tisdag 26 augusti 2014

"Det är bra nu"!
Ett mantra som upprepats intill tjatighetens gräns de senaste åren i telefon.
Förändringens vind blåser och de blåser hårt.
Det mantrat förändrades igår till "det räcker nu", för att gradvis övergå till "Det är nog nu".

Jag förstår telefonrösten till fullo.
Det är verkligen nog nu.

Jag tillhör de som anser att jag både har rättigheter, såväl som skyldigheter, att påverka min och mina närmastes vardag och liv.
Att det är min förbaskade plikt att dra lärdom av mina misstag, se konsekvenserna av mina val och handlingar, ställa till rätta så gott jag kan när jag felat och rakryggat gå vidare när jag anser att jag uttömt andra möjligheter till agerande.

På en enda punkt har jag inte levt och verkat som jag numera lär.
Det är dags för det nu.

Visserligen är motparten inte mottaglig för påverkan längre men dennes omgivning kan kanske få en ögonöppnare.
Eller en liten insyn i varför jag agerat och fortsätter agera som jag gör.






Ibland så...

Jag säger ofta att jag önskar mig en direktkoppling, kanske via usb-minne, från hjärnans sömndruckna drömmar direkt till datorn.
En omedelbar kontakt där mina känslor, tankar, färger, åsikter och förnimmelser som genom ett trollslag omvandlades till begriplig och välformulerad text, färdig för andra att ta del av.

Samtidigt är jag tacksam att den typen av teknik inte är möjlig.
Uppvaknandets kranka blekhet, vardagens åtaganden samt barnens behov räddar mig från många fadäser.
Att tycka, känna och tänka vad som helst är helt ok.
Att dyvla på andra sina innersta drömmar och maror däremot, det är inte alltid det klokaste att göra.

Strategiskt kalkylerande, avvägningar, orsaks- och konsekvensplanerande är en hjälp till ett något mer friktionsfritt leverne med min omgivning.
Jag skriver medvetet "något mer friktionsfritt", även om jag är fullt på det klara med att just friktionsfritt - det är aldrig livet!
Bör heller inte vara.
Kan inte vara.

Ibland önskar jag bara att det var lite lugnare, stillsammare, enklare än vad det vanligtvis tycks vara runt omkring mig.
Å andra sidan hade jag inte varit jag om det varit färre beslut, skeenden eller andras agerande att ta ställning till.
Visserligen skulle jag inte veta av något annat sätt, om jag inte var jag men det är inget jag strävar efter.

Den omgivande, relativt avlägsna, periferin är bara så ohemult tröttsamt övermäktig att behöva förhålla sig till emellanåt!

måndag 18 augusti 2014

Skolstart, igen.

Med tanke på de senaste dryga nio veckornas sensena kvällar, var jag förvånad om än inte helt oförberedd på att alla småhuliganer faktiskt stod i givakt kvart över sju imorse.
De brukar vara taggade inför första skoldagen och det förväntade pirret i magarna fanns nog där, även om de dolde det väl.

Att Pysselkungens forna lärare lyssnat till små klämtande varningsklockor om Stenkrossarens förväntade bravader stod också klart när de tre såtaste småkillarna var utspridda vid olika bord i klassrummet.
Klokt, om de inte bara ska snattra med varandra utan även försöka lära sig läsa, skriva, räkna och kanske även sitta förhållandevis stilla.

Gunnarhunden lufsar oroligt fram och tillbaka, suckar djupt och lägger sig och sover lite här och där i brist på barn att fösa ihop, skutta med eller låtsas hålla koll på.
Precis på samma sätt som efter jullovets långa ledighet.

Nu är det bara jag som ska vänja mig vid de diametrala motsatserna i dagarnas ensamma tystnad och kvällarnas högljudda, härligt stökiga familjeliv.
Jag kanske till och med kan återuppta fullföljandet av en hel mening - eller fler - i stöten, utan avbrott?
Välkommen hösttermin!

söndag 10 augusti 2014

Sommarlovsavrundning

Det börjar mörkna tidigare om kvällarna.
De vilda-inte-längre-så-små-men-för-det-mesta-glada, bor fortfarande i lekstugan om nätterna.
Två eller tre, med eller utan Gunnarhunden, krälar in efter tandborstning och intar sovsäckar, liggunderlag och madrasser.

Den forna Sheriffen har transformerats till en målbrottsbrölande tonåring som uppvisar alla tendenser till att hålla slyngelfanan högt - vänder på dygnet, intar måltider baserade på något som ytterst vagt påminner om kostcirkeln - på relativt oregelbundna tidpunkter.

Far-är-rars semester är över, sommarens sista gäst är förpassad till flyget för hemfärd och annexet börjar städas ur efter en lång sommar med avlösande gäster i en strid ström.

Lillkattan har fått en kull ungar hon gömt på okänd ort, hästflocken strövar runt och njuter av att inte bli insläpade i stall och trädgård för gymnastiska övningar i tid och otid, kaninerna har betat av allt gräs i sin sommarhage och släkten har utökats med en ny 'ingift' svåger.

Storsonen har förpassat den gamla bryggan vid sjön till något kaffevedsliknande, snickrat ihop en ny och hängt med sina småsyskon.
Stora dottern är glad över att hon kom in på sin sökta masterutbildning till hösten och jag bör ägna veckan åt att para ihop rätt skostorlek med rätt barn för att kunna skicka iväg samtliga hemmaboende fyra småtroll till sina respektive klasser för höstens skolstart.

En bra sommar helt enkelt!


Och bara lite sådär i förbifarten; nyss nämnda stora dotter fyller faktiskt år idag, vilket innebär att jag har jobbat på min Mångmammekarriär i exakt 24 år!