Lika ofta som de små-vilda-glada ryter i mot mig eller varandra, lika ofta öser de kärleksbetygelser omkring sig.
Idag ansåg fröken-Hårfager att hon kommit på den ultimata lösningen på hur hon skulle kunna behålla mig och far-är-rar när vi dött!?
-"Jag ska göra er till mumier så kan jag ta fram och gosa och pussa på er när jag vill, bra va?"
Fast vid närmare eftertanke ansåg hon nog att det bästa vore om vi aldrig dog.
Och om det nu så var fallet att vi verkligen behövde gå och dö, kunde hon ju alltid flytta hem till sin storasyster men då måste bröderna följa med och det kunde ju bli lite trångt..
Jag minns aldrig att jag vågade prata med mina föräldrar om döden, det var något som skulle besparas oss barn.
Jo, med undantag av att jag avkrävde min mamma hennes örhängen - "när hon dött".
Mitt livs första begravning var för en gammal moster till min pappa, en dam jag sett några få gånger och rimligtvis inte hade någon direkt känslomässig bindning till.
En "övningsbegravning" helt enkelt.
Resterande sorgefölje var gamla, urgamla eller själva halvdöda.
Jag minns att jag satt på helspänn hela den förfärliga tiden efteråt på begravningskaffet och försökte uppföra mig fint.
Att inte spilla smörgåstårta i knät och välta ut glaset och så där.
Samma sak när min morfar gick bort, bara jag och min yngre syster fick följa med.
Våra två yngsta bröder var hemma med barnvakt, de ansågs vara för små.
Vilken skillnad mot hur mina barn fått orera fritt om döden, bevista begravningar, spilla tårta och läsk i knät under efterföljande kaffestund.
För att inte tala om alla djurbegravningar av fåglar, hamstrar, kaniner och lamm de varit med om.
Av någon anledning tror jag att det är viktigt att avdramatisera döden som begrepp.
Alla vi som fötts, kommer en gång dö.
Om de efterlevande inte får möjligheten att sörja och prata om sin förlust tror jag vi skadar mer än skonar.
Och om vi inte har erfarenhet av döden, hur ska vi kunna möta efterlevande i sorg?
Att döden som reell verklighet återfår sin naturliga plats, även hos oss urbaniserade västerlänningar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Tror också det är bra att avdramatisera döden, den är ju ofrånkomlig om än sorglig. Jag tror att det är viktigt att barn får lära sig att se & känna igen alla sina egna & andras känslor..Hur ska man annars förstå?
Om det blir en naturlig del av livet så blir det i alla fall inte fullt så chockerande att uppleva någons bortgång:)
Viktigt är nog att aldrig skuldbelägga sorgen eller påskynda och förringa...utan göra den till en del av livets gång:) Kram
Och alla dina vänner och hela din familj, dom går med stormsteg mot den dagen då de inte längre finns. För älskling vi ska alla en gång dö. Vi ska alla en gång dö.
Ju mer jag umgås med djur av olika slag, desto mer inser jag hur mkt vi människor krånglar till allting.
Döden ingår ju helt naturligt i våra liv - alla möts vi av den ngn gång.
Jag har ett (numera) naturligt förhållande till det, jag var 25 när jag blev änka , stod ensam med två små barn.
Så som jag ältat döden, vad som hände, vad som händer efteråt osv -numera VET jag -
Vi har inget att frukta, döden är bara en fortsättning på vårt jordeliv :)
Barn har mkt lättare att inse det än vi vuxna...
Men ofta gör vuxna det jobbigare för barnen genom att inte prata om det innan det sker hos ngn närstående och då blir det så mkt på en gång - för alla...
Mm, jag tror som du, döden är en del av livet och därför ska den inte gömmas bort. På något märkligt sätt blir livet också närmare av att man inte gömmer bort döden. Vissa saker kan man helt enkelt sortera in som inte så viktiga...
Hej
Ramlade in på din blogg via familjenxl. gillade ditt inlägg om döden. Håller med dej fullständigt.. Döden går inte att gömmas undan.. det är något som händer alla, förr eller senare..
Mvh Mia
Skicka en kommentar