söndag 30 september 2012

Från lejon till änglar

Helgen har rasslat iväg i ett rasande tempo.
Jag har hunnit läsa en del, drillat skolbarnen i högläsning, flyttat hästar, letat kanin (som fortfarande trivs utmärkt på flykt), tvättat nästintill oöverstigliga berg med sängkläder och filtar efter urstädningen av vår pyttelilla husvagn som nu återtagit sin vinterförvaringsplats och givetvis närvarat vid helgens familjegudstjänst där två av tre körbarn var mina, Pysselkungen och Majblomman.

Tre små barn som bytte mellan lejonmasker och änglavingar, sjöng för allt vad de var värda, en pappa som fick agera Daniel, en ledare som lekte babylonisk kung, två tonårstjejer som var rådgivare, jag och en farmor som fick vara vakter och så allra bästa kyrkisfröken Ingela som höll ihop hela spektaklet med gestaltandet av Daniel i lejongropen.

Två lejonmasker är numera posterade på varsin sida om ytterdörren, trädda på ytterbelysningen och kastar morrhårsskuggor ut över trappan.
Om inte det är återvinning på hög nivå, då vet jag inte vad som skulle kunna vara det!?

Imorgon vankas vardag och återställd ordning igen, något jag ser fram emot eftersom jag ska frukostera på en ny plats.
Fegpoeten har flyttat sen sist och själv tänkte jag kasta av familjen i farten för att styra kosan norrut några mil.




lördag 29 september 2012

Hurra!

Jubel och klang!
Majblomman fick syn på en liten svart långöra som skuttade runt bakom stallet i hagen.
Tyvärr är Svante fortfarande på fri tass eftersom det finns ett fantastiskt bra gömställe rätt in i husgrunden som är passande stort för en liten skuttig kanin.

Med lite morotsmuta borde det gå att locka fram honom vad det lider!
Annars blir det väl som på vår förra gård där kaninerna strövade fritt kring husen och kom fram och åt på kökstrappan när det serverades middag.

fredag 28 september 2012

Dyrköpta erfarenheter

Det är aldrig roligt att nattningströsta en liten olycklig gosse med gruvliga samvetskval för de ödesdigra misstag han presterat under dagen.
Däremot är det både viktigt och nyttigt att ta små barns sorg över sina egna tillkortakommanden på allvar och inte försöka släta över, lirka bort eller förminska skulden.

Stenkrossaren har gjort bort sig idag.
Ordentligt.
Tyvärr är det inte enbart han själv som är lidande utan även en liten fyrbening.
Svantes boxdörr "glömdes" på glänt, bakdörren i stallet har en relativt stor glipa och den lilla svarta kaninen är spårlöst borta!

Dagen började annars bra med kärringfrukost som fylldes på med fler indrullandes små och stora människor som utfodrades med lunch, massor av prat, en del ingripanden för att medla mellan de små, russindrällande, leksaksriot på samtliga golv och en himla massa hopp-och-lek.
Precis lika fantastiskt trevligt som vanligt.

Tyvärr glömde den lille värden att stänga ordentligt efter sig, när han och hans gäster gick ut för att mata Svante med grönsaksrenset och när jag väl upptäckte fadäsen, hade många timmar passerat.
Dagens nyttiga - men dyrköpta - erfarenhet för min del, var att sonen inte försökte slingra sig ur sitt ansvar, han gav inte någon annan skulden, utan han erkände omedelbart att det var han som tabbat sig.
Det kändes ändå bra, mitt i allt elände.

För hans del hoppas jag att ett visst mått av eftertänksamhet har införskaffats, även om det kanske var på ett trist och opraktiskt sätt.

Imorgon ska vi ut i skogen och symboliskt leta efter kanin och något substitutdjur kommer inte anskaffas innan förlusten och saknaden sjunkit in - och undan.

 

torsdag 27 september 2012

Uppföljning av Nybyggarna och en liten reklamfråga

Apropå gårdagens något bitska inlägg om "Nybyggarna" och som svar till alla era kommentarer, vill jag bara förtydliga följande;

Jag har inte ens sett programmet, bara länken och texten hos Aftonbladet.
Visst är det bra att folk faktiskt tänker till, inser att de som lever på samhällets bakgård också är verkliga människor som inte bara behöver omtanke utan även livets nödtorft.
Det jag hetsar upp mig över är ju främst det infantila i att göra underhållning av det!
På precis samma sätt som jag retar ihjäl mig på de braskande rubrikerna i pressen om än den ena, än den andra kvasikändisen som förstorat brösten, tappat bort hunden eller hällt en öl i huvudet på grannens svärmor!

Så!
Nu byter vi ämne!

För första gången i denna bloggs historia har jag blivit kontaktad av ett företag som vill att jag jobbar med riktad reklam.
Jag - och alla ni läsare - skulle få möjligheten att tanka hem en rabattkod att använda vid köp från denna firma.
Är ni intresserade av kakeldekor och väggord?

Själv målar jag helst direkt på väggarna här hemma, till barnens förtjusning, eftersom de bor med riddarborgar, sjörövarskepp eller sjöjungfrur bredvid sina sängar men ni kanske är lite mindre yviga i era inredningsambitioner?
Vad säger ni, finns det intresse?

onsdag 26 september 2012

Nybyggarna

Även om resultatet är gott, de deltagande helt frivilliga, konceptet vinnande - är det fullständigt sjukt, absurt, galet och vettlöst!
Jag ger blanka den i vad produktionsbolaget drar in i reklamintäkter.
Skiter högaktningsfullt hur bra tv det blir.
Struntar komplett i hur mycket media kan krama ur fenomenet.

Jag blir illamående, äcklad och bestört inför tanken på att trasiga, såriga, osäkra människor exponeras på detta sätt.

Hur "fint och känsligt" det än kan tänkas förevisas!
Toppenfint att hemlösa får hjälp att hitta någonstans att bo.
Toppen att människor från den så kallade, samhällets skuggsidan, uppmärksammas och får en andra, tredje, femte, sjuttiohundrade chans.
Det är de absolut värda.
Men i tv?

Nej, jag tycker det är en brutal form av underhållning, inte helt fjärran från forna tiders Gladiatorspel i det antika Rom!
Misär som underhållning - vår tids opium för folket?
Å andra sidan är jag så där toktrist som anser att det mesta i tv-underhållningsväg är under all kritik!
Troligtvis borde jag hålla klaffen, titta på åtminstone ett avsnitt, prata med personer som vet hur det är - på riktigt!  

En typisk gammal surkärring!?

tisdag 25 september 2012

Spretigt

Det är verkligen inte så att orden tagit slut eller så.
Jag har bara haft lite för mycket att prata om med andra och lite för lite tid att skriva.

Tisdagar är ju som bekant mina mest hektiska dagar, socialt sett.
Ett evigt rännande ut och in i kyrkorna på byn, från tidig morgon till sena kvällen.
Mestadels har vi diskuterat skolan, våra barns situation, skolledningen, läxor, Matteusevangeliet och 10 Guds bud idag.
Plus lite om citronolivolja, lejonmasker, högklackade skor och "onda mostrar".

På det stora hela!


måndag 24 september 2012

Rebellisk bokrecension

Jennie, moderator på 1av3.se och nu även involverad i Vulkan.se slängde iväg en fråga i fredags om jag hade lust att recensera några böcker?
Klart som korvspad - läser gör jag ju jämt!
Idag kom det inte mindre än två bokpaket i brevlådan.
Ett från Jennie med tre titlar i lika många olika genrer.
(Och ett ifrån Fru Booked.)

En kriminalroman, en historisk dagbokskildring och en stilguide till mer passande klädsel.
Just den sista var jag ju tvungen att kasta mig över och bläddra i direkt.
Den heter; Klä bort, klä fram och fuska, skriven av Eva Carlström och Sophie Cederholm.
Den påminner mig lite om min mammas tonårsböcker från tidigt 60-tal med käcka råd och snitsiga teckningar om hur man ska klä sig efter sin kroppstyp, böcker jag själv lusläste som 13-åring.
Fast här är det frågan om två vuxna kvinnor som först utger sig för att vilja  hjälpa till med andra kvinnors personliga stil och sedan frankt går in med diverse pekpinnar!

Jag hann dels förfasa mig över prettofaktorn, irritera mig på den hejdlösa reklamen för vikten av att alltid, alltid låta en frisör ta hand om håret - och då gärna en så dyr som möjligt eftersom de dyrare salongerna undantagslöst är bättre i deras värld - samt snabbskumma igenom ett "personlighetstest", där det inte ett dyft förvånande, uppdagades att jag tillhörde den dramatiska typen, till skillnad mot den romantiska, naturliga eller klassiska! 

Författarna är två frisörer men även stilcoacher, författare och föreläsare.
Tillsammans driver de en salong i Karlskrona vid namn Reborn samt ägnar sig åt "gör-om-mig-shower".
Ett stort plus med denna bok är frånvaron av underviktiga modeller och istället faktiska före-och-efter bilder på vanliga kvinnor i skilda åldrar.
Kanske med en liten övervikt på medelålders?

En av de modellande kvinnorna känner jag till och med - eller för att vara ärlig - jag har träffat henne i vissa sammanhang och våra stora döttrar var vänner en period.

Visst, det kan säkert vara en skojig bok att bläddra i för de vankelmodiga som fortfarande dras med komplex för stora rumpor, tjocka ben och sluttande axlar.
Tanken är god, med lite hjälp är det möjligt att finna sin stil, oavsett vad det så kallade modet föreskriver men själv finner jag boken mest deprimerande och lite för pekpinnemässig!
Jag har ingen som helst ambition att klä mig efter ålder - varken föryngrande eller föråldrande.
När det sen förespråkas att nyttja marinblått, dovgrönt eller brunt istället för svart som bas - då blir jag till den leopard som aldrig någonsin kommer att hamna i någon mönsterform alls i min garderob.
Marinblått!?
I mina ögon är det inte en färg, det är en trist ursäkt till färg och möjligtvis en passande nyans på uniformer! 

Jag är jag, spretig och färgstark till både personlighet och garderob.
Eller helt kolsvart!
Å andra sidan är jag inte i behov av en specifik dresscode i mitt yrke.
Det är helt ok att se komplett galen ut i skyhöga klackar, färgsprakande hemsydda jackor, kolsvarta tröjor och illskära jeans när man som jag mestadels jagar barn eller häckar bakom tangentbordet.

Jag vet inte riktigt vem boken verkligen vänder sig till, antagligen för att mina närmsta vänner är precis lika övertygade om sin egen stil och smak som jag är.
Jag kan inte referera till den riktigt.
Trots att jag i allra högsta grad kan kalla mig medelålders!

Jag har alltid tyckt att kläder och stil är kul, även om jag i perioder harvat runt i den klassiska mammauniformen; jeans, kräkvänlig och mjuk tröja och bekväma skor.
Men alla dessa självhjälpsböcker är jag lite skeptisk till.
Oavsett om det handlar om att våga tala inför folk eller hitta rätt nyans på läppstiftet.
Jag föredrar nog att vara rebell!





fredag 21 september 2012

Finfredag

Kärringfrukost var fint.
Storsonens insats för Stenkrossarens födelsedagspresent i efterhand också kalasbra.
Hemkomsten av trenne skolbarn var helt ok.

Bäst idag är ändå det här!




torsdag 20 september 2012

Vansinnesaffärer och lyckad kontotömning!

Jag tänker verkligen inte gnälla om något alls ikväll.
Inte ens det larvigt tomma kontot som jag tömt i idag, för maken till saliga ungar får man nog leta efter när de kom hem och hittade sina välfyllda kassar med skor och kläder som inväntade deras ankomst.

Det är roligt att handla barnkläder, jag tänker aldrig försöka hävda något annat.
När Stenkrossaren blir så till sig över ett par nya strumpor  med dödskallar på att han genast måste byta, eller när Majblomman blixtsnabbt svidar om till en helt ny outfit och sedan lyckligt lägger sig raklång på köksgolvet och övar ihärdigt på medföljande ordspel, hemlånat från allra-bästa-fröken - och till och med låter lillebror få vara med på ett hörn - då har jag genomfört en lyckad shoppingrunda.

Själv slog jag till på ett par vansinnigt höga, otroligt opraktiska men ack så snygga stövletter med skyhög stilletklack.
Mycket piffigt att vingla runt i på gårdsplanen med grusbeläggning!

Dessutom är jag bara en natt - och en jobbtext - ifrån ännu en dundertrevlig kärringfrukost i grannbyn.
Kan det bli bättre?

Visserligen innefattar morgondagens frukost en knippa galna och förvildade barn, läs; Stenkrossaren men det känns ändå helt bäst!

Kanske en älva?

Det finns ett Norrländskt skogsrå i vårt land.
Ibland undrar jag om hon är lika skir och eterisk i verkligheten som hon tycks vara genom sina ord som hon så välvilligt sprider ut i cyberrymden.
Kanske är hon bara en hägring?
Ett sagoväsen?

Titta in hos henne och döm själva, jag fascineras av hennes sätt att handskas med orden!

onsdag 19 september 2012

Pianissimo

Jomenvisstvettni!
Inte blev det något vettigt och produktivt gjort idag, trots eoner av tid i ensamt majestät, vilket är ungefär detsamma som lite drygt fyra timmar!
Istället försjönk jag i internets förlovade värld, scrollade mig runt bland löst folk och deras bravader, läste ikapp nyheterna och kunde frankt konstatera att inget av värde har hänt.

Kanske var Jesus gift, enligt en Harwardprofessor som kanske lyckats dechiffrera en bit pergament som kanske är autentisk?
En av Hollywoodfruarna är arg på en annan och Borgström, Lambertz och  G W Persson idkar pajkastning via medierna.
Smileyn sägs fylla 30 år idag.
Ganska oväsentligt alltihop!

Betydligt roligare är det då att snubbla in på Leffe Delos blogg och läsa om hans funderingar kring sin nästintill besatta dotters tjatkampanj!
Roligast idag var annars att plöja igenom läxor med mina små skolbarn, en som övar febrilt på att knäcka läskoden, en som jobbar på intonationen av ord som "tjärdoftande" och "klockstapelsberget" i en relativt avancerad text för en åttaåring samt en som bankar in engelska glosor och fraser.
(Ja, det är den stränga mamman som satt en lite för svår bok i händerna på nyss nämnda åttaåring.)

Till och med Stenkrossaren visade sin vackraste sida idag vid förskolehämtning, inget stök och motsträvigt humör alls där.
Imorgon - då är det en annan dag och då ska jag vara attans så produktiv, tror jag!?


tisdag 18 september 2012

På begäran, vidarutvecklingen på sagan om grottormarna.

"Grottormarna är de enda riktigt farliga djuren i Sagovärlden.
Utöver att de har två huvuden och är kolsvarta, är deras gift dödligt.
Ingen av de Gamla Och Kloka har något motgift bland sina häxbrygder och trollformler.
Därför är dessa fasansfulla varelser förvisade för evig tid till Svarta Vulkanön, långt ut i Västerhavet, där de kan roa sig med att slingra ut och in i de kolossala grottor som där finns.

Deras kung och drottning skimrar i blåsvart, respektive grönsvart samt har en krona i guld på vardera huvud.
Prinsessan och lillprinsen däremot får nöja sig med en krona i silver att alternera veckovis mellan huvudena. Till deras förtret ska sägas - prinsens huvuden slåss om kronan oavbrutet medan prinsessans (huvuden) gör sitt yppersta för att slippa ha den på sig, enär det är hart när omöjligt att slingra runt bland stenblocken med den åbäkiga tingesten på sig.

Den verkliga makten besitter dock Äldsta Hovdamen, hon som uppfostrade kungen redan som litet yngel. Hennes styrka ligger i hennes kunskap om hur klanen orm ska kunna ta sig ifrån Grottormarnas ö, över Västerhavet och in i Sagovärldens gamla marker.
En kunskap hon svurit på att aldrig yppa..."

Bara som ett litet utkast till kommande barnbok!
Sov gott! :)


Tempo!

Va?
Redan tisdag kväll och vi har hunnit kärringfrukosta oss, hopp-och-leka i kyrkor x 2, dryftat fanatism och bokstavstroende galningar, haft extrabarn i hemmet två dagar på raken,utfodrat små och stora i omgångar, sorterat skräp, kläder och leksaker i en aldrig sinande ström, läst orimligt roligt många sidor i läsläxor, sagoböcker och löst mängder med mattetal.
Berättat absurda sagor om grottormarnas örike och hur hierarkien ser ut där.
Och om varför Jultomten har en fängelseigloo, vaktad av två isbjörnar hos sig på Nordpolen!
 
Jag har ändå lyckats avboka en aktivitet som krockade med en annan men också bokat upp mig på tre andra som kräver lite engagemang och tid i närtid.

Imorgon försvinner mina finaste kärringar till stan på shoppingrunda men klok (?) som jag är ska jag undvika stadens larm och sus för att istället vara lite produktiv och inte bara social.
Tiden går fort när man har roligt!



måndag 17 september 2012

Och så drar vi igång igen...

Ni får ju inte för allt i världen tro att jag slöar till så här i begynnelsen av en ny vecka!
Nehejdå, här är det plattan i mattan som gäller.
Utöver dagens inplanerade tandläkarbesök med Sheriffen, har jag en kärringfrukost att närvara vid, en liten Stenkrossarfru att ta hem från förskolan, ett antal läxor att piska barnen med, sedvanlig snurr på spis, tvätt, disk och utfodringsruljans av två- och fyrbeningar, innan eftermiddagen övergår i kvällning med tandborstkarusell, pyjamaslotteri och sagoberättande.

Dessutom har jag med erfarenhet av de gångna åren, lärt mig att alltid räkna med extra och oförutsedda minutrar som måste nyttjas till att avvärja annalkande katastrofer, stävja slagsmål, förhindra att blodvite uppstår -  inte att förglömma allt blåsande på fiktiva samt verkliga bulor och sår.
Jag brukar få starta morgonen i crescendo, fortsätta i piano för att öka till forte fortissimo framåt arseniktimmedags.

Och veckan är minst sju dagar lång...

söndag 16 september 2012

Religiösa dubier och energiboostad

Vi pratar mycket om att undvika energitjuvar, att försöka hålla oss till det som ger ny energi istället för att grötta ner oss i det som bara tar.
Vissa saker är lätta att undvika, andra svårare.
Exempelvis är det lätt att inte umgås med människor som bara vill ha något av dig utan att ge tillbaka.
Svårare är det att ändra sig efter en tid när det engagemang jag klivit in i, visar sig ta mer än det ger.
Lojalitetsbiten är svår att hantera för mig.
Har jag tagit på mig någonting, vill jag inte lämna det halvhjärtat efter mig, utan verkligen anstränga mig för sakens skull.

Enklast av allt är att umgås över generationsgränserna under familjesöndagarna i Missionskyrkan.
Det bara ger en massa ny energi och kostar ingenting.
Eller, jo det kostar visst men i relation till vad det ger är inkomsterna på känslonivå mycket högre än utgifterna.

Som uppvuxen utan någon tydligt kristen inriktning, mer än Svenssonreligiös med dop, konfirmation och bröllop - för så gör man, har jag hängt osedvanligt mycket i kyrkor de senaste decenniet.
Först för att det var en naturlig samlingspunkt för föräldrar och barn efter flytten från Stockholm och de öppna förskolor som fanns där, sen för att det är ett ställe som behöver förnyelse och engagemang - och det vet ju alla att jag gillar att höra min egen röst och att få vara med och påverka.

Efter ha hängt med PastaMia regelbundet senaste året, efter alla tisdagsluncher bland riktigt gamla gamlingar och inte fullt så gamla människor, efter alla galna skrattanfallskvällar där det sägs att vi pratar tro, bibel och moraliska värderingar men beter oss som folk är mest, brottas med samma typ av frågor alla ställs inför, är jag galet förtjust i vår lokala Missionskyrka.
Jag har ingenting att jämföra med, utöver Svenska Kyrkan.
Ingen referensbas att stå på om hur frireligiösa samfund beter sig, eller förväntas agera.
Inga fördomar att falla tillbaka på.

Det som känns stelt och tungrott inom den forna statskyrkan, är befriande enkelt inom Missionsförbundet.
I alla fall på vår lilla ort!?
Visst finns det människor/medlemmar på båda ställena jag gillar mer eller mindre men den uppenbara samhörigheten och viljan till att alla ska känna sig med på tåget är större hos PastaMia.
Ska jag vara helt ärlig är det nog inte någon person inom frikyrkan jag inte gillar!?

Jag önskar att jag kunde säga detsamma om Svenska Kyrkan, där jag sitter som förtroendevald i både råd och fullmäktige.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är som skiljer de två samfunden åt så enormt mycket?
Visst är det roligare att lyssna på en rockbabe med långa lackade naglar i coola kläder - och prästkrage - till pastor, än en traditionellt medelålders man med begränsad inlevelseförmåga i sitt tal, till prälle i Svenska kyrkan.
Där den ena är karismatisk nästintill i överkant, har den andre inte mycket alls att komma med.
Där den ena bubblar över i visioner, undviker den andre i möjligaste mån folksamlingar överlag.
Egentligen är det inte så konstigt eller komplicerat som det kan tyckas - kaka söker maka - och PastaMia och jag är bra på att hänga tillsammans.  
Vi bondar rätt bra, vilket även våra äkta hälfter tycks göra - och det underlättar ju givetvis.

Ändå känner jag mig kluven.
Inte minst med tanke på det förtroende jag fått att vara representant för församlingen inom Svenska Kyrkan utan även med tanke på alla dessa år jag hängt med föräldrar och barn på hopp-och-lek inom samma förbund.
Alla fröknar som passerat revy, alla körledare, alla trevliga präster jag stött på.

Till sist blir det en fråga om energitjuvar kontra energigivare - och då är det inte svårt att se vartåt jag lutar.

Jag ska bara vingla runt likt Thomas Tvivlaren ännu ett litet tag!


lördag 15 september 2012

Trötthet och gästkrönikör hos Bokeri.se

De första fyra skolveckorna har passerat och jag dundrade in i komatröttheten igår.
11 timmars sömn inatt i ett svep - och inte var jag piggare för det!?

Familjedag på far-är-rars arbete har spankulerats igenom och det var nästan fysiskt utmattande att vandra genom fabriken och samtidigt fösa baranskocken i ungefär samma riktning.
Lite av två steg framåt och ett bakåt var vad som gällde.

Jag tänker fortsätta vara trött ett tag till så ni får nöja er med att kliva in hos bokeri.se och nosa upp senaste numret av "Bokerinytt" om ni vill läsa några av mina klokheter.
Jag är gästkrönikör där denna gång.

Annars kan ni ju kika in hos Kristian som kämpar på.

torsdag 13 september 2012

Stenkrossarens dag

Av någon bisarr anledning lyckades jag just radera gårdagens/dagens inlägg om Stenkrossarens födelsedag (?) men den har varit bra i alla fall.
Dagen alltså.
Iförd vit skjorta och slips - för det har man när man fyller år, eller hur mamma? - åkte han till förskolan för att bli firad där.

Själv hängde jag med PastaMia och hann med både frukost, möbelbärande, snabbstädande och dörrslagsmål, innan det blev en akututryckning för införskaffande av syskonpresenter.
Jo, syskonen får något symboliskt när ett fyller år.
Det blev inget jubel direkt över tandborstarna jag trollade fram men desto mer över de pyttesmå Legofigurer de fick.
På riktigt!
Tandborstar behövdes i vilket fall som helst.

Dessutom är det bevisat med all önskvärd tydlighet numera - tårtmiddag funkar bara om barnen grundat med något annat innan!
I vårt fall blev det matiga mackor, annars hade sockerkoman slagit till för länge sen, vilket den visserligen har gjort hos mig.

Nu kör vi ett race med läxor, Legobitshalkande och  sen premiärgnafsande av nya tandborstar!

onsdag 12 september 2012

2002.09.12 klockan 01.18

01.18 en torsdags natt för exakt 10 år sen är en milstolpe i mitt liv.
Tiden före och efter är aldrig jämförbara.
Någonsin.

Just precis då blev jag en annan än den jag varit före, i tiden innan.
Ändå är det tack vare mina upplevelser före det klockslaget som fick mig att ta mig igenom de svarta månader av djupaste sorg och förtvivlan jag då hamnade i.

Just då var jag inte riktigt med, inte närvarande mentalt, inte inne i något mindfullness-stadium alls.
Jag var i stort sett medvetslös.
Hela jag hängde i en skör och bräcklig tråd, en mycket tunn och ynklig livlina.

Några futtiga minuter senare hängde en mörkhårig kvinna över min mage, pressade på och krävde att jag skulle ta i och krysta ut moderkakan.
???
Borde inte ett barn komma först - var min spontana tanke?

Det hade det redan gjort.
En helt perfekt och fullkomlig liten pojke med den lilla, lilla avvikelsen att han inte levde.

Inatt tänder jag ett ljus och skänker min ängel en tanke.
Fortsätt vaka över oss, lilla fina E.
Du som fattas oss och som ändå har en självklar roll i vår stora och brokiga familj.
 

måndag 10 september 2012

Bloggutmaning

Jag har fått en utmaning av Tobias.
Den går ut på att jag ska lista åtta saker ni inte redan känner till om mig.
Nu har jag ju hängt här i Blogglandia under några år, skrivit allsköns krafs och en del väsentligheter också om mig och min syn på världen, så det är inte busenkelt att komma upp med något revolutionerande och nytt direkt.

Jag gör väl ett försök då;

1) När jag var 14 trodde jag att jag skulle bli präst.
2) När jag var 16, var jag övertygad om att jag skulle bli designer.
3) Vid 35 års ålder förutsatte jag att jag aldrig mer skulle kunna få några fler barn - ha, vad jag bedrog mig!
4) Hatar, verkligen avskyr innerligt, leopardmönstrat på kläder. Samt marinblått - men det visste ni  redan...
5)  Först som klart medelålders är jag äntligen nöjd med min vikt i förhållande till min längd.
6) En av mina ouppfyllda drömmar (än så länge), är att få rida Islandshäst i deras ursprungliga miljö.
7) En gång i tiden svetsade (!) jag egna krinolinringar att ha i en kjol, som sedan aldrig blev sydd.
8) Är löjligt förtjust i skyhöga klackar men använder aldrig, eftersom grusvägar är ett uruslet underlag att stappla fram på.

Annars är jag nog som Tobias, rätt öppen med vem jag anser mig vara och vad jag tycker om det mesta.
Om det är någon som känner sig manad att hänga på och lista åtta okända saker om sig själv, står det er fritt fram.
Det vore förstås roligt att se om Mammahäxan och Anybodys place har några skelett i garderoben att vädra?!

Att få käfta

Nu har det gått några år sedan jag hade tonåringar i huset.
Det dröjer också en liten tid till innan det drar igång på nytt.

Och vet ni - jag saknar det.
Inte bara mina stora barn som sådana, utan det där ihärdiga ifrågasättandet, diskuterandet,  stötandes och blötandes av livsfrågor, moraliska frågeställningar och förhållningssätt inför vuxenlivet,
Att kliva ner ett steg tillbaka till "bara" skolbarn, är inte direkt utmanande för min intellektuella kapacitet.

Att härja om upplockning-väskpackning-läxläsning-tandborstning är inte riktigt lika roligt som att hänga över matbordet och munhuggas med en nästanvuxen om kvällarna.

Alla åldrar har sin charm, brukar det ju sägas men om jag får plocka ut en ålder som är allra mest kompatibel med mig så måste det ändå bli tonåringen.
Undrar vad det egentligen säger om mig?
Och ja, jag kanske får äta upp mina ord om några år då hemmet återigen är nedlusat av hormonstinna och pubertalt finniga ungar!

lördag 8 september 2012

Samlad inför det oundvikliga

Det här är så ohyggligt smärtsamt att se och läsa.
Livet är kort, alltför kort för en del.

Kristian är långt ifrån ensam i sitt helvete men han har en förmåga att på ett vackert, naket och utlämnande sätt skriva om hur det är, rätt upp och ner.
Det är beundransvärt.


fredag 7 september 2012

1av3.se

Jag är verkligen ingen tävlingsmänniska.
Ingen vinnarskalle i sikte här inte.
Att göra mitt bästa och helst lite till, är fullt tillräckligt för mig.

Ändå är det otroligt roligt att jag håller mig kvar bland de allra mest lästa på 1av3.se gång efter annan.
Att bli uppmärksammad för mitt skrivande, mina ord och tankar är så väldigt personligt och hårt förknippat med vem jag är, så när andra tycks uppskatta mina texter och betraktelser, blir jag löjligt stolt.
Inte minst med tanke på att jag där, på just den sajten, är bland andra skriv- och läsnördar som alla när en dröm om att få synas, märkas och framförallt - läsas!

Att det är få författare och skribenter i Sverige som kan leva på sina ord och formuleringar idag, är ingen nyhet.
De flesta av oss har annat vid sidan om, vi föreläser, undervisar eller pysslar med något helt annat än ordbehandling om dagarna.
Arenan är relativt liten i detta land även om vi alla nischar oss mot olika håll och kanter.
Det är bland annat därför det är så befriande att upptäcka hur generösa och välvilligt inställda de flesta skribenter är - som inte har hunnit göra sig ett toppnamn.
Vi stöttar varandra.
Vi läser, kommer med konstruktiv kritik, nagelfar texterna med korrekturglasögonen på och peppar varandra till att utvecklas.

Om det är någon som i grunden förändrat mitt synsätt på skrivande människor, så är det 1av3.se´s grundare - Maria Tomsby och Jack Hansen - vilka jag stolt kan räkna in bland mina nätvänner numera!
Heja er och tack för en eminent plattform, vidareutvecklad av  flera efterföljande eldsjälar som brinner för litteratur.

Och lite heja mig också, som faktiskt kan skriva så att det berör och engagerar!


En lyckad fredag

Nog blev det en fredagsfikande dag alltid.
Fika/lunch och massor med prat tillsammans med några av de allra bästa och finaste.
Ett litet ny-modigt extrabarn följde med hem själv, utan mamma och ville inte bli hämtad några timmar senare.
Mina vildingar ansåg att lille H gott kunde flytta in och ärligt talat skulle det funka utmärkt med den lille gossen i huset.

Stenkrossaren fick hedersuppdraget att följa med på en inhandlingstur efter middagen och skötte sin del av shoppingen helt själv.
Läsk till sig och sina syskon plockades ut, bars till kassan och betalades för.
Stolt som en tupp återvände han i triumf till hemmet med det nedlagda bytet och serverade sina förvånade och glada syskon.

Vanligtvis brukar det vara en pina att trixa sig runt i affären med den sonen i sällskap - trots ihärdiga försök till expeditionsuppdrag - men ikväll var det enklare än enklast.
Å andra sidan kan vi inte köpa läsk varje dag, det dricks endast och allenast någon enstaka helgkväll.

Och nu är det dags att brotta ner de små-vilda-glada i sina sängar, så att jag slipper kuska land och rike runt i ren och skär ilska i kväll med.

Effektiv eller bara hets?

Det gäller att vara effektiv om man ska hinna med något.
Att bearbeta en kommande text i huvudet samtidigt som jag jagar på tre skolbarn att få med sig rätt saker, stoppar in ungarna i bilen och levererar dem på rätt ställen, innan jag äntligen kommer hem med en liten tjatterpelle som är fredagsledig och ändå få iväg en skriven och snabbkorrläst jobbtext på mindre än en timme - det kallar jag att vara effektiv.

Nu ska här fredagsfikas med mammor och barn!

torsdag 6 september 2012

Att gå i sina fotspår

Med två stycken nästansjuka/nästanfriska skolgossar i hemmet sedan några dagar tillbaka, kände jag att mitt tålamod tröt framåt kvällningen.
Resolut lämpade jag över ansvaret på barn och hem åt far-är-rar och gav mig iväg på en nostalgitripp till barndomen.
Så nostalgiskt det nu kan bli i mörker och regn.

Egentligen är nog vemod den känslan som kommer över mig när jag försöker sätta ord på det som är idag, jämfört med det som var då.
Det jag upplevde som grönskande hagar, spännande skogsstigar, söta torp och större gårdar är förvandlat till antingen igenvuxna eller skövlade platser och sjabbiga och förfallna hus med igenbuskade trädgårdar.

Ändå var det en givande tripp.
Namn jag trott mig glömt bort, kom åter vartefter jag passerade de forna bostäderna; Fläcken, SockerpinnaLisen, Tyskens, Horsalyckan, Rektorns, fröknarna Johanssons, Danskens, Nils-Siri och Sörens, Astrid och Halvars, Rut i Skolan, Trollet och hans bror Axel (?), Stora Eken, Bokbacken, Axel i krysset osv.

En del är sig likt, annat inte.
Nya familjer verkar ha flyttat in här och var, andra hus ser helt övergivna ut.
Samtidigt som jag var förberedd på varje litet gupp i vägen, varje krök och sväng kände jag mig dessorienterad.
Allt var ... annorlunda.

Värst av allt var nog den forna släktgården, om nu det lilla huset med sin länga till dass och vedbod, lillstugan och de pyttesmå åkerlapparna någonsin kan ha kallats för gård?
Det tidigare så prydliga staketet låg raserat utmed vägen, sektion för sektion.
På sina ställen uppenbarligen uttryckt av de granar som tagit överhanden.
Ingången fram till trappan och den veranda jag minns som kafferepsveranda, var totalt igenväxt och verandan förfallen.
På de små åkrar där jag en gång som barn blev dragen i skrinda och hjälpte till med att räfsa hö, växte granar och björksly och av den ek som min farfar sägs ha planterat som liten pojke och som jag lekte inunder som barn, syntes inget längre för alla granar som växt upp tätt intill den.

Det är något ohjälpligt sorgligt över dessa små fattiga stugor som står och förfaller.
Vemodigt helt enkelt.

Eftersom jag anser mig vara för ung för att börja gasta något om att det var bättre förr, är jag glad åt att vara tillbaka i nuet.
Fjärran från det som var och det som är.
Nu och där - där i min barndoms trakter.


onsdag 5 september 2012

En tigermammas stridsrop

Ibland inträffar oväntade och lyckade misstag.
Idag kom Majblomman hem med utbytta biblioteksböcker till sig själv men agerade också kurir mellan mig och bibliotekarierna.
En beställd bok, en bok jag lånat ut till en av dem och en extrabok vars existens jag inte ens känt till?

Kanske en felutlämning, kanske en medveten uppmaning att läsa?
Hursom; Jag har läst ut den nu!
Amy Chua "Tigermammans stridsrop".
En amerikansk-kinesiska, gift med en vit judisk man, två döttrar och en övertro på det asiatiska uppfostringssystemet med auktoritär och totalitär föräldramakt.

Hon listar själv några fullständiga no-nos i början av boken,
* sova över hos en kompis
* gå hem till andra barn och leka
* få lägre betyg än högsta
* se på tv eller spela dataspel
* vara annat än bäst i klassen i alla ämnen utom i idrott och drama

Vid en första anblick ter det sig horribelt strängt och omänskligt att driva sina barn till perfektionismens rand men efter ha läst om hennes och döttrarnas vedermödor med bäst-i-klassen-betyg, eviga piano- och fiollektioner, övningar i timtal, sanslösa förberedelser inför konserter och den kadaverdisciplin som krävs därtill, kan jag ändå se försonande drag i mammans uppfostringsprinciper.

Hon gör jämförelsen mellan uppfostran av "västerländska föräldrar" och "kinesiska mammor", där en hel del av den kinesiska metod är ytterst tilltalande.
(Nu går jag inte in på hennes definition av västerländskt, kontra kinesiskt men den är klart modererad och inte ett dyft generaliserad.)

Det är inte elakt att kräva att skolarbetet ska gå före fritidsintressen.
Det är inte  nödvändigtvis något dåligt med att en elev ligger före i ett ämne, jämfört med sina klasskompisar.
Det är faktiskt inte alltid roligt att studera/öva - men utan övning blir man heller inte bra på det man gör.
Det är direkt respektlöst att inte kräva lite till - och sen ännu lite mer av sina barn, eftersom alla växer av att klara av utmaningar.

Att det krockar - och inte så lite heller - mellan olika former av syn på barnuppfostran är inte konstigt.
Det "västerländska sättet" är långt ifrån homogent men vissa drag är lätta att urskilja.

Valfriheten.

Inte alltid av godo, eftersom valfrihet innebär missade chanser och bortprioriteringar.
Ett barn utan erfarenhet kan inte släppas loss hur som helst och förväntas välja rätt, klokt eller taktiskt.
Det är mycket roligare att slösurfa framför skojiga spel istället för att banka in multiplikationstabellerna eller engelska glosor.
Absolut skojigare att äta godis till frukost, lunch och middag än mer varierad kost.
Vissa val gör vi vuxna åt våra barn men ibland är det lättare att falla till föga och släppa på ansvaret, låta någon annan klä skott för våra barns misslyckanden eller helt enkelt förvänta oss att uppfostringsbiten övertas av förskola/skola.

Fel, fel, fel!

Helt oavhängigt om vi har haft skolplikt i det här landet sedan folkskolans inrättande 1842 , eller ej, är det fortfarande föräldrarna som har det yttersta ansvaret för sina telningar.
Jag har tjatat om det förut och kommer troligtvis tjata om det igen, det är direkt elakt, dumt och oansvarigt att inte stötta, pusha och hjälpa sina barn ta ansvar för läxor och skolarbete FÖRE fritidsintressen, aktiviteter och socialt  hopp-och-lekande!

Jag kräver verkligen inte högsta betyg i samtliga ämnen av mina barn, däremot kräver jag att de ska kunna läsa, skriva begripligt och räkna med de fyra räknesätten obehindrat.
Och är det svårt, jobbigt eller tråkigt - synd!
Då tar vi det bara ännu ett varv till polletten trillat ner och den mest elementära, basala och livsavgörande kunskapen sitter.
Jag kan inte förvänta mig specialundervisning på heltid för just mitt alldeles unika barn - utan att jag själv bidrar.

Plockar man bort fem-sex timmars påbjuden instrumentträning per dag, total lydnad och ett perfekt uppvisat beteende utanför familjens fyra väggar - så håller jag med om mycket av vad denna professor i juridik, författare av fackböcker, föreläsare, mamma, lärare vid Yale Law School och kines-amerikanska kvinna, ungefär jämngammal med mig, skriver.

Läs hennes och familjens historia så kan vi fortsätta diskutera barnuppfostran-utbildningskrav sen.



tisdag 4 september 2012

Själsligt skavsår (I kroppen min)

Du har aldrig någon möjlighet att köpslå om ditt eller någon annans liv.
Du har aldrig någon möjlighet att verkligen veta hur morgondagen kommer att se ut.
Du har aldrig en chans att förbereda dig mentalt på olyckor, sjukdomar eller dödsfall.

Ändå inbillar vi oss att vi kan köpa oss mer tid genom att bete oss, eller leva, på ett visst sätt.
Ändå planerar vi för en morgondag.
Ändå är vi alla högst medvetna om att livet är begränsat.

Ibland undrar jag om det verkligen är kärleken som är störst av allt?
Ibland får jag för mig att det är tron som är större.
Ibland önskar jag innerligt att det är hoppet som är större än störst.

Vi har drabbats, är drabbade, eller kommer alla att drabbas av svårigheter, sorger och död.

Kristian är mitt uppe i det allra svåraste svarta just nu.


En helt vanlig tisdag

Det brukar visst heta "kyrksöndag" - men för min del är det definitivt kyrktisdag som gäller.
Från morgonens hopp-och-lek i församlingshemmet till lunchen hos PastaMia och så en kvällsvända tillbaka till samma trevliga prick för en snabbcheck inför kommande - just det - kyrksöndag!
Det är ju attans vad jag ränner i kyrkorna nuförtiden!






måndag 3 september 2012

Ledbruten

Nu har jag släpat skrot i nästan tre timmar.
Och säger jag skrot, så menar jag skrot.
Gammal taggtråd, trasiga diskmaskiner, korrugerad plåt, bilbatterier, fårstängsel, märkliga före detta bildelar, avgasrör, järnstänger och annat förvridet och mer eller mindre rostigt metallskräp.

Det är dags för "städning av landsbygden" och i veckan kommer eländet att transporteras bort från den nuvarande uppsamlingsplatsen på gårdsplanen.

Minst två tredjedelar av allt skit vi lyckats spara på oss under sju år ska äntligen försvinna och vi kommer inte ens att behöva betala för att bli av med det.
Ibland är det extra fint att bo på en lantegendom!
Inte är det sämre med en fiffig återvinningsförsäkring heller!

söndag 2 september 2012

"Söndagsskola" på hemmaplan!

Idag känns det helt klart mindre ilsket och grinigt.
Sovit gott, haft trevligt sällskap kring frukostbordet, gjort veckans matteläxa med Sheriffen, kollat att Pysselkungen fixat sin och dessutom drillat Majblomman i att kunna och skriva alfabetet samt siffrorna upp till 10.
Stenkrossaren känner igen sitt namn men kan inte forma bokstäverna än, vilket är helt ok med tanke på att han inte fyllt fem än.

Tänk - lite hederligt undervisande kanske är boten mot griniga mammor?

lördag 1 september 2012

Fullmånens biverkningar och jag ber om tillgift, kära medmänniskor!

Jag har alltid varit fascinerad av månen och stjärnklara nätter.
Som riktigt liten minns jag att jag tillsammans med min älskade "faster Ester" - som inte ens var min faster, utan min pappas  - stod och såg upp på himlen och försökte se de olika stjärnbilderna.

När sen min son dog under en stjärnklar natt i september för snart 10 år sen, blev jag fullt övertygad om att månen har betydligt större roll i våra liv än vi vill kännas vid.
Allvarligt - om tidvattnet kan påverkas på vårt jordklot av månens faser - vore det overkligt och otroligt att inte vi människor, som består av cirka två tredjedelar vatten, inte skulle kunna bli lika berörda!?
Säkert finns det forskning inom området och lika säkert är att mina futtiga år här på jorden har gett mig en del erfarenhet i ämnet.
Visserligen är kanske en del efterhandskonstruktion men likafullt märker jag av min kvinnlighet som ligger i fas med månens.

I en riktigt tidig läkarbok från förra seklets början, vars titel och författarnamn jag glömt bort, påtalas det vid ett ställe "att kvinnan är fullt frisk så länge hon har sin månatliga rening vid fullmåne".
Ofta har jag haft anledning att reflektera över den meningen.
Jag är beredd att hålla med så här långt - men ändå inte.

Om det är så här att vara frisk , då vet jag inte om jag vill veta hur det är att vara sjuk.
Just nu har jag bara lust att slå någon, någonstans, riktigt hårt och mycket.
Helst på käften!
Eftersom det inte är riktigt accepterat, får jag nöja mig med att vara förfärligt eländig, elak och allmänt grinig.

Jag är inte ens ett trevligt sällskap åt mig själv ikväll och därför ber jag på förhand om ursäkt för detta otrevliga inlägg och går och lägger mig.

För allas skull!