måndag 10 september 2012

Att få käfta

Nu har det gått några år sedan jag hade tonåringar i huset.
Det dröjer också en liten tid till innan det drar igång på nytt.

Och vet ni - jag saknar det.
Inte bara mina stora barn som sådana, utan det där ihärdiga ifrågasättandet, diskuterandet,  stötandes och blötandes av livsfrågor, moraliska frågeställningar och förhållningssätt inför vuxenlivet,
Att kliva ner ett steg tillbaka till "bara" skolbarn, är inte direkt utmanande för min intellektuella kapacitet.

Att härja om upplockning-väskpackning-läxläsning-tandborstning är inte riktigt lika roligt som att hänga över matbordet och munhuggas med en nästanvuxen om kvällarna.

Alla åldrar har sin charm, brukar det ju sägas men om jag får plocka ut en ålder som är allra mest kompatibel med mig så måste det ändå bli tonåringen.
Undrar vad det egentligen säger om mig?
Och ja, jag kanske får äta upp mina ord om några år då hemmet återigen är nedlusat av hormonstinna och pubertalt finniga ungar!

4 kommentarer:

Inger Marianne sa...

Måste hålla med dig om att det är lite mer berikande med tonåringar, nästa ålder som jag gillar är när de fattat att man kan umgås som vuxna inkluderar barnbarn. Det håller mig ung fniss
kram

Joanna Björkqvist sa...

jag tycker också om tonåringar mycket och sedan en vecka har jag en egen här hemma! :)

Men jag har också jobbat i över tio år som lärare i åk 6-9 och ojojoj, vilka underbara ungdomar jag fått äran att lära känna!

Kram!

LillaTuss sa...

Man tror ju att det ska gå att resonera bättre med en tonåring (nästan vuxen) än ett mindre barn. Men ack så fel det är... Hur många har du som INTE nåt puberteten?

Mångmamma sa...

Hulda; Samtliga hemmaboende små-vilda-glada står på tur att bli stökiga tonåringar.
De övriga två utflyttade har trasslat sig över 20-års strecket!