Det var väldigt länge sen jag gjorde ett nedslag här i bloggen.

Väldigt länge sen jag besökte mina viktigaste forum för nätverkande.

En gång i tiden var det här min allra främsta plattform.

Mitt fönster mot omvärlden.

Nu är det en 

Jag hör låten i mitt huvud.
’Here we go again...’

På riktigt - jag saknar era röster, kommentarer, åsikter, tankar och framtidsdrömmar.
Ärligt talat - jag saknar mina egna dito med.

Kom igen - visst är det inte bara jag som som känner av ’ saknaden av ’internets’  begynnelse..?
Min äldsta dotter s något klokt härförleden - ’du och pappa är internetgäster. Vi (90-talare) är bara internetrourusyr

Gunnarhunden

Jag har sorg!

Grym, obeveklig, ohemul, förfärlig!
Sorg!

Finaste-i-världen-Gunnarhund, har fått rasa vidare på de gröna ängarna dit jag inte når.
Du fattas mig!

Jag kommer aldrig få möta en själ som din - det är min förlust.

Jag kommer aldrig mer få mötas av ditt svansdunkande, trappknarrande, salamitiggande, nyfikenhets-nosande, kärleksfulla du - när jag kommer hem.

Du blev nästan sex år gammal.
Sex hundår gånger sju dito människoår är samma sak som 42!

42?

42 som i ’meningen med livet’, enligt Douglas Adams.

Alltså = Du blev 42. Du var meningen med livet!?

Älskade Gunnarhund. Du var. Fanns. Gjorde skillnad.

Saknaden är grym! 💔

Mormor!

Hur gick det till?

Alldeles nyssens var jag småbarnsbebismamma med dränkta luktärtsplantor i trädgården.
Alldeles nyssens var jag ’arg, uppgiven, rolig, aktuell, engagerad (i allsköns skit...), omtalad lokalt, efterfrågad, osv...
Nu?
Mest frekvent förekommer jag i rollen som ’Häxan Surtant’.

Ok, missflrstug rätt -

Jag har överlevt!

På riktigt - jag har överlevt!

Mina elever har fått genomgå sitt första delmoment i de så kallad Nationell peovwb