Rutiner, min hjälp i vardagen!

Pust.
Så, nu har veckan dragit igång som den ska på riktigt.
Tisdag och hopp-och-lek i kyrkan på förmiddagen.

Just idag dök Pysselkungens kompis "gammelgrodan" upp.
Jag har svårt att se likheterna med denne lille sexåring och en groda - men barnen hittar glatt på egna epitet på varandra och så länge ingen känner sig ledsen över de utdelade namnen är det ok.
Full rulle på pappersverkstaden, rallykörningen och härjandet.
Kul hade de.

Vi vuxna for upp och ner för att hjälpa till med saxar och klister, dämpa de vildaste lekarna och däremellan hanns det visst med en del samtal.
En gång kvar före sommarlov och det är flera barn som försvinner till hösten.
Sexåringarna ska in i skolan, några yngre barn börjar på förskola och antagligen dyker det upp några nya barn med som hunnit växa till sig.
Jag tillhör "gamlingarna" i sammanhanget.
Troget år efter år harvar vi iväg på tisdagarna för att leka, pyssla, sjunga och skvallra.
Känns som om jag alltid gjort på samma sätt och det har jag nästan också.
Av någon anledning ligger ofta kyrkans öppna hus, oavsett geografisk belägenhet, på just tisdagsförmiddagar?

Rutiner, säger jag bara.
Rutiner är fint!
Utan rutiner skulle mitt liv rasa samman snabbt.
Att ha vissa hållpunkter i tillvaron är det som normaliserar livet när överraskningarna står och bultar på dörren.
Och det gör de.
Ofta.

Simultankapacitet, flexibilitet och anpassningsmöjligheter är a och o i en familj, oavsett antal familjemedlemmar.
Men rutinerna är det som håller ihop allt, det är jag fullt övertygad om!