Grålle

För många år sedan, när denna mångmamma ännu inte hunnit bli just mamma, bodde hon på en ö i Stockholms innerskärgård.
Den mer initierade befolkningen ansåg att just denna ö var väldigt fiiin att bo på.

Jag såg den mest som en liten ankdamm man snarast borde flytta från.
I min enfald inbillade jag mig att på andra sidan bron skulle det stora livet vänta på mig, där skulle allt det häftiga och stora finnas.


Just där jag växte upp, dvs "hemma på min gata", fanns den sedvanliga blandningen av mammor, pappor, barn, cyklar, barnvagnar och bilar.
Däremot inga traktorer.


Traktorer var något som bönder på landet brukade.
Landet, det var ett ställe man åkte till sommartid.


Eftersom det verkar ligga i människans natur att sträva och längta efter något annat, nästan vad som helst annat, än det vardagliga, blev just landet synonymt med min längtan.
(Näst efter staden på andra sidan bron då.)


Nåväl, efter några år på andra sidan bron, där mina första unga vuxna år tillbringades, blev det äntligen en flytt till landet.
Dock var det fortfarande förhållandevis stor brist på traktorer.
Detta skulle genom ett under, eller kanske snarast genom ytterligare en flytt, ändra på sig.
Familjen inte bara utökades med fler små-vilda-glada, utan även med traktorer.
Närmare bestämt två stycken samt en åkgräsklippare.

Märk väl här att mångmamma är i grunden en förklädd asfaltsblomma, uppvuxen på stadslika gator men med en björkruska i handen och en romantiserad dröm om röda stugor, många barn samt vilda och halvvilda djur inpå knutarna.

Däremot har jag inget vidare handlag med motorfordon.
Inte så att jag skulle vilja hävda att jag är en fullständigt värdelös förare av motorfordon men med två toksmällda bilar i bagaget är det bara att konstatera att det finns saker jag är bättre på.
Än just framförandet av motoriserade fordon, menar jag.

Därför blev de stående ovationerna från barnen inte någon direkt överraskning, när jag igår kom in efter vedhämtning.
Vi har en bit till vedboden, värmer hela huset samt familjens varmvatten med egen ved, och behöver helt enkelt köra in ett försvarligt lass med ved inför kommande vecka.
Alltså - traktor med litet släp.

Mångmamma fick i uppdrag att köra de futtiga metrarna mellan vedbod och hus.
Vi kan ju vara snälla nu, jag körde inte nästa av brunnslocket, krockade inte nästan med källartrappan, höll inte på att nästan slira in i växthuset och fick givetvis inte heller motorstopp på grund av akut glömska om hur koppling och broms fungerar tillsammans vid nedsaktning av fordon.

Den första kommentar Sheriffen glatt hävde ur sig när jag åter trädde in i huset var;
- "Fick du köra traktorn för pappa?"

Tja, vad ska jag säga?
Eller skylla på?

Att det är en ytterst gammal traktor?
Eller att man kan vara olika bra på olika saker?
Sticka till exempel, det kan inte maken.
(Knappt jag heller.)

Känns som att hur jag än förhåller mig till det här med fordon så drar jag det kortaste strået.
Jag är inte särskilt intresserad.
Kan inte uppbåda "känslan" för motorljudet som vissa andra i familjen verkar vara födda med.

Så - vi fortsätter att cementera vissa givna könsroller, pappor är chefer över traktorer och mammor - ja, mammor gör allt annat - utom kör traktorer! :)