måndag 28 februari 2011

Uppläxning

Med risk för att trampa på en del ömma tår, väljer jag härmed att spy galla över verkliga ynkryggar och gnällspikar!

Absolut inte att förväxla med människor som är sjuka på riktigt, har råkat ut för oförutsedda olyckor (som om de någonsin var välkomna?), eller övriga som på grund av funktionsnedsättningar av vitt skilda slag inte har någon valmöjlighet, utan är - tyvärr - hänvisade till samhällets försorg och godtycke.

De människor jag avser, är de där som bestämt sig för att; alla är emot mig, världen är ond, mina föräldrar tyckte inte om mig, jag hade bara enfärgat Lego när jag var liten så jag är i min fula rätt att gnälla/stjäla/supa/droga/ynka/tycka synd om mig själv!

GE ER!!!

Ja, världen är orättvis.
Ja, alla kan inte både vara smarta, snygga och rika.
Nej, alla andra är inte alltid lyckliga jämt och ständigt, fast de håller masken och garden uppe.
Nej, alla har inte samma tur/förmåga/självkänsla/tillit till sig själv och sin omgivning.
Taskigt fall!

Djungelns lag är lika förhärskande nu som för årmiljoner sedan, bara lite dekorativt maskerad.

Och ja, jag är i vissa lägen en urusel medjamsare eller pedagog om man så vill!

Jag tycker, har tyckt, kommer att fortsätta tycka att alla - var och en - har ett ansvar för sig själva och sina medmänniskor.
Att försöka fatta beslut som inte skadar andra.
Att försöka fatta beslut som inte sårar.
Att försöka leva sitt liv så vettigt som möjligt och inte upprepa sina föräldrars värsta och sämsta sidor.
Eller för all del, revoltera långt ut i Häcklefjäll, bara för att göra tvärtom!

Och ja, ikväll är jag varken grinig, ilsk eller särskilt PMS,ig - bara heligt förbannad på tramsande vuxna som inte har vett att försöka se bortom sin egen horisont!

Och även om det finns tusen och åter tusen skäl till varför människor beter sig som idioter, är det alltid extra vedervärdigt när det finns barn med i bilden.
Det kommer jag aldrig att stillatigande se på!

Amen!

Sveavägen - Tunnelgatan 86.02.28

Pressen slår på stora trumman idag, med anledning av Palmes bortgång för 25 år sedan.
Alla ska få minnas samt komma med spekulationer om vem som verkligen var mördaren och varför polisen inte nitat någon för det.
Med undantag för Christer Pettersson då, som först fälldes och sedan friades!?

Vem som sköt, har jag inte tillräckligt med information eller kunskap om för att kunna uttala mig om, inte ens en gissning vill jag kosta på mig.
Bara konstatera att änkan pekade ut en gärningsman.

Vad jag gjorde den natten däremot - det minns jag.
20 minuter innan skotten föll, passerade jag exakt den plats där statsministern mördades.
På väg hem för att hinna sova lite innan jag skulle jobba dagen därpå.

Morgonen efter begrep jag inte varför folk satt och snyftade på tunnelbanan eller varför alla flaggor var hissade på halv stång?
Kollektiv sorg, varför då, undrade jag för mig själv.
Inte förrän jag fick syn på en löpsedel föll polletten ner.

Som jag minns det var det som om hela landet tystnade, för att sedan släppa ut luften och börja spekulera i hur det skulle bli, vem som var mördaren, vad det skulle innebära politiskt - dels för socialdemokratin men också för de borgerliga.
Konspirationsteorierna avlöste varandra, PKK-spåret, CIA, 33-åringen osv i en aldrig sinande ström.

Den avspärrade platsen, det enorma blomhavet och alla "affärer" minns jag också.
Däremot är mina minnen av Palme själv, i egenskap av politiker få.
Jag var helt enkelt inte särskilt intresserad då, dessutom var inte socialdemokraterna det första partiet min bekantskapskrets sympatiserade med.
Milt uttryckt.

Hursomhelst, en skiljelinje gick genom tiden och landet då, ikväll för exakt 25 år sedan.
Att även vi i lilla "Svedala", kunde få en statsman skjuten på öppen gata - något som annars bara hade hänt där ute, i stora stygga världen - blev starten för en otryggare och samtidigt närmre värld.

På gott och på ont.

söndag 27 februari 2011

Grinig!

Jag är en ond kvinna ikväll.
Borde vara mild och fin men hela jag skriker inombords.
PMS?
Eller bara allmänt ilsken?

Storadottern har kommit till insikt om att hela hon är "arg".
Kunde jag ha berättat för henne för länge sedan, hon har alltid varit "arg".
Jag är faktiskt inte mycket bättre.

Oavsett vad jag försöker dra upp som anledningar, lugna och fina sådana, är - och förblir jag en ilskebytta av rang.

Om jag ska försöka spalta upp varför jag känner mig ilsken just ikväll kommer en diger lista.

1) Det är alltid stökigt runt mig, även när det är nystädat.
2) Saker är alltid trasiga och behöver lagas - helst av mig!
3) Små människor som frekventerar hemmet lyssnar med igenproppade öron - dvs inte alls!
4) Jag har själv satt mig i situationen att vara den som "råddar rubbet" och sen har mage att bli gramse för att inte få någon cred för det jag skyfflar runt.
(note to self - släpp!!)
5) Vintern tar aldrig slut - och då brukar jag hävda att det är meningslöst att gnälla över vädret och det blir inte roligare än vad man gör sig och jadda, jadda, jadda....
6) Små-vilda-vanligtvis-glada-numera-extremt-grälsjuka har varit hemma och drällt runt benen på mig och varandra alldeles för länge i sträck!
7) Allt vin är slut.
8) Ingen aning - allt annat kanske...?

Blä, vad trist jag är ikväll!

Tack och lov för att det äntligen är vanlig måndag imorgon, det har jag längtat efter.
Länge...

Ilskebytta och legorassel i dammsugarslangen!

Nej, jag borde verkligen inte skriva ett inlägg nu!
Jag är fortfarande svavelosande efter eftermiddagens uppröjning av barnens domäner!
Det är faktiskt dags att krypa till korset och erkänna för alla - även mig själv - att det bor en liten pedant inuti mig!
Jag verkligen avskyr stök, klet, fel grejer på rätt plats och vice versa.
Tvätthögar, pappersklipp, disk, grus osv osv..

Samtidigt är jag inte sämre än att jag inser att det är ett gyllene tillfälle för mina söner - och dotter - att lära sig hur en slipsten ska dras.
Eller städas!

Sålunda får de plocka, röja upp och börja dammsuga sina rum själva.
Först!
Sen måste den lilla elaka pedanten i mig ta ett varv till så det är på miniminivå enligt gällande standard för hygien!

Min standard.
Min miniminivå!

Jag har aldrig påstått att jag gör det lätt för mig, snarare tvärtom.

Sorry, jag är fortfarande lätt upprörd.
Återkommer när jag hunnit sanera barnen också, någon gång framåt midsommar eller så.
Eller kanske innan midnatt?

lördag 26 februari 2011

Om vådan av att bege sig på utflykt till "det stora möbelvaruhuset"

Det här med att skruva ihop trärena möbler, inhandlade på det stora möbelvaruhuset, det har sina avigsidor.
Inte bara för att man kan misslyckas med själva idragandet av skruvar, utan också för att jag inte riktigt tål det.

Det spänner, svider och kliar i ansiktet idag!
Illa.
Och då var det bara två pallar som skulle pillas ihop.

Mångmamma = Skräcködla, hm, passande framtidsutsikter?

Lördagspulande

Ikea-pallarna hopskruvade och försedda med små tassar.
Tyvärr lyckades mångmamma dra gängpaj på ena skruven i min iver att skuffa undan små ettriga barn som skulle hjälpa (stjälpa) till, genom att leka skruvrally över köksgolvet.
Inte helt perfekt resultat men säg något som är det?

Jag har också undvikit att limma fast samtliga små barn i spisen, varandra eller i mig med superlim, när jag ryckte ut som "leksakernas hjältinna".
Diverse riddarfigurer som i en hast blivit enarmade har numera fått sina saknade lemmar fastopererade igen.

Mitt pincettgrepp på högerhanden är märkligt vitt dock, av torkat lim!

Känns som om det här med barn omkring sig 24/7 är rätt överskattat.
Begriper inte riktigt att jag alltid - eller nästan alltid - haft det så tidigare.
Ska bli en lisa för själen när vardagen kommer och alla ska portioneras ut för några timmars hopp-och-lek, den här sjuksvängen vi roat oss med har varat sedan Columbus hittade Amerika ungefär.
Mitt tålmodiga jag hotar med strejk.
Eller i alla fall en väldigt lång lunchrast.

Far-är-rar befinner sig någonstans i luften mellan brittiska öarna och de danska dito.
Framåt kvällen ska han sopas upp från tåget och forslas hem.
Antar att småkillarna kommer löpa amok, modell värre, vid faderns återinträde i hemmet!?

Och snart, väldigt snart är det måndag!
Hurra!

fredag 25 februari 2011

In town och Down Town

Blev tidigt i morse med.
Strax efter sex tyckte Pysselkungen att vi sovit färdigt och före halv sju var frukosten framme på bordet.

Resten av dagen har fyllts med snabbesök av Freundin, stadstripp, leksaksinhandling, lunch, mera mathandling, storadotterupphämtning, middag, kaffe, skratt, avstjälpning av storadottern vid buss, en himla massa leksaksvadande, tvätt, disk, mailande, krönikeskrivande, telefonsamtal, mera leksaksvadande...

Nu tycker i alla fall jag att det kan vara dags för de små att studsa ner i sina sängar men just för tillfället har någon bisarr riddar/ninja/älvlek tagit omtag bland floderna av leksaker som strömmat ner i köket under eftermiddagen!?
Alla sätt är säkert bra men de sovande bäst, eller?

Far-är-rar skickade sms för en stund sedan; Doin WDC down town - ordagrant!
Jag kontrade med; Doin Bxxxx down town.

Tror dock Vita Huset är pampigare än vårt Ica Nära.

Nu måste jag få lite tystnad omkring mig så skavsåren i öronen hinner läka till imorgon, då ljudmattan läggs på igen!
God afton!

torsdag 24 februari 2011

Bara bra saker, bara bra...

Vissa dagar är bara kalasbra från start.
Som idag till exempel.

Eftersom jag somnade med tre av fyra små-vilda-glada igår kväll, huller-om-buller i mamma/pappasängen, efter ha läst en ny bra spännande LaseMaja-bok för dem, var det lite kylslaget imorse inomhus.
Typ 15 grader i matrummet!

Bara att börja elda, även i kakelugnen, eftersom vi väntade finfrämmat till förmiddagsfika.
Freundin och J kom, sågs och segrade.

Lagom till lunch insåg jag att mitt trängande behov av nya stekpannor, nya stolar till de två minsta och en alltigenom trevlig utflykt var...ja, minst sagt trängande!
Stack in huvudet hos storsonen och förhörde mig om det var ok att jag försvann med samtliga små resten av eftermiddagen, allt för att ingen eventuell buss skulle missas?
Extradotter P var sååå nöjd med tanken på att få åka hem-hem till sig först framåt kvällen så sagt och gjort, jag och alla minihuliganer gav oss iväg till närmsta "stora möbelvaruhus" - vilket inte är så nära!
Nästan 12 mil, enkel väg!

Väl framme, hystade jag raskt in barnen i förvaringsskåpen, eller snarare barnlekrummet!
Aldrig testat det förut!
Dumt av mig.
De stormtrivdes, skaffade nya bekanta, dök i bollhavet, kollade film och blev uthämtade en timme senare, rosiga om kinderna och slutlekta!
Jag, jag hade i ensamt majestät rasat runt affären och plockat åt mig mina stekpannor, pallar och ett vilsesimmat täcke - däremot inga servetter och inga ljus!
Vad ger ni för det?

Hemma (12 mil senare), var det varmt, gott med kvällsmacka och bussen som Extradotter P ville åka med, hann vi med.

Nu är de små laddade för sängen, via tandborstning och pyjamas och en snabb Tintin-film som nedvarvning.

Imorgon ska vi göra "vår" stad osäker - då ska penicillinkurens avslut firas med att sätta sprätt på veckopengen, ett nog så stort nöje för de små lantisbarnen!


Småländskan; Jag missade nog att få fram din mailadress - skicka den som en kommentar istället - om du vill!?
Dessutom var det i din stad jag flängde runt på IKEA idag! :)

onsdag 23 februari 2011

Sportat har vi inte...

Halvvägs igenom sportlovsveckan och jag har drabbats av skrivtorka kombinerat med ett ymnigt överflöd av små-vilda-inte-så-sjuka-längre-glada här hemma.

Om vi säger så här - det är skönt att det redan är onsdag.
Det betyder att det ganska snart är en helt vanlig normal vardagsvecka som börjar.
Det är bra!
För jag har hört att det är bra att ha saker att se fram emot!

Andra saker jag ser fram emot är;
Kulörskifte utomhus - från vitt till grönt.
Likaledes kulörskifte på utomhustermometern, lite mer rött skulle vara snyggt mot de senaste månadernas blå nyans.
Att någon annan åker och handlar mat, mat som knappt hinner in i kylen innan den plockas ut och äts upp.
(Liten hake där med att jag är den enda hemma med möjlighet att köra bil och det är 9 kilometer till affären!)

Men annars är det bra!

måndag 21 februari 2011

Pojkspolingar utan språkkänsla

Men åhhh, vilka små sötnosar!
Två gossar, inte torra bakom öronen än, som totalt missat en och annan lektion.
Vad har de varit under skolans svensklektioner?
Eller under samhällslektionerna?
Under vilken sten har de suttit och tryckt?

Jag kan hålla med om en sak!
Klädstilen var kanske mer "klassisk" överlag för en sisådär 40 år sedan.
En hel del av 60-talets mode var ytterst välskräddat och vackert men jag skulle beteckna det som FEMININT!

Knappast sätta en rubrik med ordet FEMINISM i.

Raringar (ja, jag är raljerande nu!), börja med att lära er att definiera begreppen feminint kontra feminism, sen kan vi ta en seriös diskussion om huruvida modet var bättre förr, eller ej!

Mellanlandning

Fick just ett sms av far-är-rar;
"London Calling"

Kul.
Vi har just ätit lunchsoppa och glott ut över gråruggigt februariväder.

Trots Pysselkungens födelsedag, skulle jag kunna tänka mig att sitta på ett glassigt plan, bli serverad små piffiga drinkar, somna bekvämt tillbakalutad i fåtöljen och sen vips, vakna upp på en annan kontinent!

Att det sen finns en liten risk att man skulle behöva var "effektiv", se och uppföra sig "marknadsmässigt" och sova sig igenom trista projektbeskrivningar av effektiviseringsmodeller - det bortser vi ifrån va?

Fast...äh, vi glömmer det.
Min garderob lämpar sig inte för ett karriärsjobb bland minipampar.
Jag trivs bäst i slitna jeans och Blundstones!
Bland en myllrande skara barn, djur och vedklabbar som ska skyfflas runt!

Var vill ni helst vara?

God morgon!

Skön start på sportlovsveckan.
En hel timme tidigare än normalt, svängde jag benen över sängkanten för att studsa i kläderna, galoppera ut till en iskall bil i 14 minusgrader och köra in far-är-rar till stationen, en nätt tripp på dryga 4,5 mil.
Lika piggt och glatt var det att pytsa i bensin i tanken och raskt hänga sig på låset på verkstaden, strax före öppningstid, för att få en halvljuslampa bytt.
(Tjänstebilen.)

När jag ändå var i farten kunde jag ju passa på att handla färska frallor och potatisen jag missat att släppa hem.
Fast jag ogillar okända affärer, tar så himlans lång tid att virra runt för att hitta rätt varor.

Klockan åtta var jag hemma igen hos de glada och nyvakna små, storsonen som skulle ha koll sov som en gris däremot.

Nu känns det som om halva dagen redan gått och för mig har den ju det.
Veden är inne, djuren matade, barnen ligger utspridda över köksgolvet och har angripit penslar och målarfärg och producerar teckningar på löpande band.

Dags för eftermiddagskaffet...klockan elva!

söndag 20 februari 2011

En kärleksförklaring till en stad

När far-är-rar, för ganska precis sex år sedan, sa att han tänkte söka ett jobb i närheten av den här staden, undrade jag om han fått fnatt!?

Trots det, uppmuntrade jag honom (som den goda hustru jag nu är) och tog med hela familjen på en liten över-dagen-tripp till staden!

17 april 2005, uteserveringar och glasskiosker var öppna.
Folk flanerade på Storgatan och fåglarna slogs om smulorna från de övergivna glasstrutarna och korvbröden.
Instinktivt kände jag att detta kunde vara en bra plats att slå ner bopålarna på, i alla fall för ett tag, så vagabonder vi nu är.

Fler än fem år i taget har vi inte bott någonstans men på kuppen har vi hunnit lära känna en himla massa trevliga människor vi aldrig annars hade mött,
om vi nu inte hade vågat flytta runt så mycket som vi gjort.

I augusti förra året, hade vi bott i den här delen av världen i fem år och än så länge har jag - och vi - inga planer på att lyfta bopålarna för att köra ner dem någon annanstans.

Men vad är det som är så bra med Växjö då?
Vad är det som gör att jag rotat mig så väl här?

Ålder?
Antal barn i skolåldern?
Mängden djur, fordon, gamla möbler och tingestar vi samlat på oss under årens lopp?

Allt det där spelar in men en stor del av sanningen ligger nog i vårt fantastiska boende med naturen runt hörnet.
Det hade vi i Östergötland också, vår förra levnadssfär.

En än större del av sanningen är nog möjligheterna att få ta plats och bli delaktig i samhället.
Jätteviktigt för mig, som är en fasansfullt social varelse.
Skillnaden - om jag nu får klanka ner på ett annat landskaps mentalitet - är att i Småland känner jag mig välkommen.
Det gjorde jag aldrig riktigt i Östergötland.
Stämningen var en smula njugg där.
Jag var och förblev en utböling.

Lite märklig, avvikande och lite för stridbar som kvinna för att gå hela vägen hem i stugorna.
Naturligtvis inte hos alla, jag har goda minnen och vänner kvar från mitt decennium i Östergötland också men över lag är mentaliteten mer tillåtande och öppen, på ett positivt och vänligt sätt här.

Kanske spelar det in att jag som barn alltid drömde om ett stort gult hus på "landet" - synonymt med Småland - fjordingar i hagen och minst sex barn!?
Allt det jag som barn ville ha, har jag uppnått.

Och staden är fortfarande en möjlig tummelplats där jag och min röst är viktig.
Det jag gör, säger och tycker, tas emot med intresse.
Egentligen är det svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag hittat hem, just här?
Närheten till det mesta, den lätt kontinentala stämningen sommartid, mångfalden av kulturer eller bara en ren och skär tur att jag råkat snubbla på så trevliga människor som vill väl?

Uppskattning, det kan vi aldrig få för mycket av, eller hur?
Möjligheten till det finns i den här delen av Sverige, tro mig!

Tårtkalas och radioaktiv make

Jaha, vad har vi pysslat med för övrigt en söndag som denna då?
Plockat in hästfröknar på rymmen in i rätt hage, firat Pysselkungen som egentligen fyller först imorgon men som gärna ville ha med far-är-rar vid firandet.
Pillat ihop "byggsatsen riddarborg" och målat densamma som den lycklige och pysslige sonen fick.

Och allt det där vanliga...

Imorgon ska jag roa mig i arla morgonstund med att agera taxichaffis åt den långväga resenären, resten av sportlovet kommer far-är-rar befinna sig på andra sidan Atlanten.

Ska bli spännande att se om han kommer hem och är självlysande nästa helg!
Han ska visst leka i staden närmast Harrisburg...

Nu är det dags att doppa barn i blöt för att sedan lägga dem på tork i sina sängar.

God afton!

Och så var det dags för svaren...

Dags för facit.

1) Japp, jag har hållit låda som konferencier
2) Min karriär som sångerska var hastigt övergående men ett kul experiment.
3) Bibeln och jag är kompisar.
4) Alice Timander kom nästan en timme försent till båten som skulle ta oss ut till Waldemarsudde och nyinvigningen av "Skippers Inn".
(Det drällde runt en hel del kändisar och kvasikändisar bland gratisätarborden den kvällen. Och så en ganska ung mångmamma då!)
5) Tro det eller ej men jag har faktiskt aldrig varit i Tyskland! En gruvlig brist.
6) Jodå, golvet hemma hos klanen Bonnier blev ordentligt märkt efter mina och andras stilettklackar en kväll i maj -86.
7) Nej, inget nässpraysberoende här inte.

Caja och Ezter prickade rätt, Cicki var nära!
Grattis - en fotvandring till Borås är ett lämpligt pris!

Madlar; Tro mig, att läsa hinns alltid med!
Rebecka; Jag vet att du vet - men det är ju fusk!

Tack för gissningarna!

lördag 19 februari 2011

Gissa!

Det här kan jag inte motstå!

Ok, då kör vi.
Sex sanningar och en lögn!
Gissa osanningen!

1) Jag har jobbat som konferencier på modevisningar.
2) Jag har sjungit i ett band.
3) Jag har läst Bibeln från pärm till pärm - flera gånger.
4) Jag har fått vänta på Alice Timander, som kom försent till en avtalad tid.
5) Jag har aldrig varit i Tyskland.
6) Jag har dansat sönder ett golv hemma hos klanen Bonnier, på Djurgården.
7) Jag är beroende av nässprej.

Böcker

För några veckor sedan fick jag ett bokpaket av en läsare.
Utöver de böcker jag redan hade lånat på biblioteket, har jag plöjt igenom dessa nu.
Med ett undantag.
"Gentlemän" av Klas Östergren.

Jag har svårt för att släppa en bok när jag väl börjat läsa, en form av prestationsångest om man så vill.
Påbörjat ska avslutas.
Fast just denna roman, som faller under begreppet generationsroman, är inget jag kan relatera till.
Den är rätt och slätt urtrist!

Dels är jag kvinna, dels är jag yngre än författaren, dels fångas jag inte fullt ut av språket.
Inget illa menat men även om jag är tillräckligt beläst och bevandrad i de så kallade klassikerna, är det en smula tröttsamt med alla syftningar, hänvisningar och anspelningar på tidigare verk av andra manliga författare.
En värld som inte tillhör mig.

Just nu har kvällens obligatoriska läsning blivit en forcerad kamp för att komma till sista bokstaven, allt för att kunna påbörja nästa bok som ligger på vänt;
"Zusammen ist man weniger allein" av Anna Gavalda.

Och ja, den ska läsas på tyska!

Går jag fullständigt bet på det, får det bli en tur till biblioteket för att hämta hem en svensk version av den, fast så illa ska det väl ändå inte behöva bli?

fredag 18 februari 2011

Feminism?

Kanske en av svensk musikhistorias viktigast texter?

Har försökt utveckla mina tankar om det här hela kvällen i ett inlägg men jag fastnar bara i den fantastiska texten, melodin och allt det jag pratat om med storadottern (som länkade) och bästaste Freundin idag!

Tack!
Er jag tackar, vet vilka ni är!

Så känns det ibland...

torsdag 17 februari 2011

Produktivitet i sjukstugan

Hittills idag har jag producerat;
Två tunikor, en mantel, en struthätteluva - minus struten - en Barbietröja, en dito klänning, en puskad madrass till Barbie, en penningpung att hänga vid bältet, något som mycket avlägset påminner (med en stor portion fantasi) om ett lasersvärd.
I alla fall om man heter Bam-Bam!

Själv tycker jag att det ser mest ut som en gul banankorv!?

Tyvärr har middagen blivit liiite sen, vilket resulterar i att samtliga små-halsflussiga-oglada bryter ihop i parti och minut!

Nu är den sent omsider på gång, medan de små fortsätter att ramponera hemmet med sina armador av leksaker.
Har jag tur kommer jag bara behöva höja rösten trettioelva gånger till idag...

onsdag 16 februari 2011

Födda -01, -04, -05, -06 och -07. Och lika sjuka!

Man skulle ju kunna tycka att det räcker och blir över med fyra små-ovilda-halsflussiga i huset, sörplandes penicillin men när bästa Freundin ringde och meddelade att även hennes J drabbats av denna åkomma och hon själv var i trängade behov av ett, sedan länge, inbokat möte i stan - då är det ju självklart att mångmamma glatt välkomnar ännu en liten gosse!

Lunch, lite film, en del hopp-och-lek, fika, sångstund i famnen, vila i Bam-Bams säng och lite hängande över mig när jag satt och sydde - och vips var klockan fyra och J blev hemhämtad.

Hårfager och Bam-Bam har tävlat om vem som ätit mest taggtråd idag, avigare och mer sammanbrottsbenägna barn får man leta efter.
Döm om min förvåning när de två visade sig vara lättast att mota i säng!?

Imorgon är det en ny dag då fyra barn ska mutas/hotas/lirkas/tvingas i medicin tre gånger var!

Inte kul men nödvändigt.
För att underlätta, har vi tillverkat skattkartor.
En för varje barn, uppdelat i tio dagar och tre doser per dag.
När samtliga rutor är kryssade väntar en överraskning
Vad det blir, återstår att se.

Något kul gemensamt?
Något som kan fira avslutet på en trist sjukvinter.

Förhoppningsvis!

tisdag 15 februari 2011

Runda människor och fyrkantiga hål

Tänk.
Det här har jag trott länge.
Det är ju faktiskt fullständigt galet att räkna ut vad en kvadratcentimeter kropp väger på någon och utifrån det dra slutsatser om huruvida en person är normal, överviktig eller fet!

Det säger ju inte ett dyft om VAD det är man tar mått på - fett, skelett eller muskler!
Jag tror att alla är överens om att muskler väger mer än fett och att den gamla klyschan om "tung benstomme" är förlegad.

Enligt BMI har jag de senaste 20 åren pendlat kraftigt mellan fet och normal - utan att jag för den skull behövt mer än en blick i spegeln eller ett provhopp ner i jeansen, för att kunna svara på om jag är tillfreds med min vikt eller inte.

Första gången jag minns att jag kom i kontakt med begreppet BMI, var jag gravid i tolfte veckan med mitt femte barn.
Att jag redan hunnit en bit in i graviditeten, hade två täta graviditeter bakom mig och knappast hunnit med mer "träning" än sedvanlig vedhämtning och djur/barnjagande de senaste två åren, gjorde att jag bekymrade mig föga över någon eventuell vikt.

Barnmorskan konstaterade bara frankt vid inskrivningen att jag höll mig på den övre kanten av normal-BMI.
Jaha!?

I nian fick min storadotter höra att hon var underviktig, för att inte tala om vad hennes adopterade killkompis skulle vara!
Om man läser rekommendationerna, står det uttryckligen att BMI ska inte beräknas på personer under 20 år.
Ändå görs det.

Och så finns det de som anser att träning, dietande och vikthetsande är något helt normalt!

Vi kan ju ta det en gång till då; Med "lagom" mängd mat i förhållande till "lagom" mängd motion - av vilket slag det nu må vara - kommer de flesta människor att kunna röra sig förhållandevis obehindrat och ha en storlek på sin kroppshydda som motsvarar någon form av genomsnitt.
Plus/minus några kilon hit eller dit som är mer av genetiskt betingad karaktär.

Kan vi inte bara enas om att all form av fackindelning, av vilket slag det än är, är av ondo?
Oavsett om vi är feta, gröna, långhåriga eller bara allmänt vindögda!

Ur led är tiden.

Med risk för att bli tjatig; när jag jobbade som lärarvikarie, accepterade jag inga huvudbonader alls inomhus.
Då var det inget problem med eventuellt religiösa förtecken inblandat i det hela.
Bara tonåringar som ville hävda sin särart genom att ha keps eller luva på sig inne.

Att denne konstnär är mer kontroversiell än vad jag är, som är en sisådär trettio år yngre, är anmärkningsvärt.

Kanske dags att vända på begreppet; Ja, se ungdomen av idag till Ja, se gamlingarna av idag!?

Matematik är inget eget mytiskt ämne, bara ännu ett språk!

Jamen det är ju det här jag också tjatar om!

Jag fick alltid höra att jag var kass på matte när jag gick i skolan.
Jag till och med valde gymnasielinje utifrån kriteriet att minimera mattelektionerna.
Jag gick ut ur skolan och hade usel koll på hur det här med procent räknas!
Bland annat...

Så småningom började jag jobba som lärarvikare, samtidigt som jag på allvar funderade om inte läraryrket kanske ändå var något för mig?
En långrast sitter jag i lärarrummet och har gott om tid på mig innan dagens nästa lektion ska ta vid, in far rektorn och gastar med lätt panik i rösten något om det kanske skulle kunna finnas någon som kan förbarma sig över klass 9B i matte?
Om 15 minuter?

Jo, ja, det skulle jag väl kunna göra, jag har ju ändå en håltimme innan "min" lektion börjar.
Bra, avgjort, nycklar har du, de räknar procent.
!

Procent, hjälp.
Hur ska jag kunna förklara något för 15-åringar som jag inte ens kan själv?
Hugger tag i första bästa lärare, viliket råkar bli en fysiklärare i 35-årsåldern.
Jodå, han kan nog göra det begripligt för mig, hur lång tid hade jag på mig sa jag?
Jaså, bara 13 minuter!

Snabblektion tar vid och herueka (!) plötsligt bara sitter det.
Det mina lärare misslyckats att banka in i skallen på mig under eoner av skoltid, sitter som en smäck och jag verkligen fattar, FATTAR, hur det ska räknas!

Den lektionen jag hade i 9B då, var en av de mer minnesvärda, under mina år som lärarvikarie.
Två tjejer kom fram efter lektionen och tackade för att jag gjort matte begripligt.

Vad jag gjorde?
Ingen aning, som med det mesta som bara är en självklarhet, som tidigare bara varit svårt, konstigt eller ofattbart, är det lätt att förmedla en känsla, ett "tänk" som underlättar.

Sedan den dagen tjatar jag mig blå om att matte inte är svårt, bara ett annat språk med egen grammatik som måste förstås.
Att elever idag räknar på ett annat sätt än vad jag fick lära mig är bra.
Jag sitter hemma och övar matte med min Sheriff och inser hur mycket enklare och roligare man kan göra det, än min skoltids tysta-tusen-likadana-tal-räknande.

Att som förälder väva in vardagsmatte i allt man gör är busenkelt.
Mäta upp, pytsa i, dela lika är sådant som hör köket till.
Varje dag.

Ta tid och jämföra storlek, längd och vikt är ett annat självklart sätt att ge matematiska begrepp, utan att det ens känns som "mattelektion".

Att ge barn möjlighet att se tals storhet, innebörd av mängd och hjälpa till med måttagning är bara ett sätt att väva in det som vi alla ägnar oss åt.

Dagligen och stundligen!

måndag 14 februari 2011

Blir nytt finare?

Vi spånade lite kring "politiskt korrekta" kontra "politiskt inkorrekta" benämningar på yrken och företeelser, storsonen och jag.

Hans favorituttryck var "golvkosmetolog".
Jag gillade föregångaren "miljötekniker".

Nu undrar jag bara om golvmopparna och skurmedlen blir skojsigare och färggladare av att yrket i sig kallas för något piffigare än kort gott; städare?

Vad är era favoritomskrivningar för helt normala och vanligt förekommande saker och yrken?

Feber- och halsstatus.

Barnsjukestatus!
Sheriffen och Pysselkungen har halsfluss, de två minsta verkar än så länge vara piggelina - på den fronten i alla fall.

Nu blir det familjen Mångmammas sjätte respektive sjunde penicillinkur genom barnhistorien.

Stora dottern har presterat två omgångar och Hårfager tre - på raken.
För sönerna är det premiär!

Har jag sagt att vi brukar vara friska?
Jo, vi brukar det!
Inte i år dock!

Ibland går det vilt till!

Kul studentfester!
På samma ställe lekte min storson och extradotter P i tisdags.

Tur att jag inte tillhör de oroligas skara!
Ingen idé att hetsa upp sig i förväg, verkligheten överträffar alltid dikten osv osv

söndag 13 februari 2011

En stilla söndag

När mångmamma toktröttnar, somnar de små!
(Gammalt djungelspråk - eller något!)

Ärligt talat, klockan är faktiskt bara strax efter sju och de tre minsta är doppade i badet, tvättade, borstade, vattenkammade och sover på parad.
Jag hann få ett tokbryt innan de hamnade i säng dock.

Alla hemmets samlade leksaker hade av någon outgrundlig anledning, just idag, fått fötter och vandrade runt i hela huset!
Samtliga barn "var för trötta och ooorkade inte" plocka upp!
Trots elaka hot om stora stygga soppåsen, slutade det med ett inkonsekvent plockande, rivande och uppröjande av den ilsket svärande ömma modern.

Ok, jag tillstår att en och annan trasig leksak, diverse sönderrivna papper och trecentimeters färgpennor hamnade i soppåsen!
Imorgon ska Sheriffen få uppsöka vårdcentralen eftersom den här eländiga febern bara snurrar varv efter varv hos honom.

Jag är trött på både sjuka barn och leksaker med ben!

Utöver mitt ilskna sammanbrott har dagen varit helt ok, strålande sol, en långtur runt stoora hagens stängsel (över stock, över sten), för att kolla eltrådsstatus, hagskifte på hästarna, brödbak och pannkaksgräddning.

Nu är det kväll!

lördag 12 februari 2011

Stilltje

Näe, har inte hänt ett dyft idag, värt att nedteckna.
Skulle vara att jag bakade frallor som hade en strykande åtgång, kanske?
Jo, solen sken visst en stund också.

Det är ju kul!

fredag 11 februari 2011

Neverendingstory...

Ok, vad tror ni?
Om all handsprit är slut och de små-vilda-glada nedkommer med alltifrån skyhög feber till akuta kräkningar - är det ok att ersätta handspriten utvärtes med rödtjut invärtes?

Bam-Bam har just påkallt uppmärksamhet (för tredje gången)för att få häva ur sig dagens födointag.
Far-är-rar verkar ha däckat med Sheriffen under pågående nattning.
Febrig Hårfager och körtelsvullen Pysselkung sover skavfötters i min säng.
Storson och extradotter P har grottat in sig likt muränor i storsonens rum.

Hjälper det om jag hinkar i mig rödtjut, eller bör jag gå och dö i närmsta lediga säng?

Åh, vad jag är trött på virus och baciller!

Darrbent och raksnö

I veckan som gick skickade jag detta sms till min stora dotter;
" Vet du hur darrig man blir i benen av att backa 1200 meter på hal, smal och slingrig liten väg, med solen skinandes rätt in genom bakrutan?"

Det självklara svaret på mitt ofullständiga sms lät inte vänta på sig.
"Varför skulle du backa? Vore det inte enklare att bara köra åt rätt håll?"

Ja, jo så skulle det ju kunna vara, problemet var bara att jag fick möte med en timmerbil, modell störst!
Den kunde inte backa!

Och nu är det än mer horisontellt snöande, blåsande, vinande och jag väntar mig bara ett strömavbrott.
Bara för att jag är laddad och rustad till tänderna, läs; ved inne, koll på ljus och tändstickor, vatten upptappat, alla utfodrade osv, kommer det inte hända.

Oavsett vilket ska jag inte ut och backa ikväll i alla fall!

Fredagsnöje i köket

Apropå våfflor!
Storsonen skickar ett sms på väg hem med extradotter P och frågar om vi inte kan göra...våfflor!?
Självklart.
Fast med låglaktosmjölk i smeten blir det inte riktigt lika bra.
Slutresultatet, alltså.

Fast vi är inte de som är så värst petiga så nu har vi just uppfunnit "Pitavåfflan" - extra frasiga, extra uppfluffade och med gott om utrymme för sylt inuti!

Inovativt, så det förslår.

Dessutom fick sonen upp blodsockret i höjd med öronen strax innan våfflorna började gräddas, tack vare en halv baguette som slukades.
Diverse diskussioner om servitriser kom upp.

Skridskoåkande, rullskridskodito och så sonens förslag; Hoppstylteservetriser!
Livfullt illustrerat genom att han höll en fiktiv soppatallrik och hoppade sig runt köket!

Har jag sagt att han är snart 19 år gammal, ungefär 190 cm lång och smal som en tandpetare?

Finns inte riktigt tid att ha tråkigt i detta hus!

Blåst (och blåsning) på våren

Kaxiga Mångmamma förnekade all kännedom om snö och blåst och oväder tidigare idag när både svärfar och svärmor hörde av sig.
Tyckte mer synd om de som sitter i ett insnöat Stockholm eller ännu värre - Hälsingland!

Nu kan jag nog börja ta tillbaka så smått, det snöar horisontellt, i alla fall ser det ut så i den här vinden som piskar runt husknuten.
Temperaturen faller och skymningen kommer krypandes.

Vi har låtsats att det är vår, eller åtminstone Mars, jag och de hemmavarande små.
Eftersom vi redan ätit semlor i några veckors tid på fredagarna, kändes det som hög tid för förnyelse - våfflor!

Och ja just det, Hårfager föll rätt ner i feberträsket imorse.
Börjar misstänka att samtliga på marknaden förekommande influenser, förkylningar och magsjukor har parkerat sig i min omedelbara närhet.

Behöver jag säga att det är tröttsamt?

torsdag 10 februari 2011

Att häva stroke!

Det här är livsviktigt!
Det här likaså!
Läs och lär - det kan rädda liv!

Språkförbistring

Hårfager ger sin far en livlig beskrivning av något fullständigt obeskrivbart.

-Något som är orange, runt och har två ögon här och ett öga här (pekar någonstans i trakten av ansiktet), vad kallas det, pappa?
-Tja, byfåne kanske!

(Jag drabbades av skrattparoxysmer här, så vad det egentligen hon menade, har jag ingen aning om.)

För övrigt, vet ni vem som (enligt samma lilla dam) är familjens kavajåkare?

Far-är-rar, så klart.
Fast det borde kanske heta Kawasakiåkare?

Rättesnöre

Min storson ville göra en jämförelse mellan två olika antivirusprogram för datorer begripligt för mig.

-Om man tar A så är det som att ta med den tomma koppen och springa tvärs över vägen till grannen för att låna socker.
B däremot, det är som att starta bilen, köra och tanka, starta bilen, köra till affären, parkera, gå in i affären, ta ett sockerpaket ur hyllan, ställa sig i kö, betala, köra hem, parkera, gå in, fylla den tomma koppen och ställa undan resten i skafferiet!


Min roade kommentar var bara - var han hade lärt sig att vara så pedagogisk i sina målande liknelser!?

Storsonen log, tystnade och pekade på mig med ett anklagande finger.

Jaha, så nu får jag skulden för det med!
Kunde absolut varit värre!

Jag borde varit där...

Ibland undrar jag över vem det är som vakar över mig?
Precis minutrarna innan detta hände, passerade jag samma plats.
Också i södergående riktning, in mot Växjö.

Om jag inte hade börjat morgonen med att "leka iväg" de små till förskolan och sedan resolut sagt hejdå till Bam-Bam, hade jag med allra största sannolikhet befunnit mig på exakt fel plats i exakt fel tillfälle.

För en gång skull är jag väldigt glad att jag var ute i god tid, till och med en Ångström FÖR tidig.

Vem var det som ansåg sig vara odödlig?

onsdag 9 februari 2011

Egentligen...

Egentligen hade jag tänkt skriva om hur fantastiskt det är att hitta en riktigt god vän.
Eller lite om hur jag hade tänkt försöka ruska tag i mina saligen avsomnade tyskakunskaper.
Eller om hur erbarmligt korkat en del föräldrar behandlar sina barns nycker.

Fast allt det där har jag redan pratat käkarna ur led om idag, med just en riktigt god vän, så jag nöjer mig nog med att hoppa in i duschen och ner i sängen.
Natten som gick var kort men intensiv, dagen lååång och...intensiv.

Samtliga ovanstående ämnen kommer att behandlas framöver och ni behåller er plats i kön!
Gute nacht!

Hur tänktes det här?

Storsonen sticker in näsan i matrummet, där jag samt merparten av den övriga familjen befinner oss.
Sonen -Jo, jag hade nog en lapp till er!
Mångmamma -Jaha, vad handlade det om då?
S -Målsmansafton!
M -???
S - Ja, någon information om "val till högskolan och så lite om studentperioden.
M - ??? VA?? Hur många i klassen är under 18 och har en målsman?
S - En, som inte fyller förrän i höst.

Seriöst!
Är det bara jag som tycker att något är komplett galet här?
Är jag ett unikum som just kravlat mig fram från någon gammal mossbelupen sten, orörd sedan istiden, eller?
Jag begriper verkligen inte!

Om vi har en lagstiftad åldersgräns på "vuxenlivets senaste inträde" vid 18 års ålder, allmänt kallat "myndig", varför i himmelens namn ska man som förälder - för målsman är jag icke längre - delta vid något möte om "val till högskolan"?
Eller få information om studentperioden?

Curlingsamhälle säger jag bara.
(Och muttrar ilsket.)
Eller är det så att svenskarna blivit ett mötesälskande folk som gillar att komprimera skinkorna vid otaliga sammankomster av tvivelaktig karaktär?

Men för all del, jag tänker inte hindra någon från att gå, bara jag själv slipper befatta mig med det.
Min son är vuxen.
Det är hans uppgift att informera mig/oss om hur studenteriet går av stapeln, hans uppgift att välja studieväg - eller jobb - eller annat.

Jag blir bara så häpen att jag baxnar!

Och även om jag älskar mina barn och skulle kunna gå genom eld och vatten för deras skull betyder det inte att jag har ett livslångt åtagande som målsman för dem.
De måste ju för f-n kunna få bli vuxna själva någon gång!

tisdag 8 februari 2011

Kort natts färd mot dag!

Från morgonens bilslirande i halv storm och yrsnö före sju, till att leda (?) dagens sångstund i församlingshemmet, via läxläsning, mat och taxifarande - kommer dagen avslutas under nästa dygn med en långtripp till staden för att plocka upp festprissarna storsonen och extradotter P.

Det här med "studentfester" alltså?
Jag är skeptisk!
Och då lekte jag festprisse med besked under mitt sista år i gymnasiet, fast kanske mer koncentrerat till de sista fem veckorna av terminen.

Märkligt vad traditioner ser annorlunda ut i olika delar av landet och över tiden.

Vad skönt det kommer att bli att somna runt två inatt och vackla upp igen några timmar senare för att börja om med samma dans igen!

Livet på landet= livet på en pinne!

Ny följare och fågelkvitter

Hm, ny följare.
Kul, välkommen hit Inger.
Om fågeln som kvittrade i mitt öra har rätt, är du en kreativ själ som, likt min "fågel" lämnat uppväxtstaden för ett liv på landet.
Och likt mig, har en stor barnaskara.

Och har jag helt fel tänker jag skylla allt på min "svärmorsfågel"!

Skulle ju vara spännande som omväxling - både att jag skulle ha fel och att få en anledning att skylla något på svärmor!
:)

Tisdagsblåst

Hård, men inte brutalt hård, blåst över oss inatt.
Den normala trippen till sjubussen, som normalt tar ca 20 minuter tur och retur, klarades av med knapp nöd på 40 minuter.
Yrande snö och risk för liggande träd, slirigt till max gjorde att jag fegade ordentligt.

Sheriffen har frambringat halsont - utöver sin feber - under natten och blir hemma idag med.
Att det aldrig tar slut!
Tycker jag har rätt bra kläm på immunstärkande föda men icke sa nicke att det hjälper.

Nåväl, två söner iväg samt far-är-rar och snart är det dags för att försöka sig på en tripp till kyrkans hopp-och-lek med de två minsta.
Men sovit har jag gjort inatt, mellan stormbyarna som ruckade lite på sömnen.

Hur är det?
Sover ni sämre när det blåser?
Eller är fullmåne värst?

måndag 7 februari 2011

M Å L

Nu har vi nått denna dags slut - natten!
Vägen hit har varit fylld av innehåll, alltifrån morgonens rivstart och slitgöra till trevligt vuxenfika, eftermiddagens mysfika med de små-vilda-glada, lite sömnad, en del dividerande om ditt och datt till nu slutligen sista disken och tvätten snart är klara för dagen.

Från familjen mångmamma, till er alla - en riktigt god natts sömn!

Lång dags färd mot natt

Om det mot all förmodan var någon som trodde att jag hade ett högt tempo igår, kan jag frankt meddela att denna måndagsmorgon har varit ett riktigt slitgöra.

Sedan halv sju, när jag slog upp mina gröna, har det gått i rasande tempo.
Fem barn har levererats på fem olika ställen vid två tillfällen.
Alltså, jag måste köra storsonen redan före sju och resten av högen strax före halv nio!
Däremellan ska diverse små utfodras och helst komma i kläder också.

Sen har en vilsesimmad häst plockats ut ur trädgården, in i stallet för att slutligen åter ut i en nyavkollad hage tillsammans med sina kompisar som fick byta till nya jaktmarker de med.

Ved och övrig djurutfodring är avklarad för dagen.
En tvätt har hunnit hitta in i torktumlaren och en annan in i tvättmaskinen.
En disk är inplockad ren i skåpen och ännu en dundrar runt i diskmaskinen nu.
Samtliga små-vilda-gladas rentvättade kläder har äntligen lagt sig till ro, om än bara temporärt, i rätt skåp och lådor.

Nu får den febriga Sheriffen häcka hemma själv en timme för jag är bortbjuden på snabbfika hos min Stockholmskompis innan hon ska ila vidare till sitt skådisjobb.
En snabb hästfoderinhandling och mjölkhembärning ska jag nog också hinna klämma in innan de små ska hämtas upp vid två.

Och sen tar arseniktimmen över...

söndag 6 februari 2011

Söndagsrace i hemmets lugna vrå

Lite sliten idag efter ha krökt rygg över tygtillklippning och symaskinsrally.
Nu har jag producerat maskeradkläder, så älskade att det kommer vara svårt att få barnen att inte ha de på sig imorgon.

Bam-Bam har som tidigare berättats, silvergrå tunika med slitsar i sidorna, gråblå byxor till.
Pysselkungen silver- och gulfärgad liknande tunika men med huva samt gula byxor.
Sheriffen ville bli lite skogsalvslik så han fick tunika, byxor och struthätta - minus struten då - i grönt och blått.
Slutligen Hårfager som bjöd på en hel del pimpinetta önskemål.

En prinsessklänning med silverfärgat liv, röda korta puffärmar, kjol sydd i silverfärgade och röda våder som tillsammans bildar en helcirkel.
Som kronan på verket, en röd ros fastsydd mitt fram där livet övergår till kjol.

Mönster?
Nej, klippa på fri hand var det ju!
Fast jag har nålat, lite..

Ja, och så har jag hunnit med lite av det där vanliga, som att; laga mat, tvätta, städa och plocka, läsa en bok själv och en lååång kapitelbok för barnen, läxor med Sheriffen, släpa ved, mata djur...

Vilken tur att det är vardag imorgon igen, så jag hinner vila upp mig inför nästa helg.

Vackra texter

Ibland förstår jag inte de som vill bli lämnade ifred.
De som vägrar att ha kommentarsfunktionen upp på sina bloggar.
Som Stockholm under ytan!

Jävlar i havet vad jag hade velat lämna en kommentar ikväll.
Sorgligare text och vackrare får man leta efter.

Bara för att det är så...

lördag 5 februari 2011

Mormor Märta

Jag, som har ett minne något bättre än en hästs, har gjort mitt bästa för att förtränga dagens datum och vad det egentligen betyder!

För tolv år sedan satt jag på en buss i Östgergötland för att ta mig till jobbet.
Min mor ringde och meddelade att min mormor just stilla somnat in, hand i hand med min mor.

Allt jag kunde tänka var, att just stilla - det hade hon aldrig varit tidigare.
Min mormor var ett rivjärn.
En sådan som gjorde som hon ville, tog varje chans när den dök upp, en sådan som inte backade för något.

Kanske jag har fått min jävlarannama från henne?
Kanske inte?

Hon föddes strax före första världskrigets utbrott, hon var inte önskad.
Hennes far lär ha sagt att det vore bäst "om hon stoppades in igen", när det visade sig att det var ännu en flicka i familjen.
Hon fick växa upp hos sin mormor och barnlösa moster i Malmö, vilket kan ha varit hennes räddning men även hennes stora sorg.

Hon var en av de allra första kvinnliga fotbollsspelarna i Malmö FF, mer pojke än vad hon behövde vara.

Troligtvis för att bevisa för sin far att hon dög!?

Hon ägnade sig åt skytte, heminredning, snickrande, spikande, stickande, virkande, bakande, matlagande, barnsnorsnytande, gymnastik, målande - men var så vitt jag minns, ingen läsande person!?
Allt i hemmet förekommande uppgifter fixade hon utan mankemang.

Efter jag fötts, visade hon i alla år sitt tydliga missnöje över valet min mor gjort för barnafader.
Min pappa dög aldrig.

Mycket kan sägas om min mormor - men en blek och slät person visade hon sig aldrig vara.

Att få möjligheten att sova över hos mormor var spännande.
Bulle till förfrukost och doften av malmedel i klädkammaren, där extramadrasserna befann sig.
Ett äventyr för ett barn.

Att få limma, klistra och klippa och vara kreativ, på besöken hos henne, lockade fram mina hetaste drömmar om en framtid som konstnär.

Trevlig, det var hon först när hon ville vara det.
Kreativ var hon till sin död.
Elak, bitsk och missunsam kunde hon också var när andan föll på.

Kort sagt en person det hade varit ett rent nöje att lära känna - på riktigt.

Märta - vila i frid!

Litteratur

Tittade in hos Ancan och såg att hon läst samma bok som jag just lagt ifrån mig!
"Håpas du trifs i fengelset", av Susan Alakoski.
Den är helt klart läsvärd.
Nattsvart men ändå med ett visst mått av hopp.
Framförallt vad det beträffar syskonkärlek.

Själv har jag plöjt igenom; "Nätterna vid havet" av Nicholas Sparks idag.
En fantastisk historia om en medelålders kvinna som möter den stora kärleken, av en händelse, på ett oväntat ställe med en bitterljuv eftersmak i munnen.

En märkligt omvänd feelgood bok.

Tygskatter

Istället för att lämna en toklång kommentar som svar på förra inlägget, blir det ett eget.

Jag har en hel del strängar på min lyra som det så fint brukar kallas.
Själv brukar jag skylla på min nyfikenhet, otålighet och ålder.
Jag är långt ifrån expert inom något område men jag fuskar mig fram på många.

För många år sedan valde jag träslöjd framför syslöjd i skolan.
Sy, sticka och virka var tråkigt.
Först framåt gymnasiet kom jag på hur kul det var att skapa den ena trasan efter den andra och hänga runt kroppen.

När mina äldsta två barn var små, satte jag en ära i att alltid sy "avslutningskläder" till dem själv.
Födelsedags-, jul- och sommarstassen skulle vara hemknåpad.
Bara för att det var kul, gick jag en kurs i mönsterkonstruktion och tillskärning.
Att lära mig mer om modistyrket ingick också i min världsbild.

Ett tag hade jag bara hatt på huvudet, när alla andra mammor åkte pulka i backen, rekordeligt klädda i termobyxor, jackor och mössa, svichade jag nerför i skinnbyxor, militärens skinnjacka och hatt!

Tygaffärer dammsögs på fynd, jag gick på skattjakt hos min mormor och på loppisar efter plagg att sy om och ändra, eller bara för att återanvända gardiner, dukar och sjalar till något annat de var tänkta till.

Långt före den egentliga recykle-boomen.

När far-är-rars mormor dog, öppnade sig en veritabel skattkammare för en tygfrälst kreativ nörd som jag.
Hon hade (bland annat) arbetat på en tyggrossistfirma i början av 60-talet, där säljarna fick en kollektion tygprover med sig ut till butikerna, tre gånger per år.
Alla dessa stuvar - ca 90 x 45 cm stora - hade hon som den omsorgsfulla hamster hon nu var, sparat.

Gissa om jag gladeligen tog över dessa kopiösa mängder med tygbitar!?
Trots ett flertal flyttar genom landet, har jag mina skatter i behåll, ett flertal flyttlådor till bredden fyllda med fantastiska tyger.
Mycket har hunnit användas, annat ligger på vänt.

Ändå kan jag inte motstå att fortfarande införskaffa tyger när jag snubblar över det.
Som i veckan; Jysk hade ett erbjudande om krossad sammet om femmetersbitar för det facila priset av 50 kronor.
Freundin hade ärende in till stan och kom hem med fyra rullar till mig.
Sedan tidigare (!) hade jag två rullar hemma i andra färger.

När tyget kostar 10 kronor metern, är det både roligt och enkelt att pilla ihop utklädningskläder till de små.

Men ni, det där med bilder...vilket år som helst när jag lokaliserat den bortsprungna sladden som behövs för att tanka över bilderna in i burken...?
Kanske!

fredag 4 februari 2011

Det bidde en tumme...

Jag fastnade visst med saxen.
Några superenkla halvcirkelformade mantlar blev det inte.
Mycket roligare att klippa till riddartunikor till två av gossarna.
Den ena med avvikande färg på ärmarna och med huva, den andra helt enfärgad i silvergrått.
Med lite god vilja kan den faktiskt tas för ett ringbrynjesubstitut.
God vilja har Bam-Bam.
Ett par silverblå byxor snörpte jag ihop också till honom.

Nu ligger det beställningar på matchande tunika till Sheriffen, struthättor, mantlar och givetvis en klänning till Hårfager.
Tror jag vet vad jag kan roa mig med på lediga stunder!

De små har säckat ihop i soffan framför en film och jag tror jag ska göra dem sällskap, uthälld på tvären i halvsovande tillstånd.
Blir ett lagom högt tempo för mig!

Trevlig kväll!

Lite nål och tråd

Underbart slö fredag.
Ingen mer handling, inget mer taxifarande, ingen mer ved måste hämtas och tvätten får roa sig själv i tvättkorgarna och torktumlaren.
Tre av fyra barn som kommer att vara hemma i helgen, är redan det.
Storsonen och extradotter P kommer att lysa med sin frånvaro de närmsta dagarna.
Far-är-rar kommer nog hem vad det lider, från sin senaste tjänsteutvikning.

Dags att låta symaskinen göra lite tjänst till utklädningslådans fromma.
Många mantlar kommer det att bli...

torsdag 3 februari 2011

Freudianska felsägningar

Storsonen är fantastisk!
Han kommer harvandes med en vitlök i högsta hugg och fråg-påstår att den skulle växa uppochner hängandes i träd!
Vad gör barnen på biologilektionerna egentligen?

Å andra sidan undrade jag nyss när jag skulle bli farfar!
Sist jag kollade var jag fortfarande av kvinnligt kön!

Näe, nu måste jag natta både mig och småttingarna!
Det här bara spårar ur!

I år är det kaninernas tur!

Jag är en get.
Min "bästis" en tupp.
Far-är-rar en kanin.
Stora dottern en häst.
Storsonen en apa.
Sheriffen orm.
Min "ängelson" en häst.
Pysselkungen apa.
Hårfager tupp.
Bam-Bam gris.

Och ni är?

Nummer 50 och portade barn

Alfahannen!
Du är varmt välkommen att klampa in - och runt hos mig!
Högljudda följeslagare är jag van vid, till och med beroende av, oavsett om de förekommer i verkligheten eller i bloggvärlden!

Nu till något helt annat.
Min Pysselkung sjunger i kör.
Han har 14 andra skolkompisar som tutar på tillsammans i församlingshemmet på torsdagarna.
Idag inträffade något av en skandal!

Ett av barnen knuffade omkull ett annat, fullständigt oprovocerat.
Det hade i och för sig inte haft någon större betydelse, om det var provocerat eller ej, att banka på någon annan är alltid lika fel.
Just idag var måttet rågat för körledarna.

Unghyveln åkte tillbaka till fritids med buller och bång samt med en hälsning om att h*n inte var välkommen tillbaka.

Till saken hör att jag har yttepyttelite koll på att just detta barn skulle må väl av att få interagera i grupp, bland andra mer "normalstörda" barn och vuxna eftersom hemmiljön lämnar en del övrigt att önska.

Att ett barn är aggressivt och skadar andra är alltid fel.
Men vems är problemet?

Lös det åt mig - eller kom med klyftiga förslag - så ska jag natta barn och vedpanna under tiden!

En vanlig torsdag...

Nja, storsonen missade nog en lektion eller två - men han hann bli snygg i håret i alla fall!
Tror jag?
Luvan var som vanligt nerdragen.
Samtliga småhuliganer uppförde sig med gott humör och bravur, tacknämligt nog.
De var på rätt ställen i rätt tid och med rätt saker med sig!

Jag fick lyxfrukost hos en gravid kompis efter avstjälpning av telningar ur bilen och lite bensinpåfyllning i den.

Av outgrundlig anledning (läs, vinter, kyla, vardag, ekorrhjul eller annat valfritt skäl), har jag och C inte hunnit leka tillsammans på snart eoner av tid.
Nu har vi hunnit ikapp i skvallrandet lite, trevligt.

Dags för nästa del av dagsetappen, djurfodringar, vedsläpande, barnhämtande och arseniktimmande.
Fast med en bra start på dagen blir det lättare att tackla eftermiddagströtta små, så här i slutet av veckan.

Nipe och Shirouz ska vara välkomna också, fast jag vet att Nipe smugit runt här länge...

Återkommer nog framåt kvällen när små-vilda-glada kommit till ro!

Val

Vad ska jag tycka om stora barn som prioriterar att blaska av håret, framför hinna med busen i tid?
Inte mitt problem, kanske?
I alla fall inte mer än att det blir trångt i bilen när alla fem hemmaboende barn ska iväg till rätt ställen nu vid halv nio!

God morgon!

onsdag 2 februari 2011

Verktygstest

Hm, mitt resultat från det här testet säger en hel del om mig!
Att jag är en jäkel på verktyg, å ena sidan.
Att jag har noll koll på vad som eventuellt är en maskrosuppdragare alternativt planteringspinne å andra.

Dessutom säger det mig att jag knappt vet vad Citytunneln är för något, alldeles för många år sedan jag var hem-hemma i Tokholmen nu.
Faktiskt så länge att jag är mer bekant med skiftnycklars eventuella problematik!

Av 20 mer eller mindre korkade frågor misslyckades jag sålunda på 2.

Hur går det för er?

Cickis inlägg

Det här är riktigt bra!

tisdag 1 februari 2011

Apropå DN debatts artikel...

Om jag inte vill bli halshuggen jämns med fotknölarna, borde jag verkligen, verkligen hålla klaffen med vad jag tycker om särskolan.
Eller kanske snarare kommuners lätt godtyckliga placering av elever i särskolor!
Av 30 granskade kommuner, fick samtliga nedslag och reprimander om felaktiga placeringar vid den senaste genomgången av 715 handlingar.

Så, eftersom jag gärna sticker ut hakan, har jag givetvis en åsikt om det!

Just särskolan/orna har jag ringa, för att inte säga, nästan noll erfarenhet av.
Jag känner till barn som gått i särskolan, de har liksom inte funnits något annat val för dem.
Jag känner även till barn som troligtvis kommer att behöva det stöd som särskolan kan ge, i brist på bättre former!
Utifrån just dessa barns horisont har det varit en självklarhet att få tillgång till meningsfull stimulans dagtid, ett visst mått av inlärning, en förhoppning om en delvis självvald framtid - utifrån de begränsade förutsättningar som varit givna på förhand!

Men de barn jag stött på som varit hjälpta av särskolan har haft svåra funktionshinder.
Främst medfödda fysiska men även neurologiska funktionsnedsättningar.
(Rätta mig om jag använder fel terminologi!)

Om jag förstått DN debatts artikel rätt, är det främst gränsfallen som kritiseras.
Var drar man gränsen för när en elev inte klarar av den "vanliga normalstörda" grundskolan?
Även här känner jag till en elev som höll på att hamna i särskolan, helt godtyckligt och på uppenbara felaktiga grunder.
De psykologer som gör så kallade WISC-test, för att utreda elevers styrkor och svagheter, måste få bättre ramar att hålla sig till för att kunna göra korrekta bedömningar.
Ändå är det människor vi pratar om.
Människor under utveckling!
Det är inte lätt att stoppa runda barn i fyrkantiga hål, bara för att de ska passa in i normen!

Om vi vänder och vrider lite på resonemanget, måste det vara uppdelat i svart eller vitt?
Måste det alltid vara antingen, eller?

Hela spektrat av olika studiemotiverade elever/individer finns, likväl som olika grader av hantverksskickliga eller praktiker.
Inom hela befolkningen!

Att kräva 240 högskolepoäng, eller mer, för en potentiell kyrkogårdsarbetare, eller kartongvikare, golvläggare, klädförsäljare, slamsugare, timmerman är ju bara löjeväcknde.
I dessa yrken - och många, många fler - är det helt andra krav som ställs!

Att dessutom ha mage att hävda att alla barn har samma möjligheter är direkt fånigt!
Att de ska ha möjlighet till samma typ av utbildning likaså.
Att ha som målsättning att alla elever ska kunna läsa, skriva, räkna och helst lite till när de går ut grundskolan, är en bra start.
Resten bör individanpassas.

Jag var inte med på den tiden när det fortfarande var vanligt men jag är fullt förvissad om att lärlingssytemets saliga avsomnande är en fundamental brist i svenskt arbetsliv.
Många av de elever som felaktigt dömts ut av den normalstörda grundskolan, hade haft en betydligt större chans till meningsfull och självförtroendestärkande yrkeskarriär framför sig om bara lärlingssystemet funnits kvar.

Alla dessa gränsfall, som inte är ett dyft intresserade av att lära sig femton främmande språk, Afrikas samtliga floder, alla decimaler i Pi, periodiska systemets alla ämnen eller antikens historia.
Alla dessa elever som inte är riktigt komfortabla med att sitta still 40 minuter i sträck och peta in Kinas provinser på en blindkarta.

Särskolan är något helt annat utifrån min horisont, än en avstjälpningsplats för de elever som inte har tillräcklig studiemotivation, betungande hemförhållanden, taskig uppbackning i sitt läxläsande/inlärning, myror i brallan eller bara ointresse och lättja.

Särskolan måste få de resurser som de allra svagaste individerna behöver.
Grundskolan måste få möjlighet att lotsa elever in i nästa-vuxen-världen med en individbaserad samt varierad mängd baskunskaper.

Ingen far väl av att inte kunna uttrycka sig, vare sig det gäller tal eller skrift.
Så gott som alla behöver ha ett hum om hur de fyra räknesätten används.
Att dessutom begripa på ett ungefär hur saker och ting hänger ihop, historiskt, biologiskt, fysikaliskt, samhälleligt måste anses vara en rättighet för en innevånare i detta land.

Men ge för fasiken bli att dyvla in "besvärliga och engagemangskrävande" barn och ungdomar i det som verkligen är en livsnödvändighet för de som behöver det allra bäst - de rättmätiga särskoleeleverna!