Förskola?

-"Nej, de behöver inte vara på dagis mer än jag behöver ett hål i huvudet."
Mimmis mammaliv
Skön inställning, tycker jag som är av samma åsikt.
Mimmi har en poäng i det, oavsett hur man vill förhålla sig till förskola.


Jag själv har fallit till föga med barn nr 5, 6 och till hösten även nr 7.
Övriga har aldrig varit på dagis/förskola.
Har inte behövts.
Nej, jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag är inte en stormrik lyxhustru som glider runt med svandunstofflorna kippandes på fötterna eller har som huvudsaklig föda praliner.
Däremot är jag begåvad med en make som ser att det jag gör hemma är värdefullt.


Ett vanligt argument hos de föräldrar som placerar sina telningar på förskola strax efter ett-års åldern, brukar vara att de inte "har råd annars", "de måste börja jobba igen".
I de allra flesta fall skulle jag våga påstå att det är kvalificerat skitsnack!
Med lite eftertanke och planering, skulle fler kunna ha "råd" att stanna hemma längre.

Själv är jag mycket nöjd med Alliansens (och kristdemokraternas) vårdnadsbidrag.
Och ja, jag är medveten om att det är få ensamstående som skulle kunna klara sig på enbart 3000 kr i vårdnadsbidrag + 1050 i barnbidrag per månad - men nu tänker jag inte på det som är piskade att faktiskt försörja sig och sitt barn helt på egen hand.


Det är ju inte förbjudet att arbeta samtidigt som man uppbär vårdandsbidrag, man har bara inte rätt till någon förskoleplats.


Vad är då tillräckligt ekonomiskt sett och hur ska fler små barn kunna få vara hemma längre?
Ja, i första hand är det nog en prioriteringsfråga, eller hur?
Om man först skaffar sig vanor och sedan barn kan det kanske vara knepigt att backa bandet och kliva neråt i standard.
Vi gjorde tvärtom, först barn och sen vanor - som raskt fick förändras efter antalet nytillskott på barnfronten.

Men kan det inte vara värt att försöka vara förälder på heltid de första tre åren?
Någonstans där går en skiljelinje, tycker jag mig ha märkt.
Dessförinnan har barn inte samma typ av behov att leka i större sociala grupper, självständigt, utan en förälder till hands.

Hur har det då kunnat bli så att förskola och tidig jobbstart är normen medan hemmaföräldern ett unikum, nästintill utrotningshotat?

Det samhälle vi byggt, baseras på att båda föräldrarna jobbar, betalar skatt och konsumerar varor samt tjänster.
Istället för att en av de vuxna är huvudansvarig för försörjningen och den andre har hem och barn på sin lott i första hand.
(I ett sådant läge finns också utrymme för diverse egenproduktion som kan hålla nere kostnaderna, exempelvis matlagning från grunden och hembakt bröd.)
Vem av föräldrarna tänker jag låta vara osagt bara det finns någon som helst ansvarsfördelning de vuxna sinsemellan.


De öppna förskolor dit föräldrar och barn kunde gå till och leka med andra vuxna och barn, finns inte mer.
Kyrkan drar sitt strå till stacken men en eller kanske två förmiddagar i veckan förslår inte långt för att stilla det sociala behovet.
Lekparkerna, de få som fortfarande finns kvar och underhålls, ligger i stort sett öde om inte en dagmamma eller två beger sig dit med sin barngrupp.
Alla naturliga mötesplatser har sakta men säkert försvunnit.


Så länge det finns fler i kompisgänget som får barn samtidigt är det lätt att umgås dagtid men förr eller senare kommer dagen när försörjningen och barnets stimulans behöver ökas på.
Att allmän förskola nu kommer att gälla från och med tre års ålder är ju en helt naturlig efterföljd på vårdnadsbidraget.

För mina tre yngsta har just möjligheten till max femton timmar i veckan med hopp-och-lek tillsammans med andra barn i ungefär samma ålder, varit jättebra.
Pysselkungen har ett hum om vilka han ska dela klassrum med framöver, fröken-Hårfager får öva sig i socialt samspel med fler barn än sina bröder och för Bam-Bams del kommer det att vara mer än nog med två fasta lekdagar i veckan framöver.


Men inställningen att; "barn behöver dagis", den kommer jag aldrig skriva under på.
Däremot är det nästan det enda stället där barn kan träffa andra barn före skolstart numera och den typ av förvaring vuxna har att placera sina barn på när de anser sig vilja/behöva jobba.


Men som det bästa alternativet för små barn är det inte att betrakta i normalfallen!

(Vad man sedan kan ha att anföra vad det beträffar barn i dysfunktionella familjer eller barn till asylsökande eller barn med särskilda behov av något annat slag - det tar vi ett annat inlägg!)

Trevlig helg!