Onsdag

Om måndagen var social och trevlig, var det inte mindre socialt igår.
Tisdagsmorgonen i församlingshemmet avlöpte utan att mångmamma kände sig nödgad att ta fram lien!
Se där, vad lite subtila insinuationer kan göra susen!?

Dessutom fick jag lite lätt och ledigt med mig några mammor och tillhörande barn hem till lunch, som sen utökades med skolgossarna som kom harvandes från skolbussen.
Fika och lite "ridtur", äppelkastning på fyrbeningarna och en hel del hopp-och-lek, för att inte tala om alla avhuggna och barnavbrutna samtal som böljade fram och tillbaka.

Idag har det varit en, hittills, fantastisk morgon, Bam-Bam har bestämt sig för att hans avdelning på förskolan är ett bra ställe att leka på lite då och då.
Stor kram, ett glatt leende och sen visslade han in för att ta leksakerna och kompisarna i besittning.
Skönt.

Och efter lunch börjar huset sakta fyllas på av små-vilda-glada igen men först ska jag vila upp mina öron...

Dagsbesök.

Att få långväga besök är alldeles underbart, roligt, gott (jo, gästen hade den goda smaken att ha med sig fika..) och trevligt.
Med vissa gamla vänner plockas bara tråden upp där den sist släpptes, med andra är det stört omöjligt att komma ikapp efter några månader.
Nu är jag kaffeskakis, avskvallrad och förhoppningsvis lite klokare.
Att mötas är att växa!

Tack för idag, K och synd att du glömde svampen vi plockade, jag får skicka upp den när den torkat! :)

Åh så var det måndag igen!

Jag sov alldeles för gott imorse.
Så pass gott att klockan ignorerades när den påkallade min uppmärksamhet.
Halv åtta satte jag mig upp med ett ryck och insåg att det var BRÅTTOM!
Nu är tre av sex iväg, tre till ska snart forslas in i bilen för transport till rätt plats i tillvaron och själv kommer jag att få finbesök!

Gammal kompis från förr kommer harvandes dryga tjugo mil, enkel resa, för att leka med mig idag.
Sen ska hon hem till sina huliganer igen, två- som fyrbeningar!

Här ska drickas kaffe och skvallras!

Absurda skeenden hos familjen mångmamma

Jag har sagt det förr och jag kan säga det igen; Att leva i den här familjen är förenat med ett visst mått av absurditeter!

Far-är-rar har ägnat dagen åt lite bilmeckande!
Precis som igår och nästan hela förra helgen.

Med hjälp av en skotare (skogsmaskin!), vinkelslip, skiftnycklar, slägga och andra bra-att-ha-saker, har han slaktat ett "gammalt lik till merca" vars delar ska få flytta in i ett annat "gammalt lik till merca".
Själv har jag svårt att se att det ena kan bli en fungerande bil med hjälp av den andra!

Just en skotare verkar vara ett oumbärligt verktyg!
Praktisk att ha när mastodonttunga motorer ska lyftas ur, eller när man lite lätt och ledigt vill ändra riktning på bilen - på högkant på sida till exempel!

Behöver jag säga att de små-vilda-glada är förtjusta över scenariot på gårdsplanen?

Sex eller nio?

Alla mina barn och nästan alla de jag räknar in som extrabarn, har varit hem-hemma idag.

Underbart att röra i grytorna, se alla sitta tillsammans och äta, höra de små-vilda-glada slåss verbalt om uppmärksamheten - kort sagt, det är som sig bör!
Att vara färre än fem-sex stycken runt matbordet känns futtigt.

När den närmsta klanen är samlad är det klart bättre även om vi bara är nio - i den innersta cirkeln.

Vi fortsätter med helgen ett tag till, trevlig sådan -önskar jag er!

Åldersperspektiv och skavsår.

Att ålder inte har så stor betydelse, det erfar jag på nytt varje vecka.
En gång för länge sedan, var jag alltid yngst!
Sent född på året, kortast och minst i klassen, brådmogen och bråttom in i vuxenvärlden väntade jag inte på att få "åldern inne" innan uteställen skulle besökas.
Nästan först in i giftermål och barnafödande av alla mina närmsta vänner, högljuddast och gapigast i alla sammanhang - ja, jag trodde nog att ungdom i sig var en merit men ändå ett stadium som skulle gå över.

Helt plötsligt är jag nästan äldst.
Eller bland de mest erfarna?
I alla fall i de sammanhang jag frekventast rör mig i.

Småbarnsmammornas värld!

Idag har jag haft en fantastiskt trevlig dag hos en nyfunnen vän, inte mycket äldre än vad jag var när jag hade två barn i samma storlek som hon har nu.
Hade inte hennes äldsta prinsessa och min Bam-Bam funnit varandra, vette tusan om vi börjat frottera oss?
Och det hade ju varit synd!
Om vi inte börjat leka med varandra.
Mycket av det hon står för och gör och har gjort, skulle kunna vara en kontaktannons av mig själv i hennes ålder.
En hel del inte.

Hon har bättre koll än vad jag hade.
Framför allt är hon mycket mer ödmjuk än vad jag var.

När jag jämför mitt yngre jag med de som innehar samma ålder nu, då först inser jag hur extremt besvärlig jag måste ha varit!?

"Kom och skriv mig det på näsan" skulle kunnat vara min dåvarande devis.
Självklart hade jag aldrig fel - och om jag nu mot all förmodan hade det - då hade jag ändå rätt!

Stökig person jag minns mig själv som!
Ställt i det perspektivet är det rätt skönt att åldras.

Hoppas jag nu inte gav min nya mammakompis skavsår i öronen, för maken till pratglad mångmamma får man nog leta efter.
Tror jag sagt fler ord i följd idag än samtliga små-vilda-glada tillsammans.
Och bara det är en merit!

Kristen inskränkthet de luxe?

Jag har visserligen lovat mig själv att inte hetsa upp mig i onödan över inskränkthet och okunskap men emellanåt kan jag bara inte låta bli!

Nyligen deltog jag i ett möte av kyrklig karaktär.
Ja, jag sitter som en av alla förtroendevalda kyrkopolitiker i detta land sedan ett år tillbaka.
Medelåldern på deltagarna är vad man kan kalla något åldersstigen!
Hursomhaver, vi pratade personalfrågor, ekonomi, omorganisationer, scheman och verksamhet.
Det vill säga bland annat - innehåll i församlingsarbetet!

Tidigare skrev jag om den muslimska kvinnan som dykt upp hos oss på församlingshemmets öppna hus för små och stora.
Just detta, i mitt tycke glädjande nyförvärv av mamma-barnkonstellation, nämnde jag som ett exempel på hur bra verksamheten funkar, utöver den markanta ökning av deltagare och därigenom det tydliga behovet av slika mötesplatser.
Det föll inte odelat i god jord.
Tvärtom!

En av de gamla stofilerna tog sig ton och började åberopa kristenhetens värdegrund, huruvida vi skulle vara tillgängliga för alla samt lyckades väva in ett något absurt tänkande om det muslimska hotet - helt i analogi med vad Sd yrar om.
Behöver jag säga att jag såg rött?
Ilsket scharlakansrött!

Vår stackars kyrkoherde satt och hukade sig under mina svavelosande, fräsande mothugg på den lille stofilen som dristat sig att häva ur sig slika dumheter.

Hur var det med det kristna kärleksbudskapet, till exempel?

Och vad var det Jesus brukade säga?

Just det; Låten barnen komma till mig!
Och var det kanske inte så att vi försökte berömma oss om att vara en ÖPPEN kristen kyrka, i Sverige, eller hade jag missat något?

Om inte annat gick det väl att hävda att hennes närvaro, som vi nu inte var sams kring, kunde betraktas som diakoniarbete, som en annan kvinna föreslog?

Ja du milde, jag har faktiskt inte riktigt landat i människors inskränkthet och fördomsfullhet än, trots att jag högst troligt själv lider av ett flertal allvarliga störningar i form av fördomar.

Inte minst grava fördomar mot inskränkta människor som dristar sig till att öppna munnen!