Att se potential?

Att ge stöd och hjälp till "svagpresterande" elever är en självklarhet.
Alla ska ha en chans till utbildning, brukar det heta.
Jämlikt och bra.
Gott så!
Men att tillgodose de "högpresterande" elevernas intressen är inte alls lika självklart.
Nä, för då heter det "elitskola" och det är fult.
Politiskt inkorrekt enligt svensk jantelag.


Eftersom jag finner stort nöje i att vara kärring mot strömmen, minns jag när jag, drygt 20, jobbade som lärarvikarie och hade haft turen att få ett långtidsförordnande.
Dvs samma klass under en hel termin.
Klassen som bestod av 25 mer eller mindre vilda huliganer i elvaårsåldern.

En av killarna i klassen var liten, smal och tanig, hade svårt för att ta för sig och med ett självförtroende så långt ner i skoskaften det bara gick.
En typisk hackkyckling som dessutom stakade sig fram genom de allra enklaste texter vid högläsning.

Men - han var en naturbegåvning när det kom att gälla siffror!
Att traggla multiplikationstabellen med honom var meningslöst, den hade han knäckt, plockat och klarat av i fyraårsåldern, eller så.
Han var stillsam och plikttrogen, visade upp vad han hade gjort och försökte hålla sig inom läroböckernas ramar vad det gällde tidsplanering och extrauppgifter.

Och vad den stackars ungen led.

Han kunde ju redan allt.
Allt en mellanstadieunge ska tillägna sig på tre år var han klar med redan innan han börjat
mellanstadiet.

Jag började skicka på honom alla extraböcker jag kunde, det enda resultatet var att han satt och rapade om allt han redan gjort.
Jag började försiktigt plocka in extramaterial från kommande årskurser - det kunde han också.
Jag pratade med kollegor, de tyckte att jag skulle låta honom hjälpa de andra i klassen som hade det inte fullt så lätt.
Ett förslag jag blixtsnabbt förkastade!

Jag introducerade ekvationer, inga problem.
Procent, samma där.
Formler, som Pythagoras sats - bara intressant och roligt tyckte han.
Jag gav upp.

Bad min far om hjälp, han plockade fram några närmast antika matteböcker som var avsedda för högskoleelever (jag hade definitivt inget där att hämta, det övergick min matematiska förmåga) och hivade vidare i elevens riktning.

Nu som först blev det lugn och ro på lektionerna, jag kunde hjälpa de mer "normalstörda/normalbegåvade" barnen och han hade äntligen fått något att bita i.

Var det någon som applåderade tror ni?
Knappast.
Otack är världens lön.
Uppkallad till rektorn för ett "utvecklande" samtal om min förmåga att hålla 25 elever lagom kort, resulterade mestadels i en utskällning för att jag; förstörde för kommande lärares undervisning när jag redan lärt honom allt det han skulle lära sig sen.

???
Jaha, skulle jag be om ursäkt och ta tillbaka böckerna och låta grabben harva på med 7 gånger 8 i tre månader till, eller?
Knappast.

Så länge jag hade ansvaret för klassen fick han sitt lystmäte tillgodosett av utmanande uppgifter i hans favoritämne.
Att han var mer som resten av klassen i andra ämnen hindrade honom inte att glänsa i just det han brann för.
Och varför skulle han hindras, hållas tillbaka?
Bara för att en eller flera lärare senare i skollivet inte skulle kunna ge adekvata uppgifter!?
För att det skulle vara "besvärligt"?
Vansinne och slöseri med talang, om ni frågar mig.

Ja, elitsatsningar (som är politiskt fula så länge det inte handlar om att springa snabbt, sparka bollen hårt eller hoppa högt) är ett måste för dessa elever.

Varför ska alla vara lika "dåliga" istället för att låta alla ta den plats de förtjänar?

Ingen kan vara bäst på allt.

Men alla kan vara bäst på något!

En uppnådd dröm!

Egentligen är jag övertygad om att jag är född i fel århundrade och på fel plats i den sociala hierarkin.
Istället för att vara en vit, svensk medelklasskvinna under det vi envisas med att kalla modern tid, borde mitt rätta jag varit en husfru på ett stort riddargods under medeltiden.
Kanske någonstans ute i det blivande Europa?
Tyskland? Frankrike? Italien?

Med huckle på huvudet, nyckelknippan till visthusbodarna i bältet och med torndönstämma domderandes över godsets tjänare hade jag kommit till min fulla rätt.

Att drista mig till att önska att jag varit en högreseståndskvinna är mig förmätet.
Ej heller riktigt lika tilltalande, att vispa runt i sidenklänningar och mestadels verka behagfull, det är inte riktigt min melodi.

Miljöerna, som jag föreställer mig dem, livet och det sociala spelet med många aktörer är tilltalande.
Säkert inte alls lika romantiserat som jag tror men detta att "styra med järnhand", det scenariot gillar jag.

Och kläderna!

Medeltidens koltar, hosor, kjortlar, hucklen och inte minst mantlar är så otroligt mycket vackrare än dagens tröja, jeans och jacka.
(En mammas standarduniform.)
Säkert inte lika behagligt att ha på sig alla gånger, eller lättvättat, eller praktiskt eller...

För drygt 25 år sedan såg jag en helt fantastisk skapelse i en secondhand-shop.
En hellång svart mantel med huva!
Kärlek vid första - och tyvärr enda - ögonblicket.
Priset var alldeles för högt för min magra budget och innan jag ens hunnit fundera på vem jag skulle råna, var den givetvis såld.


Idag hämtade jag min svarta yllemantel med rött foder, hellång med huva, som kommit i paket från Väsen Hantverk.

Den är uppsydd till mig - och bara mig - efter mina mått, mina önskemål om spännen och band, min längd och naturligtvis är en stor portion drömmar invävt i tyget!

Mitt livs första specialbeställda plagg!

Inte för att jag inte kunnat sy den själv, jag är ju gift och den vita skapelsen jag hade då, tråcklade jag ihop själv.
Kompisars (och egna) brudklänningar, balstasser, hattar och den efterföljande generationens små byxor/jackor/klänningar/kappor/kostymer/västar har under årens lopp nästs ihop.

Mest för den helt makalösa känslan av lyx.
Nästan syndigt.

Allra helst som jag inte ens behövde betala för den, den var en present från Någon som såg mina längtansfulla blickar på företagets hemsida, hur många gånger just den sidan blippades upp. Någon som hört mig stimma om hur; jag någon gång ska köpa just rätt sorts ylle för att klippa till och sy själv - men som aldrig sett mig komma till skott med det.
Någon som har levt tillsammans med mig de senaste tjugotre av tjugofem mantellängtande år.

Äras bör den som äras bör.
Tack, far-är-rar!



Ja, jag har den på mig nu.

Och jag njuter!!!

Allting är vitt, vitt, vitt!

Snöandet verkar inte vilja mattas av.
Ändå kan jag känna viss avund på Ancan som bor där det verkligen vräkt ner snö.
Skottar?
Jag?
Nej, jag har varit gift länge! :)

Jag förväntar mig att far-är-rar äntrar "Stora Blå" när han kommer hem och schaktar fram lite vägar på tomten.

Fast källardörren får jag nog försöka gräva fram själv, annars får mina djur ingen mat idag.

(Jag blötlägger fodret, skulle det stå i stallet skulle det blixtsnabbt förvandlas till en präktig isklump - alltså nyttjas källaren!)

Vargavinter, del II

Snön vräker ner, tiddelipom.
Allt mer och mer, tiddelipom!

Visst brukar jag vara "förberedd" och "ute i god tid".
Eller försöker vara?

Fast denna hets att hela tiden längta efter nästa årstid, nej, jag skriver inte riktigt under på den.
Tittar man sig runt i bloggosfären, började var och varannan plocka bort tomtar och röda kulor tre dagar för nyår, köpa tulpaner i massor och drömma om vårlökar.
Det är ju nu det är vinter.
På riktigt!

Snö och kyla, halt och blåsigt om vartannat.
Måste jag välja mellan en stekhet, vindstilla dag under sommaren med trettio till trettiofem graders värme med en dag av ymnigt snöfall, många grader under noll (okey, inte mer än tjugofem minus då) och till och med blåst - ja då har jag inga problem att välja.

Det är lättare att ta på sig mera kläder än krypa ur skinnet.
Lättare att tända en brasa än att hitta en fungerande fläkt på marknaden.
Mer trovärdigt att skylla på att man är insnöad/avelektrifierad/fastfrusen än att man runnit bort och smält i solen vid eventuell frånvaro från jobb/skola/aktivitet.

Japp, jag föredrar vintern!

Bu och Bä i blåsväder, så heter boken!

Bu och Bä-böckerna har periodvis haft hög status i barnens liv.
Runt tvåårsåldern, sådär, gillas de små fårens upptåg.

Men att en enkel saga om hur Bu och Bä handlar, läst för Bam-Bam 2 år, kan förvandlas till önskemål om delaktighet i matlagning, dessutom med en önskan om att få tillreda en grönsakssoppa som i boken, det övergår - nästan men bara nästan - mitt förstånd.
Mina små är nämligen inte överdrivet förtjusta i soppa.

Pysselkungen, snart 6 och fröken-Finemang, drygt 4 år, hackade, skar och svepte ner grönsaker och rotfrukter med schwung och bravur i husets största gryta.
Det saltades och oljades och kryddades med hela pepparkorn och lagerblad så en gammal mor kunde bli matt i pälsen.
Det blev hon också.

Givetvis skulle även brödkrutonger gratineras enligt konstens (nåja) alla regler ansåg lill-fröken.
Att lägga skivat bröd på plåtar, dränka de i olja, strö flingsalt och ost över och sen skjuts in i ugnen, ja det såg hon som en närmast sakral uppgift.
Att sen bli tilldelad uppgiften att noga bevaka gyllenhalten på brödskivorna tog hon som en hedersbetygelse.

På det stora hela var det en fantastiskt trevlig, god och lärorik måltid som komponerades ihop.
Även om det kanske var roligare att laga maten än att äta den...

Jag undrar hur länge det kan dröja innan mina "Bu och Bä" kan laga middagen själva?

Vargavintern tar omtag.

Snöoväder på gång.
Klass 2-varning.

Kanske dags att ladda batterier, tappa upp vatten och bära in ved till kakelugnen?

Kanske även stoppa in fyrbenta bekanta i stallet i natt?

Vad tror ni?

Tisdagstankar.

Idag var vi flera som laddat för en konfrontation.
Inte aggressivt på något sätt, enbart för att det behövs röras om då och då.
Utveckling och förändring, ni vet.

Och så uteblir huvudpersonen!

Jaha, där satt vi andra och tittade dumt på varandra.
Visst finns det annat att prata om, visst kunde vi fylla tiden med andra aktiviteter men just det vi allra helst velat få ur oss, för att kanske kunna vända en negativ spiral uppåt igen, blev det platt intet med.

Ja, så kan det gå.

Gnagarsläkt?

Jag har varit duktig.
Förväntar mig beröm.

Jag. Har. Slängt. Och. Sorterat. Kläder. !!!

För er som inte känner mig mer än till skriften kan jag meddela att jag lider svårligen av min hamstergen.
Troligtvis ärvd i rakt nedstigande led av min svärmor.
Eller kanske av hennes mor?

En makalös manick...

I morse gick jag upp strax efter jag lagt mig.
Kändes det som i alla fall, när termometern visade på 11 minus och det var svart som i en säck ute.
Återigen skulle taxi-mångmamma rycka ut.
Stor-sonen skulle på endagsutbildning i en större stad söderöver och behövde skjuts till tåget, vår kollektivtrafik i "lilla hålan" hade ännu inte vaknat.

Ut och skrapa rutor, full fläkt och så iväg för en tur och returtripp på 9 mil.
Sonen i tid till tåget och jag hade hunnit vakna när jag kom hem.
Frukost med familjen och sen föll ögonlocken ihop av total utmattning.

Far-är-rar körde mig i säng och tog kommandot över små-vilda-glada, disken, sotning av pannan och andra normala förmiddagsbestyr.

Nu några timmar efter ordentligt uppvaknande, lunch och sedvanlig vedsläpning är det full fräs som vanligt.

Med det lilla undantaget att det "snickras".
Eller ja, det har bilats bort betongfundament i ett av rummen där det tidigare stod en hisklig tingest som nog skulle föreställa "öppen spis".
På 70-talet kallades det nog för det.
Ful, kantig och brun.

Jag ska nog inte visa mig vara sämre, dags att ta itu med det ena överblivna matbordet och gå lös med sticksågen för att förvandlade det till ett konsolbord.

Behöver jag säga att det underlättar med elektriska maskiner?

Julen rear fram till påska?

Även om jag klarade mig undan julmaten igår, verkar denna högtid förfölja mig.

Far-är-rar hade varit en sväng förbi systemet idag och till sin glädje upptäckt att det visst förekommer rea även inom svensk vin & spritförsäljning!
Hemburna i triumf kom två stycken julöl!

Dessa ska avnjutas framför kakelugnen, så fort alla små-vilda-glada somnat.
Och imorgon ska jag försöka att komma ihåg att plocka bort den oerhört turkosa och kvarglömda adventsljusstaken ur Bam-Bams fönster...

Nya tag.

Nu har jag lyckats slumra mig igenom 1,5 "lilla spöket Laban-film", hunnit utfodra hemmavarande barn med lunch och väntar på kaffet.
Känns mycket bättre.
Till och med mer som mitt vanliga jag - fullt ös.
Skönt.

Kanske inte behöver sova tidigt ikväll heller? ;)

God morgon och sov gott!

Idag är komaläget på!
Känner mig körd genom en stenmangel, med undantag av bristen på likheter med massakrerade seriefigurer.
Ni vet, Kalle Anka ramlar genom ett tak och landar platt som en pannkaka på golvet fjorton våningar ner...

Inser att Bam-Bam lyckats väcka mig en gång i timmen sen jag la mig, vilket också skedde alldeles för sent.
Små febriga herrar är ynkliga
Små febriga herrar snurrar gärna runt sin egen axel.

Idag blir en innedag, Pysselkungen hostar och skräller värre än igår, Bam-Bam har som sagt feber och endast Fröken-Finemang är sitt vanliga, ettriga jag.

Kommer utnyttja varje tillstymmelse till barnvaktshjälp i form av mer eller mindre pedagogiska dvd-filmer som hushållet äger.
Allt för att kunna microsova ett par minuter i sträck.

Och ikväll SKA jag i säng tidigt!



Tror jag.

Julbord del 2.

Nix, ingen julmat!
Tre-rätters istället och mycket trevligt sällskap.
Kalas är skoj!

Julmat?

För andra kvällen på raken ska jag iväg hemifrån.
Gårdagen bjöd på möte och kvällens begivenhet får nog också falla inom samma ram, om än under lite festligare former.

Det har blivit dags för det årliga julbordet.
Fast försent och avseende förra årets julbord.

Hoppas på något annat än julmat bara.

1986

Otroligt men sant!
Jag trodde aldrig min gamla klasskompis som hävdade att han sett mig på reklamfilm på bio.
Han hade rätt, jag hade fel!

Rymling.

Även om jag inte lider av snö, kyla och mörker så gör mina barn det.
När jag väl fått ut mina små telningar för den dagliga dosen hopp-och-lek i snön, börjar någon gnöla och pipa om att vantarna-är-blöta-jag-vill -gå-in-jag-fryser-mamma.
Eftersom jag kan vara en hård och brutal mor, låser jag frankt ytterdörren om oss. :)

Från utsidan givetvis, jag har nämligen saker att styra med utomhus.
Varje dag.

Djur ska vattnas och utfodras, ved hämtas, bil sopas/skrapas, barn hämtas i byn osv
Inget som görs i en handvändning och definitivt inget jag tänker göra med mina små huliganer drivandes vind för våg inomhus.

Idag tog det lite längre tid ute än jag från början planerat.
Vår lilla häst var försvunnen.
Det brukar räcka med att matte kommer skramlande genom ytterdörren så står samtliga kusar på varandras hovar vid grinden för att kunna kasta sig över maten först.

Inte den lilla skäcken inte.
Eftersom hon är en försynt dam, svarade hon inte ens på mina rop.
Hagen de går i är stor.
Riktigt stor.

Inget att be för, bara att harva in med tre småttingar och två stora gulingar i släptåg på hästletarexpedition.
Då, just då, får jag syn på henne i ögonvrån.
I fel hage!

Den lilla fyrbenta tösen hade resolut krupit under staketet till hagen intill men tillbaka ville/kunde hon tydligen inte ta sig.
Lite grimskaftsdragande senare var hon återbördad till sin rätta plats.
För tillfället i alla fall...

Födelsedag!

11 101 besökare.
397 inlägg.
2 nästan helt bloggfria månader.

Idag fyller "mångmamma" ett år!
Tänkte hänga kvar ett tag till och irritera, roa och ventilera mina åsikter.

Som Pippi sa; "Kom in, stå kvar, gör som ni behagar!"

Idiomatiska uttryck samt yttrandefrihet.

Jag roar mig med att formulera mina tankar, åsikter och funderingar här på min blogg.

Att det jag skriver inte är annat än mina egna, högst personliga, åsikter och inte på något vis obestridliga fakta, det ser jag som en självklarhet.
Att vi lever med tryck- och yttrandefrihet, gör att jag utan risk för rättsliga efterräkningar kan uttrycka mina åsikter.
Givetvis under förutsättning att jag inte bedriver hets mot minoritet, direkt ärekränkning eller annan åtalbar verksamhet.

På samma sätt hanterar jag andras skrivna ord, som deras sätt att förhålla sig till omvärlden.
Som deras åsikter, personliga funderingar och tankar.

Men betyder det per automatik att jag inte kan hysa, samt ge uttryck för, en annan åsikt?
Det är fortfarande mina åsikter jag ventilerar - och åsikter har jag gott om.

De som läst mig från början har sett att jag emellanåt stör mig eller hetsar upp mig över företeelser som, hur vanliga de än är, givits företräde i vårt samhälle.

Det innebär givetvis inte att det är den allenarådande sanningen.
På min blogg har jag tolkningsföreträde, andra har likaledes på sina dito.

Om jag hade kunnat skriva under på ordspråket; "Tala är silver, tiga är guld", hade jag inte haft här att göra alls.
Poängen med att roa sig med en egen plattform i cybervärlden är ju just att nå ut med sin åsikt, obekväm, bakåtsträvande eller bara irriterande.

Att röra om i grytorna har alltid givit mig viss tillfredsställelse.

Och då inte endast hemma vid spisen...:)

Fredag kväll

Avklädd!
Granen alltså!
;)

Trevlig helg till er med...

Julen varar....

Ja, jag vet.
Jag fuskar.
I vanliga fall brukar jag faktiskt slänga ut barr-ruskan innan jag köper
hem en belöningsbukett med tulpaner.
Fast det förutsätter ju att jag hunnit/orkat/velat slänga ut den senast tjugondaknut, vilket jag normalt sett har.
En är utkastad, plastruskan undanstuvad men den vita, vackra hänger envist kvar i salongen.

Julen har aldrig varat längre tidigare i detta hem.
Kommer troligtvis heller aldrig vara så länge som den en gång gjorde i mitt föräldrahem.

Jag, som flyttat, och min lillebror bar ut något som vagt påminde om en ytterst barrfri före detta julgransstam, med pyntet kvar, den 30 mars.
30 mars!!

Nog för att man brukar hävda att julen varar ända till påska men någon måtta får det väl ändå vara?

Imorgon, då ska det sista av julen försvinna ur huset och väntan-på-våren börja.
Trots dagens tjuvstart med en bukett vita tulpaner, det är ju ändå "Tulpanens-dag" idag..

När f-n blir gammal, blir hon religiös då?

Tankar kommer och går lite som de vill.
För det mesta snurrar vardagstempot så pass snabbt att de flesta självupppoppande tankar bara vänder i dörren och går igen, innan de bjudit in sig själva.
Andra tränger sig på och gnager till dess de blir uppmärksammade.

Som bekant, förlorade vi en son under förlossningen hösten -02.
Naturligtvis blev det begravning, kista och gravplats.
Därmot ingen gravsten.
Eller jo, fast en natursten från egna gården utan inhuggen inskription, bara namn och datum målat på.

Nåväl, tiden gick och det kändes inte som om det var panik att fixa något mer permanent, det skulle nog hinna lösas.
Dessutom hade jag glömt att jag egentligen gick och väntade på ett gravbrev.
Pastoratet omorganiserade all sin dokumentation under den här tiden och efter ett telefonsamtal med pastorsexpeditionen om att ett gravbrev snart skulle komma, lät jag saken falla i glömska.
Gravbrevet kom aldrig, fanns visst fler som glömde bort det.
Sedan flyttade vi.

Nu bor vi knappt 20 mil söderöver, har tre små ofödda i minneslunden (där jag inte ens satt min fot) och jag har heller inte satt min fot i den gamla hemtrakten på snart tre år.

Varför blev det här nu aktualiserat då?

En bidragande orsak är nog rapporterna om förfallet i svenska kyrkor, hur fukt- och mögelskadade de blivit sedan 70-talet då energikrisen ledde till ett tilläggsisolerande av golvbjälklagen, vilket i sin tur resulterade i att krypgrundarna aldrig torkade ut helt.
Hur dyrt det blir att sanera och reparera och mina tankar kring poängen med att bevara in absurdum.
Om ändå ingen går i kyrkorna, varför lägga miljardtals kronor på något som ändå bara är skapat av människohand och förr eller senare kommer förfalla?
Lägg krutet på de viktigaste/äldsta/ mest frekventerade kyrkorna och sök stöd i näringslivet eller på den privata marknaden för att sondera intresse om vidare renoveringar.

I ett av världens mest sekulariserade länder är det inte rimligt att det finns den geografiska tätheten (och mängden i förhållande till besökande) kyrkor som ska rustas.
Ja, om nu inte det är så att Svenska Kyrkan anser sig ha råd att fixa det själva?


Paradoxalt nog är en annan, och viktigare orsak, kallelsen till nästa veckas kyrkoråd!
Sen kyrkovalet i höstas är mångmamma både direktvald ledamot av kyrkoråd och kyrkofullmäktige här i pastoratet.

Ärligt talat, jag har ingen aning om vad som förväntas av mig.

Att sitta i styrelser av olika slag, det har blivit en vana, så fort jag öppnar näbben och tycker något, finns det genast en liten representant för någon valberedning som är där och ställer frågan om inte...?

Oftast tycker jag att det verkar roligt/intressant/utmanande.
Oftast blir jag vald till ordförande.
Varför?

Kan inte påstå att jag anser mig veta vad jag pysslar med, har oftast ingen eller liten koll i förväg på vad de olika föreningarna sysslar med eller varför.
Skillnaden stavas nog nyfikenhet.

Jag är nyfiken av mig.
Orädd och lite dumdristig.
Inte ett dugg rädd för att göra bort mig eller uppfattas som pinsam.
Gillar att stå i centrum, får en kick av att tala inför stora folksamlingar.
Vill lära mig, inte stagnera.
Jag tror inte att jag skulle vara så mycket mer lämpad att vara den som leder, än någon annan.
Det är det andra som tycker och tror.

Nu kommer jag ju bli tvungen att sätta mig in i kyrkans regelverk och då passar det ju bra att jag läser på om de avsnitt som berör det här med gravbrev och gravvård, gravstenar och minneslundar.
Där kanske det står något om egenhändigt bemålade gravstenar.

Om att våga vara besvärlig.

Här skrev jag om mina något bistra erfarenheter av kommunens barnomsorgsplanering.
Idag måste jag nog revidera den inställningen något.
Eller kanske delvis ta åt mig av äran, att vara påläst och veta vad som gäller vid kontakter med myndigheter, brukar kunna ge tillfredställande resultat.

När Pysselkungen hämtades från förskolan som vanligt 11.15 idag, möttes jag av "hans" fröken, som efter vårt utvecklingssamtal och mina farhågor gällande dotterns eventuella placering tänkt till ett par tre varv.
Samt uppenbarligen fått med sig resten av kollegorna.

Redan några dagar före jul fick jag ett placeringsbesked med posten där det stod att fröken-ilskebytta/hårfager var välkommen första februari 2010.

Tacknämligt bara det.
Men - den största överraskningen var att mina idéer om ett annat schema skulle nog inte vara en omöjlighet att tillmötesgå!

Jag förklarade att för min del skulle en annan typ av fördelning av de utmätta femton timmarna vara bättre.
Eftersom jag ändå bara nyttjar tre förmiddagar i veckan åt sonen, blir det inte mer än nio timmar han spenderar där.
Om dottern nu skulle börja i februari, skulle ytterligare sex timmar användas.
Dvs totalt femton timmar, fast fördelade på två barn, istället för på var och en.

Nu verkar det som om timmarna kan komma att förläggas à fem timmar om dagen.
Strålande!

Blir det som jag hoppas och tror, kommer Pysselkungen få tre stycken femtimmars dagar och lill-fröken två sådana, varav en egen dag var utan syskonet.

Om det sen blir som utlovat, även möjligt för treåringar att gå på allmän förskola avgiftsfritt från och med hösten -10, ja då blir det nog till att fundera på om jag inte borde börja jobba så smått.
Då åker Bam-bam också in på förskolan.

Hemska tanke..:)

Shabby chic?

Att glida runt bland vackra inredningsbloggar, läsa inspirerande tidningar och drömma om slott och herresäten... tja, det kan vara lätt överskattat.

Av någon outgrundlig anledning (ett mysterium för psykologin), uppskattar jag halvfärdiga, avskavda, omöjliga projekt.
Att de små-vilda-glada delar min uppfattning är inte så konstigt.

Bam-Bam ansåg visst igår kväll att lämpligaste stället att aptera sin leksakssåg var på mitt relativt nymålade bord i sovrummet.
Eller målat och målat!
De två främre benen och det som syns i framkant under den tjusigt draperade spetsduken är målat.
Inte resten.

Nåväl, Bam-Bam förstärkte endast den charmigt slitna looken.
Tur att ens intresse för homestyling kan gå i arv!

Undrar vem som tar alla bra-att-ha-saker?

Vissa saker tar lång tid på vintern.
Eller kanske - längre tid!
Att förflytta sig mellan punkt A och B innebär en längre startsträcka, allrahelst som vi just nu lever i efterdyningarna av ett långt jullov.

Sent i säng kvällstid brukar resultera i trötthet och svårighet att ta sig upp dagen därpå.
Ovanstående gäller för samtliga familjemedlemmar.

Oavsett vad jag försöker skylla på, är det inte - och kommer inte bli njutningsfullt att kava upp och ut för att befinna sig runt en nyss startad bil i min iver att skrapa den körklar strax efter halv sju på morgonen.

Som jag ser det är det i första hand två problem här;
1) Timern jag hade förra året till motor/kupévärmaren har gått och gömt sig.
2) Det är alltid för tidigt, vintertid, att börja dagen före klockan åtta, halv nio sådär.

Detta är denna veckas gnäll om att bo på landet! :)

Vad betyder: "Deffa"?

Ibland blir jag så ohyggligt sorgsen.
Hur mycket elände har inte vår så kallade moderna och civiliserade värld fört med sig.
Eftersom jag inte levde, ens för ett halvsekel sedan, kan jag inte uttala mig om huruvida allt var bättre förr eller inte.
Men vissa saker...

Om vi för ett ögonblick försöker bortse från sådant som är uppenbart vidrigt; krig, våld, naturkatastrofer, växthuseffekten (vad man nu anser eller inte om den med tanke på vårt något bistra klimat på senare tid) osv, och i stället försöker fokusera på typiska moderna, civiliserade, i-landsproblem som övervikt, fetmahets, skönhetsideal och liknande, kommer i alla fall jag fram till att det borde ha varit bättre förr.

Jag har en vän vars syster svalt sig till döds, en vänfamiljs dotter gjorde tappra försök i liknande riktning men hann stoppas i tid (hoppas jag?), flera gamla kompisar som ofta pratar vikt, träning och dieter.
Varför?

Skräckexemplet ramlade jag in på idag.
Att i sin jakt på de sista besvärande extra kilona, hetsträna utan energi i kroppen.
Liljeholmens gick visst upp för denna kvinna igår, att spy vatten (för att inget annat finns att få upp) under träning, fick henne att acceptera en strikt diet, mestadels bestående av pulver.?
Va?
Pulver?
Har jag missat något?
Hur fel kan det bli?

Med helt normalt intag av varierad föda, på någorlunda bestämda tider utan exsesser i form av överdrivet svullande av sötsaker, alkohol och fikabröd, borde de flesta västerlänningar kunna hålla formen hyggligt.
Eller?
Är jag helt ute och cyklar?

Lågstadiets matematik kommer man rätt långt med, adderar man något på ena sidan likhetstecknet, måste det hända samma sak på andra sidan.
Dvs, äter man som en gris kommer man att gå upp i vikt.
OM inte uttaget av energi är större.
Där kommer träning/motion och liknande in i bilden.

Men denna besatthet att till varje pris peta av några futtiga kilon till.
Här pratar vi inte om någon liten söndagspromenad hon ägnar sig åt, då och då.
Hård konditionskrävande träning 5-6 dagar i veckan, noll omhändertagande av kroppens intag av sund kost, störd sömn, häcken full hela dagarna och som kronan på verket någon störd idiotisk idé om kroppsbyggar-deffning.

Fattar inte ens terminologin.
Vadå deffa?
Deffning?
Vad ska det betyda?

Nej mina vänner, här kommer intet pulver över tröskeln om det inte råkar blåsa in pollen på vårarna.
Att hetsträna/tokdieta i kampen på några gram hit eller dit kommer inte heller att förekomma.
Skulle något av mina barn börja bete sig lika besynnerligt, skulle jag med all rätt kunna hävda att jag misslyckats kapitalt i mina försök till att lära ut goda kostvanor och proportionerna mellan intag av föda och utevistelse/hopp-och-lek.

Jag är snyggare, starkare, smidigare i kroppen idag - drygt 40 år gammal - än den hösäck till lägenhetsboende tjej jag en gång var för 20 år sedan. Trots - eller tack vare (?) alla mina genomgångna graviditeter.

Att skyffla runt barn, djur, ved, vatten, mathandling, tvätt, disk osv i all oändlighet, sju dagar i veckan, året om - tja, det finns liksom inget utrymme för att bli fet.

Eller extremt "otränad".

Anorexia, bullimi och liknande farsoter kan knappast ha förekommit i fornstora dagar.

När kampen för födan, värmen och överlevnaden gjorde att de flesta människor var slut till kropp och själ i 35-års åldern, kan det knappast ha funnits mer än en handfull överklassbrudar som roade sig med störda matvanor.

Träning - det var något som pöbeln ägnade sig åt, det var de så illa tvugna till, om de ville överleva.

Nej, jag är nog en genuin bakåtsträvare, teknikfientlig och fin som anser att sunda kostvanor går hand i hand med sunt leverne, kroppsvolym och gott omhändertagande av detta vår enda jordiska lekamen.

Att äta gott är viktigt, att äta rätt är viktigare. Det behöver inte betyda extremt mycket merarbete, bara lite omtänk. Skippa färdiga lösningar och gå på genuina råvaror, lagom stora doser i förhållande till hur mycket man gör av med.

Men riktig mat - inte pulver! Snälla!

Bantnings/kost/tränings/skönhets/livsmedelsindustrin skulle förstås inte ha något att vinna på att folk tog hand om sig bättre från början - men det skulle inte göra mig särskilt ledsen! Tvärtom! :)

Grålle

För många år sedan, när denna mångmamma ännu inte hunnit bli just mamma, bodde hon på en ö i Stockholms innerskärgård.
Den mer initierade befolkningen ansåg att just denna ö var väldigt fiiin att bo på.

Jag såg den mest som en liten ankdamm man snarast borde flytta från.
I min enfald inbillade jag mig att på andra sidan bron skulle det stora livet vänta på mig, där skulle allt det häftiga och stora finnas.


Just där jag växte upp, dvs "hemma på min gata", fanns den sedvanliga blandningen av mammor, pappor, barn, cyklar, barnvagnar och bilar.
Däremot inga traktorer.


Traktorer var något som bönder på landet brukade.
Landet, det var ett ställe man åkte till sommartid.


Eftersom det verkar ligga i människans natur att sträva och längta efter något annat, nästan vad som helst annat, än det vardagliga, blev just landet synonymt med min längtan.
(Näst efter staden på andra sidan bron då.)


Nåväl, efter några år på andra sidan bron, där mina första unga vuxna år tillbringades, blev det äntligen en flytt till landet.
Dock var det fortfarande förhållandevis stor brist på traktorer.
Detta skulle genom ett under, eller kanske snarast genom ytterligare en flytt, ändra på sig.
Familjen inte bara utökades med fler små-vilda-glada, utan även med traktorer.
Närmare bestämt två stycken samt en åkgräsklippare.

Märk väl här att mångmamma är i grunden en förklädd asfaltsblomma, uppvuxen på stadslika gator men med en björkruska i handen och en romantiserad dröm om röda stugor, många barn samt vilda och halvvilda djur inpå knutarna.

Däremot har jag inget vidare handlag med motorfordon.
Inte så att jag skulle vilja hävda att jag är en fullständigt värdelös förare av motorfordon men med två toksmällda bilar i bagaget är det bara att konstatera att det finns saker jag är bättre på.
Än just framförandet av motoriserade fordon, menar jag.

Därför blev de stående ovationerna från barnen inte någon direkt överraskning, när jag igår kom in efter vedhämtning.
Vi har en bit till vedboden, värmer hela huset samt familjens varmvatten med egen ved, och behöver helt enkelt köra in ett försvarligt lass med ved inför kommande vecka.
Alltså - traktor med litet släp.

Mångmamma fick i uppdrag att köra de futtiga metrarna mellan vedbod och hus.
Vi kan ju vara snälla nu, jag körde inte nästa av brunnslocket, krockade inte nästan med källartrappan, höll inte på att nästan slira in i växthuset och fick givetvis inte heller motorstopp på grund av akut glömska om hur koppling och broms fungerar tillsammans vid nedsaktning av fordon.

Den första kommentar Sheriffen glatt hävde ur sig när jag åter trädde in i huset var;
- "Fick du köra traktorn för pappa?"

Tja, vad ska jag säga?
Eller skylla på?

Att det är en ytterst gammal traktor?
Eller att man kan vara olika bra på olika saker?
Sticka till exempel, det kan inte maken.
(Knappt jag heller.)

Känns som att hur jag än förhåller mig till det här med fordon så drar jag det kortaste strået.
Jag är inte särskilt intresserad.
Kan inte uppbåda "känslan" för motorljudet som vissa andra i familjen verkar vara födda med.

Så - vi fortsätter att cementera vissa givna könsroller, pappor är chefer över traktorer och mammor - ja, mammor gör allt annat - utom kör traktorer! :)

Ny religion?

Nu känns det lite pirrigt.
Har just skickat iväg en förfrågan till Väsen Hantverk om leveranstid och pris på en hellång svart yllemantel.

Kan ju vara bra att ha om jag skulle råka gå vilse i skogen på jakt efter vilsesimmade hästar, att tälta i menar jag.
Annars kan jag ju alltid hävda att vi startat en ny religion här hemma, fler barn än vi kan räkna och ingen tv brukar ändå få folk att höja på ögonbrynen.
En slags medeltida, svensk variant av burka.

Och ja Sugga-mannen, jag vet precis vad du och din bror skulle kalla denna religion för!

Vem är tonåring? Inte jag!

Det här gillar jag!

Tjoho, jag kan sticka!

Märklig men trevlig dag.
Märklig men trevlig kväll.

Far-är-rar har en kollega som hyser många strängar på sin lyra, bland annat är hon utbildad frisör.
Vi brukar bistå med granris, julgranar, lingonris och dylikt inför varje jul och nu hade hon fått för sig att det var dags att betala igen.
Genom att klippa alla som ville i familjen mångmamma.
Gratis.

Inte nog med det, hon var villig att ta sig hit hem till oss, med sin mor i sällskap, för att bistå med sax och kam samt trevligt sällskap.

Inte illa, inte illa alls.
Make och två söner är som nya i håret inför stundande nystart på arbetsåret.
Tack A, och välkommen åter..:)

Jag har ju tidigare nämnt att jag drabbats av stickningens ädla hantverk på senare tid.
I afton pillades en typisk "tonårsluva" ihop.
Åt Pysselkungen - snart sex år!
Av bara farten blev han så lycklig att han var tvungen att sova med det randiga eländet, rart.

Stor-sonen la rabarber på en tidigare ihopknåpad historia av liknande karaktär, dock utan att sova med den.
Tror jag?

För övrigt kan bara nämnas att det är kallt, blåsigt, slutspurt på jullov, tröttsamt att kånka ved, djurfoder och vatten var eviga dag samt svågers födelsedag, ny extradotters dito och näst intill omöjligt att skilja små-vilda-glada från datorn dagtid (därav den urusla uppdateringen av denna eminenta blogg).

Goder afton!

Grattis A! Nu är du vuxen på "riktigt"! :)

Sju månader och fyra dagar.
Så mycket "diffar" det mellan min extradotter och biologiskt födda dito.
Idag fyller hon 20 år.

Inte känner jag henne tillnärmelsevis så väl som jag skulle önska men tillräckligt väl för att våga mig på ett "statement" om hennes person.

Stark, svag, rolig,tillbakadragen, öppen, envis,målmedveten, klok, god, finurlig.

Ett epitet som kanske passar på fler i bekantskapskretsen?
Men just hon är speciell.
Hon vann min dotters förtroende, och det mina vänner, är inte det lättaste.
Hon vann även mitt hjärta, vilket kanske är lättare,eftersom jag brukar se gott i de flesta jag möter.

Hon bemödade sig om att närvara vid ett av mina små-vilda-gladas dop.
Och hade dopgåva med sig.
Arton år gammal.

Ja, jag är stolt över henne.
Och jag är stolt över att få kalla mig "extramamma" till denna tjej som vågar gå emot konventionerna!
All heder till dig idag A.

Och grattis!

Född i fel tidevarv?

Det här har jag roat mig med de senaste kvällarna.
Eller det här, också häftigt!


Inte för att jag någonsin varit ute i skogen och "lajvat" på riktigt.
Mer för att jag har små-vilda-glada som älskar idéen med "Barda", vilket vi roat oss med att leka här hemomkring.

Logiskt, eller hur?

Igår eftermiddag gav sig maken och tre små-vilda-glada iväg på en hämta-hem-bord-expedition.
Äntligen ett stort vettigt matbord med plats för hela familjen plus gäster utan trix med stolar på trekvart, ätande i skift och bord (2) som halkar runt värre än Bambi på hal is.

Fast - det uppstod något av ett dilemma när möblemanget väl var på plats.
Två matbord över och en ohejdad massa stolar att härbärgera någonstans.

Ett bord och tre stolar fick åka upp i barnkammaren, som pysselbord, eventuellt ska ben kapas?
Bord och stolars alltså, inte barnens!
Övriga stolar seglar runt lite vind för våg och ett bord har fått avskruvade ben och väntar på vår/bättre tider/mer ork för att så småningom förpassas till ett bättre ställe än ute på trappan.

Men barnkammaren...
Det blev till att leka hela havet stormar där uppe.
Hyllor skruvades upp och ner (givetvis har min skruvdragare dött och jag var tvungen att leka med handkraft), klädskåp fick byta vägg och leksaker blev av bara farten sorterade, omstuvade och undanröjda.

När mångmamma kände sig nöjd för kvällen var klockan närmare 11 och fyra små-vilda-glada löpte runt och ömsom tjöt av glädje, ömsom av förtvivlad trötthet.

Idag sorterades samtliga (!) barnböcker runt i hemmets alla barnrum/hyllor, vilket gjorde att nygamla fynd uppdagades och blev tvungna att läsas.

Nytt år blev visst också nystart för barnens attiraljer!

Handarbete.

Jag gillar det här med att betrakta sig som en autodidakt.

Jag anser att jag i första hand är erbarmligt lat, vilket gör att jag försöker ta snabbvägar för att lära mig nya saker.
Helst utan inblandning av auktoriteter som lärare.
Eller också handlar det helt och hållet om min uppväxt, som dotter till två lärare och där den ende/a morbror/moster/farbror/faster som egentligen fanns, också var lärare?

En typiskt kan-själv-människa.
(Det du Stormsvala!)

Ibland blir det bra, ganska ofta nöjaktigt för mig och stundtals rent ut sagt uruselt dåligt.

Under den gångna hösten har jag gett mig på något för mig nytt.
Visst insåg jag att alla andra var flitiga med denna stickiga hobby under 80-talet men själv led jag av dels lättja, dels extremt ointresse att lära mig och dels en viss aversion mot att göra sådant som, i mitt tycke, tanter ägnade sig åt!

Jodå, jag fick en introduktion i slöjden en gång för länge sedan.
Tror jag på två terminer lyckades knåpa ihop något som, stoppat med vadd, vagt påminde om en liten turkos korv.
(Det skulle ha blivit en liten råtta.)

Jag får inse att åren hinner ikapp oss alla; jag har blivit beroende av en ny skrämmande last.
Jag stickar.

Halsdukar -check
Ponchos - check
Mössor - check

Stickbeskrivningar?
Nix.
Ingen aning om hur man egentligen gör men resultatet är trots allt bärbart och förhållandevis jämnt.
Så pass bärbart att till och med stor-sonen bett mig sticka en mössa åt honom.
Det får jag nog vara nöjd med.

Eftersom jag undviker alla former av nyårslöften, tänker jag inte lova att jag även ska lära mig att virka under kommande år.
Bara kanske...

Grått nytt, för all del! :)

Stor-sonen plus vän hemhämtad, sista slurken skumpa uppsurplad, tyst och varmt i huset.
Mångmamma ska tassa till sängs och sova gott, vakna obakis imorgon och ta itu med livet efter detta.

Dvs, nytt år och nytt decennium!
Natt natt