tisdag 28 april 2015

Bland ekvationer, kalkyler och offerter

Vissa dagar skramlar det bara till.
Inte enbart för att det faktiskt är normaltillståndet i mitt liv - utan för att vissa polletter dimper ner på rätt ställe.
Idag insåg jag till exempel att jag är en betydligt mycket bättre person på att förklara märkliga problemlösningstal i matematik, än vad jag någonsin vågat drömma om.

Alltså - vi ska inte glömma bort att jag valde Humanistisk linje på gymnasiet en gång i tiden, inte för att jag var så ohemult intresserad av att tillägna mig kunskaper i främmande språk - som för att undgå fler mattelektioner!
Ändå verkar det som om mitt relativa ointresse/kunskapsnivå/matematiska tänkande är en ångström (!) bättre än vad jag vanligtvis försöker göra gällande!?

Jag har nästan tillbringat all min vakna tid, både på jobbet och hemma, med att räkna, förklara, peppa och klura på just mattetal idag.
Nu är det verkligen inga kärnfysik-rymdforsknings-rädda-världen-uträkningar vi pratar om men utifrån min horisont är det anmärkningsvärt många timmar som ägnats åt ämnet.

Först lekte vi matteprov på morgonen, sen praktisk tillämpning av tidigare matematiskt framställda ritningar- skalenligt -därefter mer problemlösning, följt av 2av4 egna barns matteläxor som innehöll en del bråk, x/y-faktorer och busenkla ekvationer.

Och däremellan har jag roat mig med att göra överslag av störst ekonomiska besparing, kontra insats, kontra offertkalkylsjämförelser av jord-, vs bergvärme för vår gårds räkning.

Någon som har åsikter om bäst eller sämst här, räck upp en hand, tack!

Till sist ska ni även få ett klockrent boktips för matteovilliga barn; Sifferdjävulen!
Någonstans i mina gömmor finns den, redo att letas fram och läsas högt för nästa kull barn i det Mångmammska hemmet.

(Men hörrni, har ni några som helst åsikter om det här med berg/jordvärme - hojta till är ni snälla)!

måndag 13 april 2015

Sprickfärdig av stolthet!

Ibland glömmer jag bort att jag är en så kallat "skrivande person".
En sådan som inte mår fullständigt komplett bra om jag inte får knattra på tangenter, spreta ner spridda anteckningar, lämna drivor av lappar om besynnerliga tankar, åsikter eller fixa idéer runtomkring mig.

Tur att jag blir påmind om det lite då och då.

I lördags ringde storadottern mig och svarade bara kryptiskt att: "jag ska bli utgiven".
Givetvis var jag full av frågor, illtjut och gratulationer - på en och samma gång.
Idag är det offentliggjort från förlagets sida.
Dotterns debutroman - är inte bara solklar vinnare i deras tävling - utan även tänkt att bli tryckt och utgiven vad det lider.

Jisses så ohemult roligt, stolthetsframkallande och galet det-händer-inte-på-första-försöket-artat det är!

Som tur är, fick denna vinst mig att komma ihåg min blogg som numera för en tynande tillvaro.
Visserligen lämnar jag fortfarande drivor med lappar, anteckningar, planeringar, sammanställningar och utvärderingar efter mig men kanske snarare av arbetsrelaterad karaktär än lustfylld blogg/krönike/skönlitterär dito.

Å andra sidan klagar jag verkligen inte.
Att ranta runt i skolkorridorer dagarna i ända, slåss med bångstyriga tonåringar, utbyta erfarenheter med kollegor och ha åsikter om pedagogik stup i kvarten är vansinnigt underhållande det med.

Annars hade jag nog inte börjat planera för en fortsatt karriär inom skolans värld efter kommande sommarlov.
För det har jag.
Planer alltså.
Karriär är nog att ta i lite men elevhänget gillar jag.
Skarpt. 

Ännu-allra-mest-lattjo är ändå att dottern vann!

torsdag 12 mars 2015

Bland gympadojor och vätskebälten

Utöver mitt dagliga flängande i skolans korridorer, som är en nygammal last, har jag skaffat mig en ny.

Det här med långa kvällspromenader med Gunnarhunden kopplad, gör ju att det blir lite av en sport att ha koll på hur många steg jag tar per dag?
Hur långt jag egentligen går och hur stor del av dygnet jag befinner mig i promenerande rörelse?

Hittills har jag kunnat konstatera några - för mig - nya saker!
1) jag kliver runt en sisådär 13 000 - 15 000 steg per dag!
2) jag går vanligtvis en dryg mil om dagen, om inte mer.
3) jag är fysiskt (promenadig) effektivt aktiv ca en åttondel av dygnet!

Kontentan av detta är att jag börjat porrsurfa på träningskläder, midjebälten att fästa kopplet i,  fiffiga stegräknarappar, vandringskängor och har så smått snuddat vid tanken att kanske, kanske revidera min tidigare tanke om löpning?!
Än så länge har inte mindre än två (2) skoleveranser anlänt från (håll i er nu) Sportamore, ?!?


Kan någon ringa männen med vita kramtröjor - å det snaraste  - tack!

måndag 9 mars 2015

Lektioner

Ja jisses!
Här ägnar jag dagarna åt att banka in "pluttifikationstabellen-engelska verb-algebra-historiska händelser-kolväten-optik-osv- osv".
Gissa vad?
När jag väl kommer hem - Så fortsätter jag i samma glada tempo!
Gånger fyra!
Med mina egna telningar.

Hittills har vi mosat igenom;
Läsläxa med motsatsord.
Textanalys.
Algebra (!).
Sant-eller-falskt-påståenden i meningar, kopplad till en bild.
Klockan.

För övrigt är klockan i verkliga livet drygt åtta på kvällen, vilket innebär att det gått ganska exakt 12 timmar sen jag stuvade in barn i bilen för färd mot...Skolan!

Nu får det faktiskt räcka med lektioner för idag.
Något skoj ska vi väl ändå spara till imorgon!

söndag 8 mars 2015

Still alive!

Hej alla bloggläsare, vänner, obekantingar och annat löst folk.
Jag har varit generalusel på att vårda mitt 'varumärke', min blogg och mitt skrivande.

Livet är gott!
Fullt av barn, större som mindre, läroplanen, litteratur, läromedel, läxläsning och fina föräldrakontakter, givande möten, långa hundpromenader och dagar/veckor/månader som går i normalt mångmammatempo.

Pysselkungen har hunnit bli 11 och bloggen 6 år gamla.
Våren knackar på dörren, hästarna ser tufsiga ut i pälsen i den annalkande vårfällningen och jag har bättre ekonomi än tid - något som är stick i stäv med tidigare livserfarenhet.

Hoppas ni alla har det minst lika bra som jag!

torsdag 18 december 2014

Jag har redan fått årets julklapp!

Just precis idag, någonstans mellan prinskorvarna och senapen på skolans julbord, hasplade rektor Bengt ur sig det jag i hemlighet hållit tummarna för en vecka eller så.

Om jag kanske kunde tänka mig att, från och med  vårterminens början, ansvara för en liten grupp med tonårskillar som glömt bort hur, var och varför skolan finns?

Visserligen hittar de dit emellanåt men ytterst sällan har de behagat rassla in på lektionerna - eller åtminstone inte in på sina egna klassers lektioner.
Dagdrivande i skolkorridorerna har varit ett kärt vardagsnöje.

En hopplös uppgift, kan tyckas?
Inte då, en rejäl utmaning bara.
 
Att viss lobbyverksamhet inom kollegiet pågått ett tag, att en hel del lärare andats om eventuellt-kanske-borde-behövs-måste, det har jag hört glunkas om.
Just därför kändes det extra lattjo att få den faktiska förfrågan.
Ungarna har ju trots allt lite då och då, på eget initiativ,  kommit infarande till mig och den elev jag haft en smula extraundervisning åt den senaste månaden.
Eftersom jag gillar devisen; alla får en fralla (förkortning av: en för alla - alla för en), har de också fått bita i obestämd/bestämd artikel i engelska, industriella revolutionen, procenträkning, högläsning och allehanda andra skolpåhitt som kan vara matnyttiga, när de trillat in genom klassrumsdörren.

Att ett nästan tre veckor långt jullov med sovmorgnar hägrar från och med imorgon, smäller faktiskt inte riktigt lika högt som det gjorde för några dagar sen.
Det här årets julklapp är ju liksom redan utdelad - en egen stökbukllegrupp, kan det bli bättre!?
Det känns hedersamt ärofyllt och galet skoj att försöka få en hög med strulputtar att hitta tillbaka till pluttifikationstabeller, ordklasser, engelsk grammatik och livsviktiga referensramar, aka historiens vingslag.

Ännu gladare blev jag av två av de tilltänkta elevernas reaktion när jag påpekade att de nog skulle få dras med mig i början av nästa år.
Spontana kramar och lite jublande fotsteppande från 14-åringar är jag faktiskt inte helt bortskämd med.
Det känns väldigt väldigt bra.

 
Och jag som bara skulle hoppa in och vicka lite, om akut vikariebrist uppstod, eller hur det nu lät i oktober!?





 

måndag 24 november 2014

Höglund, Birro och jag...

Jag verkar vara i gott (?) sällskap.
Både Elisabet Höglund och Marcus Birro har under hösten fått avsluta sina frilansuppdrag som krönikörer.
Så även jag.
Visserligen under lite mindre turbulenta omständigheter och med betydligt mycket mindre knorrande från min sida, än från deras.

Efter ha haft möjligheten att upphäva min stämma i den lokala dagstidningen under de senaste dryga fyra åren, är det faktiskt helt ok att bli utbytt mot nya röster.
Inte minst med tanke på att jag trillat tillbaka till det tänkta ursprunget för min yrkesbana - lärarrollen.

Från att ha kastat ut en pytteliten och lite sådär-i-förbifarten-krok om att jag faktiskt-kanske-eventuellt-kunde tänka mig att rycka in, vid absoluta kris-akut-fall till skolans vikariefixare, till att ha dundrat in i skolan med annekterad arbetsplats, nyckel och ett tillfälligt specialuppdrag, gick det inte många veckor.

Fy attans vad skoj det är.
Utmattande, tvära kast, fullt av dagliga överraskningar och med massvis av nya utmaningar (hur-sjuttsingen-fungerar-dagens-kopieringsmaskiner-egentligen-och-varför-är-det-så-himelens-svårt-för-dagens-tonåringar-att-komma-ihåg-det-mest-basala; Penna-och-Papper?), har jag börjat få rätt bra kläm på att infinna mig i tid, på rätt plats, nödtorftigt förberedd på att Plan A sällan går att genomföra, med mindre än att det finns en knippa Plan B, C och D i bakfickan.

Just nu är jag djupt nere i Skolverksträsket och simmar runt bland Nationella Prov, textanalyser, engelska glosor och pubertetens samtliga fallgropar under normal skoltid.
När jag väl återvänder hem till den svansviftande glada Gunnarhunden, fortsätter vi med sedvanliga Mångmammebestyr; hemsanerande, läxläsning, vedsläpande, djurutfodrande och tvättberg.

Och vet ni?
Jag stortrivs!