torsdag 15 maj 2014

I magister Gehlins fotspår

Det pågår en ganska häftig debatt ute i samhället inför årets val.
Både det stundande EU-valet men även inför höstens riksdagsval.
Visst vet jag att alla tycker olika och det är i grund och botten något sunt och bra med det.
Vi är olika.
Vi har olika utgångspunkter för vårt tyckande och kännande.
Våra liv och familjesituationer ser olika ut.

Vad jag däremot inte gillar - alls - är när historielösheten slår till.
När vissa partier framgångsrikt lyckas, sakta men säkert, sudda ut sin bakgrund med hjälp av snyggt presenterade och polerade foldrar och argument.

I en sluten grupp på Fb, diskuteras just nu olika alternativ inför höstens val.
Just i denna grupp är en majoritet för ökade valmöjligheter - inte styrning, kvotering och obligatorium.
Allt det ställer jag helhjärtat upp på.
Däremot blir jag lite mörkrädd när Sd förs fram som ett tänkbart alternativ att lägga sin röst på!

Med risk för att jag bryter mot någon etisk, moralisk eller faktisk regel här, tar jag mig friheten att kopiera in en kommentar ur en aktuell tråd, rörande vilket, eller vilka partier som har bäst tankar kring familjepolitik.

"Vi kommer välja mellan SD o KD! Det först nämnda har mkt annat oxå som är bra bla. för brottsligheten (vågar inte tänka på hur det kommer se ur när våra små barn är större) och att de värnar om de äldre o skolan! Ser inget fel i det partiet eg."

Här blir jag lite nervös.

Givetvis kan jag inte avhålla mig från att replikera med; 

"Det jag ser som fel med Sd är den ideologiska grund, varpå partiet är byggt!
Även om en del av deras ståndpunkter kan tyckas vara sunda och vettiga, kan ett i grunden rasistiska parti ALDRIG tillåtas komma till makten igen.
Hitler lyckades vinna sitt lands förtroende i fria val 1933 och se hur det gick!
Nu är Åkesson inte en lika karismatisk ledare, tack och lov, men att sopa rent spår framför ett parti som till stor del hyllar der Fürher är vettlöst, historielöst och under all kritik!

Och jag vet - vi ska inte kasta skit på varandras åsikter här men när det gäller ren okunskap av historiska skeenden, kan jag inte hålla klaffen!"
 


Det är nämligen min fasta ståndpunkt att hur mycket vi än polerar, putsar och fejjar, är en hög med skit aldrig någonting annat än just en hög med skit.
Det spelar ingen som helst roll om detta parti påstår sig vilja värna familjen, så länge de har sina rötter i korta frisyrer, klumpiga kängor, bulliga jackor och en övertro på der Vaterland.

Jag tyckte det vara alldeles för många lektioner om andra världskriget när jag gick i skolan.
Alldeles för mycket fokus på de hemskheter som begåtts.
Trist, till och med.
Jag hade hellre fördjupat mig i det glitter och glamour som rådde vid de Europeiska hoven under 1700-talet.

Idag är jag av en annan uppfattning.
Vi kan aldrig, aldrig prata tillräckligt mycket och länge om maktfullkomliga galningar.
 
De söker alltid nya vägar, ofta på ett välputsat sätt, att komma i maktställning - och det kan vi aldrig tillåta ske.
Att möta oönskade beteenden, åsikter eller tankar med våld, förbud eller ignorans, anser jag vara lönlöst och kontraproduktivt.

Upplysning är vägen, kunskap målet!




*Magister Bengt Gehlin var för övrigt den bästa lärare jag någonsin haft, en sann naturkraft som piskade in kunskaper i oss elever, vare sig vi ville eller ej.
Ett stort postumt tack till denne man som både gav mig en grund i historia, såväl som litteratur och grammatik.


söndag 11 maj 2014

Läkning och premiärnerver i schack

Barn besitter en förunderlig läkekraft.
Armbryterskan har redan hunnit vara med i skolan en hel dag (fredags), övat flitigt på sitt framträdande i musikalen och sjungit med bravur under dagens premiär.
Armen har kollats vid ett tillfälle och hittills ser det bra ut, trots ett fult brott och total avsaknad av all annan hjälp än en mitella som stöd.

De senaste två veckorna har rasslat iväg i ett vanvettigt tempo.
Alltifrån de första smärtfyllda dygnen, där dottern mest låg som en plattfisk i min säng och behövde hjälp med precis allt, till dagar där symaskinerna (ja, plural), fick gå glödheta för att jag skulle hinna sy alla musikalkostymer.
Ett långhelgsbesök av syster med döttrar, storsonen och svärdottern, ridturer i skymningen och lite utvecklingssamtal har vi också hunnit klämma in.

Jag är ohemult stolt över körbarnens prestation idag i vilket fall som helst.
Idag känns det väldigt avlägset och fjärran att tänka sig att jag och kantor Elena uppgivet skakade på våra huvuden för bara några veckor sen och undrade hur i hela fridens namn vi kunnat vara så överambitiösa att tro att det någonsin skulle kunna utmynna i en begriplig och organiserad musikal.
Det gick!

En skolföreställning återstår, några fler skolbesök, lite farande till röntgen, en knippa utflykter, drösvis med packade matsäckar och en hel del skojigheter är kvar att knöka in under de närmsta fyra veckorna.
Sen är det sommar och lov!