långa tysta nätter.

Jag var en liten snärta på några och 20 som hade förmånen att få koka hennes morgongröt (och bli uppläxad för att ha haft i för lite salt vid tillredningen), bädda hennes säng, byta hennes nattlinne och hjälpa henne med morgontoaletten, som mestadels bestod i att torka av hennes fågelliknande lilla tunna kropp med en hårt urvriden varm tvättsvamp.

Bara tre dagar före sin 103-årsdag somnade hon in, stilla och tyst.
Snart har det gått 22 år sedan dess och hennes historier och de fragmentariska bitarna av hennes berättelser jag ännu minns, lever kvar.
Hos mig!

Bla, bla, bla ...

Även om dagen varit fin och mild - och barnens humör likaså - är jag lite mör.
Tänker alls inte klaga men givetvis fick jag upp tempot något mot kvällningen.
Nu är ordningen återställd, allt det jag försakade under dagens tidigare timmar, tog jag igen mellan 18.00 och 20.30.

Hushållsmaskiner har fått göra tjänst, böcker återlämnats till biblioteket, mat handlats, barn har läxlästs, tandborstats och nattats.
Jobbtexten är nerplitad och levererad, vänner sms-uppmuntrade, djur utfodrade och en del av er har fått synbara påhälsningar genom kommentarer, andra har jag bara mellanlandat hos.

Jag tar ett varv förbi kudden några timmar innan nästa tunga dag tar vid ...
Sov gott!

Någon måste ju offra sig ...

Jag vet.
Det är ett hårt liv att vara Mångmamma emellanåt.
Idag har det varit tungt till exempel.
Efter morgonens tjurrusning för att få iväg alla små-vilda-glada till sina rätta platser, åkte jag mot stan´ för en frukost med storsonen.
När vi väl hade pratat ikapp oss, åkte jag vidare för en finfika hos min bokleverantör Eva.

Bam-Bam var för en gångs skull samarbetsvillig när vi skulle från dagis och solvärmen verkar göra underverk för de övrigas annars så trötta eftermiddagshumör.
Nu puttrar lammgrytan på spisen och jag njuter av vårsolen på trappan.
Två buketter med trädgårdens snödroppar har jag fått av Majblomman och Pysselkungen som vittjat bestånden efter bästa förmåga.

Ikväll ska en jobbtext iväg och imorgon blir det barnteater och "kärringlunch" efteråt hos mamma S.

Tungt, eller hur?

onsdag 21 mars 2012

Noll hål och ingen brand

Så var bästa Freundin äntligen hemma igen efter sin utrikiska resa.
Hennes lille J och min Bam-Bam kom samtidigt till dagis idag och det var ett kärt återseende.

Min lilla huligan fick bara hoppa in och mellanlanda en timme - medan vi mammor sörplade kaffe och försökte uppdatera oss om vad som hänt under de gångna två veckorna - innan det var dags för det allra första "riktiga" tandläkarbesöket.
Resolut och van som han är från sina syskons besök på folktandvården, hoppade han upp i stolen, gapade och visade sina 20 mjölktänder utan mankemang.

Desto mer spännande blev det när vi nästan var tillbaka på dagiset.
Räddningstjänsten ryckte ut med blinkande sirener och sladdade in på parkeringen, strax framför oss.
Brandlarmet tjöt över nejden och alla barn var samlade i grupper ute på gården tillsammans med sina fröknar.

Min första tanke var givetvis att det "bara" var en övning, likt de som genomförs i skolan men det visade sig vara en bortglömd ugn inne på en av avdelningarna som börjat ryka.
Ingen fara på taket med andra ord.

Ungarna tyckte det var spännande att få hälsa på brandmännen och bekymrade sig inte överdrivet mycket om eventuell fara.

Nu är jag och fyrbeningar utfodrade, veden insläpad och grustaget i hallen sanerat.
Solen vräker ner och jag ska snart åka på upphämtartur igen för att samla ihop skocken av vildbasare.

Trevlig onsdagseftermiddag, på er.

tisdag 20 mars 2012

Fordon på villovägar

Som vi bor, i obygden eller nära nog, kan det stundtals hända spännande saker.
Alldeles nyss kom en timmerbil med kran körandes i sakta mak på vår lilla slingriga grusväg.
Tack och lov utan släp i kölvattnet.

Tyvärr finns det inte skuggan av en chans att ett sådant ekipage kan vända på vår gårdsplan, allra helst som den fortsatta vägen ut i skogen är avspärrad så här års med en hästhage där mina fyrbeningar vistas.
Det var ganska intressant att åse skådespelet där den stackars chauffören fick backa.
350 meter!

Undrar vem som svettades mest - chaffisen eller jag?

Legi ergo egi sum*

Ja, eller "jag läser, alltså är jag".
Eftersom det blev lite si och så med sömnen inatt, har jag hunnit läsa ut boken jag påbörjade igår kväll.
Svartvintern av Marianne Cederwall.
Den fristående fortsättningen på Mirjams och Hervors äventyr är förlagd till en norrländsk avkrok som jag tycker verkar mycket exotisk, så "sörlänning" jag nu är.

Faktiskt är jag ohyggligt uselt berest i vårt avlånga lands nordligare delar, längre norr ut än "raggarrundan" i Ljusdal har jag aldrig varit - och det räknas nog knappt som Norrland av de infödda!?

Å andra sidan tror jag att jag skulle ha svårt för den eviga natten under vinterhalvåret och även den eviga dagen under somrarna.
Jag behöver det riktiga dagsljuset för att min dygnsrytm inte ska bli helt kass.
I alla fall inbillar jag mig det?

Boken?
Jo, mitt omdöme om första delen (Svinahugg), var ju något ljummet men här tycker jag att det lockar till läsning av fortsättningen; Spinnsidan.
Vilken tur att jag varit förutseende nog att lånat den med, sist jag var på vårt fantastiska bibliotek!

*med viss reservation för total felöversättning ...

Skev dygnsrytm

Jag är en utpräglad kvällsmänniska.
Sena kvällar får jag snilleblixtar - eller nästan sådana.
Att jag överhuvudtaget kommer upp på morgnarna, är endast och allenast för att jag är så illa tvungen om jag vill ha en fungerande vardag med barn som kommer iväg till skolan och sådär.

Döm om min förvåning när jag först hade svårt att somna och låg och läste till klockan nästan var ett i natt - och sedan vaknar pigg och nyter redan klockan fem!?
Inte kunde jag somna om heller.

Måste vara den första frukost jag ätit i mannaminne vid den tiden på dygnet!
Nästan hunnit läsa ut boken jag började på igår också.

God morgon!

måndag 19 mars 2012

Avbön

Alltså - jag är inte det minsta dryg eller håller mig med hög svansföring, vi har bara haft ett rejält internetstrul ikväll.
Verkar som om större delen av Växjö med omnejd haft det lite tjorvigt.

Bara så ni vet varför jag inte är inne och hälsar på hos er ...

Stormbyar och turistfällor

Uruselt väder var vad vi vaknade till i morse.
Snö och hagel, ihållande blåst och ett riktigt ruggigt busväder.
Planen vi gjorde upp igår, höll vi ändå fast vid.
Med fyra studiedagslediga små, vankades en tur till IKEA i Kalmar men även en spontanutflykt över bron för att i nära nog full storm äta kanelbulle på stranden med utsikt över Kalmarsund och fastlandet.

Trots många år i denna del av världen har ingen av mina yngsta varit på Öland tidigare och det går väl knappt att hävda att de varit det idag heller, genomblåsta som vi blev och tillbakatvingade av hårda byiga vindar in i bilen relativt omgående.

Jag har utlovat en bättre utflyktstur när vädret är lite mer turistvänligt - framåt maj-juni sådär.
Kanske går att övertyga Sheriffen om ett byte av sommarutflyktsmål?
Från High Chaparall till Ölands djurpark.

Eller kanske inte ...

söndag 18 mars 2012

Så var helgen slut ...

Vilken helg det varit.
God mat och dryck, sena morgnar, frukost fixad av Pysselkungen, läsning, lekande och läxläsande.

De små-vilda-glada slet de "nya" utklädningskläderna ur torktumlaren och har mestadels uppträtt i den ena efter den andra kreationen i stort sett hela helgen.
Rollekarna har avlöst varandra.

"Mitt" arbetsbord har varit belamrat med Barbiedockor, träsvärd och stuvbitar där det tiggts om att jag skulle producera alltifrån svärdskidor till sjöjungfrustjärtar.
Det enda jag hunnit och valt att prioritera i datorväg, är några snabba kollar av vad ni pysslat med och ett fanatiskt sökande efter bästa tänkbara tryckeri-förlag-distributionstjänst för kommande alster.

Kristina Svenssons excellenta sammanställning har varit till stor hjälp.

I morgon är det ingen vanlig efterlängtad måndagsvardag för samtliga små har studiedag.
Å andra sidan hinner vi hitta på en del bus ändå och beta av lite mer skolarbete!

fredag 16 mars 2012

Hemma hos Lucia

Nej, jag har inte tagit fel på vilken dag och månad det är.
Inte heller har jag hunnit med en blixtvisit till Italien över dagen.
Men jag har faktiskt varit hemma hos Lucia idag.
Hon råkar vara en av de allra bästa lärare jag stött på - och då känner jag ganska många sådana.
Lärare alltså - inte Lucior.

När jag kom därifrån hade jag bakluckan full av fin-fina fynd med böcker, utklädningskläder, en hel tygrulle med fodersiden och en fantastisk karta - hemsydd och uppspänd på spånskiva - av Småland.
Bland annat!
En skrotsamlare som jag, blir ju givetvis lycklig över fler bra-att-ha-saker.

Ett prunkande uterum hade hon också där vi hann med en kopp kaffe och en stunds bubblande om allt och inget.
Liten vuxenpratande är välbehövlig mitt i huliganlekandet - det tackar jag för!

(Och Cia; Spillbitarna i skinn har redan kommit till användning, Sheriffen fick sin efterlängtade svärdsskida med hank i nämnda material.
Tack!)

Normaltempo och solsken

Gårdagen försvann i ett rasande fläng.
Efter barnavstjälpning, blev det en lång trevlig frukost inne i stan med Ezter.
Två timmars ihärdigt tjattrande gick fort.

Egentligen hade jag tänkt kika på en ny mobil/smartphone men som alltid när jag tar mig in till stan, blir det gärna ett ärevarv förbi en del barnklädesaffärer.
Finfina tröjfynd till alla små, nya underkläder till de yngsta, byxor till knänötarsonen Pysselkungen och - håll i er - ett (1) långt svart linne till mig själv!
Inte klokt vad jag kostar på mig!

Resten av dagen gick blixtsnabbt åt till att hålla styr på det hemvändande menageriet, laga mat, läsa läxor och natta.
Strax efter 22.00 låg jag och det tog inte många minuter innan jag somnade.

Nu på förmiddagen har jag hunnit med en del av dagens arbete, skjutsa barn till skola, mata djur, släpa in ved och tända pannan.
Ladda om disk och tvätt, beställt nytt maskindiskmedel och plockat in två stora propppfulla IKEA-säckar med ren tvätt på rätt ställen.

Dags för en kaffe i solskenet medan fredagslediga barn tumlar runt och skitar ner sig!

Trevlig fredag på er!

onsdag 14 mars 2012

Ett brandtal till lärarkårens fromma

De flesta av er vet redan att jag brinner för barns möjligheter att få en bra och vettig grund att stå på, inför uttåget i vuxenlivet.
Att de är så pass välrustade att de med lätthet stapplar ut i "verkligheten" med en plan om fortsatt inriktning framöver samt en förmåga att kunna fatta egna självständiga beslut.
Därtill är jag färgad av min bakgrund och uppväxt i ett lärarhem samt det faktum att jag ett tag själv jobbade som lärarvikarie på förordnanden och senare började plugga till detta yrke.

Idag ser jag mig som en fantasifull pedagog med god förmåga att kunna möta olika barns behov av inlärningsmetoder.
Jag känner oftast till vägar för hur jag ska kunna hitta olika inkörsportar och vinklar för att på bästa sätt kunna leda barnet/eleven till en egen strategi och ett förhållningssätt för att kunna tillgodogöra sig adekvat undervisning.

Jag betraktar mig själv som hyggligt allmänbildad, med en bredd i de flesta ämnen - åtminstone upp till och med högstadienivå.

Men - det gäller i första hand när jag till fullo kan koncentrera mig på ett, eller max två-tre stycken barn i stöten.
Att idag behöva piska en klass på 25-30 elever till basala kunskaper är inget annat än förenat med antingen dumdristighet eller akut dödslängtan.

Missförstå mig rätt här!
Jag beundrar och högaktar de lärare som, trots att de sliter i motvind, lyckas forsla elever genom en nioårig grundskola, utan att alltför många trillar igenom maskorna i vårt loppätna skyddsnät.

Om arbetssituationen, pappersexercisen, planeringstiden, föräldrakontakterna, utvecklingssamtalen och åtgärdsprogrammen hela tiden hamnar i fokus, sker det per automatik på undervisningens bekostnad.

Det gör att jag blir både beklämd och bestört när jag läser vad denne rektor har publicerat på sin blogg.
Ett brev han fått sig tillsänt av en utmattad lärare som vänder sig mot den senaste tidens (årens) dokumentationskrav, administrativa göromål och orimliga arbetsförhållanden.

Hur vore det om lärare fick ägna sig åt det de är bäst lämpade för, det de har utbildat sig till och det de allra flesta av dem brinner för?
Är det inte på tiden att löjeväckande dokumentationshysteri minimeras och/eller hamnar på en kanslists bord, att allmänt folkvett och grundläggande fostran redan är avklarat i hemmen före skolstart och "katederundervisningen", med respekt för lärarnas kunskap och förmåga att leda, lära ut och erhålla respekt för sitt kunnande, återtas?

Jag anser det i alla fall.

tisdag 13 mars 2012

Magi och öppna dörrar

Alla åldrar har sin charm, brukar det ju påstås.
Vissa åldrar tycker jag är charmigare än andra.
Barns magiska-tänkande-period, till exempel.
Den tycker jag väldigt mycket om.

Beroende på hur mycket man som vuxen underblåser denna period, kan den vara olika länge och börja olika tidigt i barns liv.
Mina telningar är ju uppvuxna med en sagoberätterska till mamma och redan vid två-tre års ålder, har de haft behållning av mina historier om allehanda figurer som bebor våra närmsta omgivningar.
Dessutom har jag lyckats med konststycket att hålla kvar dem i denna förlovade värld relativt länge.
Sheriffen är nog högst tveksam numera, med ålderns rätt men de tre yngre syskonen uppskattar mina sagor desto mer.

Ikväll vid nattning, hamnade vi återigen i "Sagovärlden".
Det där magiska stället dit alla barn far på nätterna när de sover, eller där häxor, drakar och enhörningar hör hemma.

Mitt eget alterego är "Häxan Esmeralda" och jag bor på Häx- och Trollkarlsgatan med min famulus, enhörningen Sigrid.
Utöver det högst uppenbara arbete jag har med att koka trollbrygder, av stärkande och god karaktär, har jag fullt sjå med att hålla styr på min granne - Trollkarlen Lurifax.
Han är en liten glömsk rackare som oftast glömmer att stänga dörrarna efter sig när han tar en tur in i Verkligheten.

På samma sätt som det är omöjligt att trycka fram en hiss till rätt våning om dörren inte stängts ordentligt, blir det erbarmligt svårt att få en dörr att placeras på rätt ställe om den står öppen någonstans på fel plats.
Dörrarna är givetvis magiska och även osynliga när de väl är stängda.
Öppna däremot är de livsfarliga fällor för svampplockare, lösspringande barn eller vilsesimmde söndagsflanerare.
Inte att förglömma vad som kan inträffa i Verkligheten om ett eller annat magiskt djur eller oknytt skulle ta sig förbi ...

I sammanhanget bör påpekas att röda ormar med självlysande gröna ögon är helt ofarliga!
Skulle ni snubbla på ett sådant kreatur, stoppa bara ner den i sängen under täcket, som en levande varmvattensflaska men glöm inte bort att de trivs bäst i en hederlig flätad rottingkorg med lock på, när ni själva går och lägger er för natten!
De brukar ha en viss faiblesse för att slingra runt och alstra värme hela natten, något som kan störa nattsömnen och dessutom brukar de vara löjligt förtjusta i att kittlas.
Eldormar brukar ha den lilla egenheten!

(Och resten av dagen har också varit bra!)

måndag 12 mars 2012

Fötter och rödlök

Pysselkungen är en "smygkelare".
En sådan som i egenskap av mellanbror, gärna vill vara självständig, stor och stark men som i verkligheten har ett enormt behov av kroppskontakt och närhet.

Efter saga och godnattsång ikväll, kröp han resolut ner i lillebrors säng, skavfötters givetvis!
Nu när jag såg efter, låg han mycket riktigt och sov där också.

Troligtvis kommer han smygandes under natten och hugger sig en plats i min säng - skavfötters - utan att jag kommer märka det.
Minst lika troligt är att det att syskonen återuppstår som erbarmligt vakna och pigga redan innan klockan ringer för revelj, eftersom de låg nerbäddade redan 19.30.

Det är inte bara sjön som suger, vårväder och utelek tar på krafterna.

Dessutom var jag en larvigt poppis mamma idag när det skulle ätas middag.
Grillspett i ugn med grönsallad hör till en ny barnfavorit i hemmet.
Att dessutom få tillverka sina egna spett var en riktig höjdare och baconlindad rödlök blev just en delikatess.
I alla fall enligt de två yngsta sönerna!

Frisk luft

Ikväll ska det bli mig ett sant nöje att stoppa ner fyra små-vilda-glada i sina sängar, efter en;

1) vanlig skoldag
2) lång ute-eftermiddag
3) välbehövlig tvagning

Jag förväntar mig att samtliga små ligger i givakt i sina sängar senast 20.00.

Först blir det mat och läxa.

Stilltje

Bara för att allt äntligen återgått till det "normala", med skola/förskola och jobb, får jag inget vettigt gjort alls.
Hemmet är för tyst och tomt för att jag ska kunna koncentrera mig.
Istället torkar jag lite kladd här, mejlar lite där, pratar med svärmor i telefon, laddar om disk och tvätt - precis som om familjen härjade runt benen på mig.

Tur att det snart är eftermiddag och huset börjar fyllas på igen då.
Kanske kan prestera något vettigt mellan akututryckningarna av mat, läxor och stävjanden av bråk mellan syskonen.

söndag 11 mars 2012

Söndagkväll

Kaffe på trappan blev det.
Och omplantering av Pysselkungens ärvda kaktusar som storsonen lämnade efter sig när han flyttade ut i höstas.
Sådd av tomatfrön och smygstädning av växthuset, sanering av tjänstebilen, köttfärslimpa med raggmunk och matteläxa med Sheriffen har också hunnits med.

Nu återstår blötläggning av barn och förhoppningsvis ett varv med saxen i de värsta kalufserna innan alla ska motas i säng för att vara pigga och nytra imorgon bitti, redo för en ny skolvecka.

Måndag=Vardag=Bra dag!

VÅR!

De små-vilda-glada har inte vett att klä på sig ordentligt.
Solen, vårkänslan och den tilltagande värmen gör att det spritter i deras små kroppar.

Bam-Bam löpte raskt ut, iförd endast pyjamaströja och mjukisbyxor innan jag fick hejd på honom och tvingade dit en jacka också.
Majblomman tyckte att hon var färdigklädd med strumpbyxor och lång stickad tröja, Pysselkungen har i alla fall mössa och Sheriffen är välbeväpnad med pilkoger och egentillverkad pilbåge på ryggen!

Eftersom de hela tiden rusar runt som ystra kalvar är jag tämligen övertygad om att de kommer in om de, mot alla förmodan, skulle börja frysa!?

Jag gör mitt bästa för att ignorera fönstren som vill bli tvättade och har istället tagit dagens träningspass med insläpande av ved för några dagar framöver.
Far-är-rar ska iväg på jobbresa och behöver en hyggligt sanerad bil så det kanske är dags att undanröja spåren av vinterns grusfest i tjänstebilen!?

Eller en kopp kaffe till på trappan?

lördag 10 mars 2012

t=(In(Nf/No)/(-0.693))5700

Majblomma försöker entusiasmera mig för att leka med Barbie!
Jag är inte riktigt lika överförtjust som hon men lite motvilligt gör jag punktinsatser och byter kläder, låtsasäter prinsesstårta och upprepar tilldelade repliker.

Först när ett par platåsulade, högklackade illturkosa stövlar ska krängas på motsträviga och pinnsmala Barbieben, höjs engagemanget från min sida något.
- Ett par sådana skulle vara snygga på mig, hävdar jag bestämt.
- Näe, du är för gammal, du kan ju bryta lårbenet, kontrar Sheriffen.

Tack för den liksom.
Nu är jag inte bara för gammal och tråkig i Barbielekar, jag har passerat långt bortom bäst-för-datum också.

Rubrik? Formel för Kol 14-metoden, såklart!

fredag 9 mars 2012

"Bara två saker är oändliga, universum och den mänskliga dumheten. Men när det gäller universum är jag ännu inte absolut säker"

Men nu går väl ändå skam på torra land!?
Ni vet, hon som inte skulle få ut sin egentliga ersättning för 13 års slit?
Hon ringde och läste upp protokollet för mig idag, där det hade sagts att hon kunde fetglömma sina pengar.

Vilka stjärnor!

I ena andetaget fastställer den lilla förtroendevalda kyrkonämnden* att; Begäran avslås med motiveringen att helgtjänstgöring ingår i arbetsuppgifterna.
???
Ja men ob-tillägget då?
Övertidsersättningen?

I nästa andetag har de mage att föreslå att ledamöterna ska ha höjd ersättning för deltagande i sammanträden utifrån en tidsaspekt om före, eller efter klockan 18.00 kvällstid.
???
Var de inte förtroendevalda?
Enligt senaste kyrkoval?
Typ, ideellt?

Hur tänkte de här?

Eftersom de inte själva kan fastställa ersättningen, utan måste få det klubbat av fullmäktige - där bland andra lilla jag råkar sitta (hehe) - kommer det bli riktigt lattjolajbans att få höra hur de egentligen tänkt sig att den ekvationen ska gå ihop!?

Behöver jag säga att jag kommer att opponera mig om de inte har en fantastiskt bra förklaring?

Nej, tänkte inte det!

* Ok, bara vissa delar av kyrkonämnden men de som gapar högst hörs mest!
Som alltid!


Rubriken? Albert Einstein!

Äntligen vardagsfredag!

Jodå.
Fredag morgon, två skolpojkar tillbaka i verkligheten och två små hemma och helgdräller som vanligt.
Kommande veckas krönika fick rassla runt bäst den ville i skallen på mig under natten och kom ut i ett svep när jag väl satte mig.

Gråmulet och ruggigt ute men snön som föll igår, töar förhoppningsvis bort inom kort.

Utöver scoutlördag för pojkarnas del, hade jag tänkt att vi skulle hinna ikapp med en del skolarbete under helgen.
Vi får nog den här helgen att gå också.

torsdag 8 mars 2012

Lilla Längtan

Eftersom familjen legat för ankar i mer än en vecka, ligger jag en hel del back i min normala planering.
Inga trevliga kärringfrukostar, inget kyrkhoppande, ingen tid för att vara påläst och förberedd på kommande veckas ämne för krönika.

Just nu sitter jag och försöker komma ifatt.

Samtidigt är jag oerhört tacksam för att jag har en stor, stökig och krävande familj omkring mig, inte minst med tanke på vad jag läser på om.
Ofrivillig barnlöshet.

Det här paret är ett av alla de som inte kommer få det lika enkelt att få en överfull hall med leriga stövlar och borttappade mössor i barnstorlek som jag haft.
Deras kamp för att komma en bit närmre sitt mål däremot, den måste beundras.

När ovanor övergår till vanor

För första gången på nästan ett kvartssekel, kan jag inte sucka uppgivet över svärfars telefonsamtal där han gratulerar på internationella Kvinnodagen.
Lika förutsägbart som ett Amen i kyrkan, hörde han troget av sig varje år.

Förr om åren irriterade det mig, varför skulle jag acceptera EN enda dag som öronmärkt för just kvinnor?
Alla dessa dagar som ska högtidlighållas på ett eller annat sätt, inte sällan med en kommersiell baktanke, känns mest som ett tillspetsat jippo.
Årets alla andra dagar då?
Ska vi bara lägga ner rättvisetankarna och knyta på oss förklädet, kedja fast oss vid spisen och låta Männen Styra Världen då?

Oavsett vad var och en har för åsikter om denna dag, är det allra första året som svärfar inte kommer att höra av sig.
Jag saknar det.

onsdag 7 mars 2012

Lite svag

Jag borde hållit klaffen igår.
Naturligtvis fick mina barn stanna hemma ytterligare en dag, eftersom jag tydligen behövde gå ner i vikt lite.
Inte för att jag själv tycker att mina knappa 70 kilo är för många i förhållande till min relativt imposanta längd på 176 cm men den där bacillen som parkerat sig på Evas slott, hade andra åsikter om det.

Jag har hållit mig i täcket idag och börjar så smått återuppstå.

Verkar inte bli någon vardag alls denna vecka.

tisdag 6 mars 2012

Ryggknäckarlek

Ynk.
Jag har ont i ryggen!
Antagligen är det för att jag är så oerhört vältränad (hm)!
Eller kanske snarare för att jag utförde en del akrobatiska hålla-mig-på-benen-konster när jag gled fram som Bambi på hal is idag.

Jag har inte åkt skridskor, bara försökt dra om lite elstängsel som hade ramponerats av rymningsbenägna fyrbeningar.
Tråden hade till och med rasslat ner i backen och hunnit bli ordentligt infrusen i ett område med, i vanliga fall sankmark, numera isgata.

Trots rekorderliga stövlar med bra grepp under sulorna hade jag fullt sjå med att hålla mig på benen, inte minst som tre kärvänliga fyrbeningar gärna ville veta vad matte pysslade med och kom för att buffa lite på mig.
Troligtvis har jag lyckat sträcka/vrida/böja mig i samma svep, något jag ofta gör - fast jag egentligen vet hur ergonomisk-riktiga-rörelser utförs!
Förhoppningsvis håller sig kusarna på rätt sida stängslet ett tag framöver.

Lika mycket förhoppningsvis kan jag få skyffla iväg en skock galna vildingar, aka små-vilda-glada till sina respektive klassrum och dagisgårdar imorgon.
48 timmar har passerat utan återfall och alla verkar vara grymt trötta på att bara leka med varandra.
(Och jag med.)
Utan att gasta för högt i förtid, verkar det som om den manliga delen av familjen är känsligare än den kvinnliga!?

Hoppas bara att jag slipper äta upp dessa sista ord ...

måndag 5 mars 2012

För den ringe finns förlåtelse och nåd, men de mäktiga möter makt när de rannsakas. (Apokryferna, Salomos Vishet 6:6)

Nu har jag bara ägnat mig åt att statusuppdatera om eländet med överfulla tvättmaskiner och sjuka små, i flera dagar.
Så pass att jag är trött på det själv!

Dags att hetsa upp sig över något annat då.

Fick en vän i örat idag.
Hon har hamnat mellan två stolar.
Egentligen arbetar hon 75%, schemalagt till veckorna, ändå gör hon fler helgpass än vad de övriga i personalen presterar.

I alla år har hon kompat ut timme mot timme, aldrig någonsin knotat om ob-tillägg men också kunnat ta ut sammanhängande ledighet under sommaren när verksamheten ändå ligger lite på is.

Nu pratar vi om en anställningstid om nästan 13 år.
På en arbetsplats som nog måste betraktas som en nationell företeelse.
Sedan det senaste 500 åren!

Nu har det grävts runt lite bland paragrafer och kontrakt och vips, visar det sig att hon blivit utan den övertid/ob-tillägg hon haft rätt till under alla dessa år!?
När felet/misstaget påtalas får hon sent om sider beskedet av första instansen att ; vi betalar ingenting!
Dessutom ska det vara slut från och med nu, med oskicket att plocka ut långa sammanhängande sommarveckor.
Kan ingen annan - ska inte hon heller!
Och är det verkligen nödvändigt med planeringstid?
Inte ska hon jobba helger heller, hon är ju bara schemalagd måndag till fredag.
Å andra sidan kommer övrig personal sättandes och "behöver" hennes närvaro under just helgtjänstgöringen, titt som tätt?

Behöver jag säga att hon, med all rätt äntligen är på krigsstigen nu?
Eller att facket kopplats in?
Eller att jag flåsar av illa tillbakahållen ilska och hyser starka antipatier visavi vissa som tror sig om att sitta på höga hästar?

Vad hon arbetar med?
Å, inget särskilt alls.
Bara som församlingens sammanhållande länk, utan vars verksamhet, engagemang och optimism den här föreningen som påstås vara en församling, skulle kunna klappa igen och lägga ner!
Den egentliga titeln, för de som är titelsjuka, tror jag är församlingspedagog!?

Vilket inte säger ett dyft om hennes arbetsuppgifter som omfattar allt mellan "spindeln i nätet" till diakoni, körledare, morsa och idéspruta.

Någon gång borde faktiskt vissa små smygpampar i gudsförgätna hålor kunna lära av våra politiker.
Hur svårt kan det vara att göra en pudel?

Snart är tvättmedlet slut

Och far-är-rar ...

söndag 4 mars 2012

Nehepp!

Bara så ni vet; Det blir ingen braig måndag denna vecka för min del.
Inte ens på tisdag.
Pysselkungen följer i sina bröders fotspår och har trillat in i lakanstvättandets förlovade värld.

Då förväntar jag mig att det är Majblommans tur i övermorgon natt då!

Avslaget tempo och kommande måndagsbrist

Det är lite avslagen stämning i hemmet.
Ingen som är riktigt på topp men heller ingen om är riktigt ynkig och illa däran idag.

Större delen av gårdagen vacklade jag runt i dvala, sov med ett öga/öra öppet eller tvättade.
Far-är-rar fick rådda lunch till de som var hungriga och även stoppa små-vilda-glada i säng framåt kvällen för då hade jag redan somnat.

Dagens plan hade egentligen innehållit ett deltagande i kyrkans utdelning av Biblar till sexåringar, där Majblomman skulle ha sjungit i kören och jag hållit förbön men det sprack.
48-timmarsregeln har vi inte nått fram till än och någon skola för barnen blir det inte förrän på tisdag.
Tidigast.

Själv känner jag mig grymt snuvad på Måndagen!

lördag 3 mars 2012

Filmstjärnan Sheriffen

Minns ni den där vedervärdigt äckliga scenen i Monthy Python-filmen, med den extremt överviktiga mannen som äter - och äter - och äter till dess han inte har plats för mer mat?
Jag har alltid trott att det varit ett filmiskt trick, ett absurdum som inte händer i verkligheten!
En grym överdrift.
Hitills.

Min stackars Sheriff kan likaledes!
Vårt badrum, sin matta, vår hallmatta, sin säng - på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
Flera gånger!

Totalsanering, det är ett lindrigt och högst modest uttryck för vad jag ägnat mig åt, de senaste två timmarna.

Jag är inte helt nöjd med att min far-är-rar kan sova sig igenom sådana här magsjukebarneskapader utan att ens rynka ett ögonbryn.
Om han vågar drista sig till att väcka/kräva/fråga mig någonting imorgon (idag) - före klockan mitt-på-dagen, kommer han att drabbas av ond bråd död.
Utan pardon!

Att lida med sin son och önska tusen tvestjärtar över maken - det är en ny obehaglig bekantskapstanke!
Just nu - klockan 100, eller snarare 03.08 - är det en högst rimlig vakenmardröm!

fredag 2 mars 2012

Romantiska drömmar i kras

Nog har det varit vårväder idag alltid.
Tvättstrecket kom upp, tvätten likaså och torr blev den.
Eller två av alla 8-10 maskiner jag kommer ha hunnit tvätta innan dagen är alldeles slut.

De tre piggaste barnen har tagit lekstugan i besittning igen och redan lyckats avkräva mig på ett löfte om en egen skafferiburk/skåp/hörna med förnödenheter, där ute till sommaren.
Vips så gick jag igång med Laura Ashleydrömmar parat med vintagekänsla.
Lite skirt blommigt, buckliga plåtburkar, ljust, fräscht och ... vänta nu!

Det var visst mina små-vilda-glada huliganer vi pratade om, inte några sekelskiftesfröknar med Madickenklänningar på sig som lite försiktigt satt och bjöd sina dockor på silverthé ur benporslin.

Rimligare vore att anta, att en tunna full med skeppsskorpor och en "flaska med rom" skulle vara på sin plats.
De grovt tillsågade pallarna av stockar och det rekorderliga ekplankebordet finns ju på plats strax utanför, så "mässen" är ju fixad.

Ibland krockar mina drömmars intentioner med mina små-vilda-gladas verklighet.
Tur att jag oftast hinner hejda mig och dämpa ambitionsnivån, fjärran från glassiga inredningsmagasins omöjliga och rosaskimrande utställningsprojekt.
Om en möbel går att klättra på, varför låta bli?
Om en säng kan bli ett piratskepp, varför inte segla ut till havs?

Med tanke på mitt eviga tjatande om att fantasi är bra saker, är inte jag den som är den!

Pirat-högkvarter önskas och pirat-högkvarter ska det bli!
Aj, aj sir!

Vårvindar friska ...

Strålande solsken, två gossar med "känsliga" magar, en Majblomma som kvittrar och en Sheriff som varit ute i timtal.
Tvättmaskinen får jobba på och nu är det dags att hiva upp årets första tvätt på strecket ute.

Kunde ha varit värre.

torsdag 1 mars 2012

Bittermandel

För ett drygt år sedan ramlade jag ner i den första influensan jag haft på år och dar´.
Visserligen drogs vi med allehanda krämpor i stort sett hela vinterhalvåret då men just en hejdundrande flunsa hade jag inte haft på väldigt länge.

Att jag minns det så tydligt, beror på att just den kvällen jag snubblade ner i feberträsket, befann sig far-är-rar på en bankett för speciellt inbjudna höjdare på ett fabulöst sagoslott som finns i staden.
Själv kröp jag ner med dubbla täcken i sängen och lät de små-vilda-glada hoppa kråka på min mage bäst de ville.

Var tror ni maken är ikväll?
Just det - på samma slott i samma sammanhang och lika uppklädd till tänderna som sist.

Nej då, jag är inte ett dyft bitter eller avundsjuk.
Jag fortsätter med mitt lakans/handdukstvättande och barn/toalettsanerande ett tag till.
Jag är ju inte sjuk.
Än!

Falla som furor?

Vi har överlevt natten, Bam-Bam och jag.
Uppehållen mellan tjurrusningarna till badrummet blev längre och längre, vilket kanske var tur med tanke på att vi började kvällen med att mer eller mindre parkera oss där kontinuerligt.

Mellan halv fyra och strax efter sex sov vi i alla fall sammanhängande.
Nu har jag ringt till skolor och dagis och berättat att mina huliganer inte dyker upp idag, utfodrat de som ville äta, satt på en lagom läskig film och bäddat ner lillkillen i soff-sängen i barnkammaren.

(Att skicka iväg syskon till en magsjuk ynkling, är direkt hänsynslöst mot sin omgivning.
Inte konstigt att vissa baciller muterar och går varv efter varv bland befolkningen då)!


Sheriffen vände i dörren vid frukost och drog sig tillbaka till sitt rum, antagligen står han näst i tur för att bli dålig.

Ezter, som jag skulle ha lekt med idag, blev visst också sjuk i natt.
Tydligen har den här vintersjukan en illavarslande lång inkubationstid - mellan 1 och 10 dagar!
Så länge kan jag ju inte hålla alla barn hemma men har vi tur, hinner vi kanske beta av det och bli klara innan nästa vecka tar vid!?