Det här är riktigt intressant, tycker jag.
För många år sedan när jag arbetade som lärarvikarie i ett "något sämre bemedlat område" på Lidingö, hade jag kontakt med en kriminell brödratrio vars namn slutade på Y.
Äldsta brodern satt inne för misshandel, mellanbrodern var just omhändertagen av sociala myndigheter och lillebror - som jag hade i min klass - försökte regelmässigt elda upp sina skolböcker, komma försent till lektionerna - om han ens kom - eller tillbringa dagarna med att snatta i den lokala affären.
Ytterligare några år senare kom jag i kontakt med en socionom som varit kontaktperson åt den yngste av dessa bröder och hans bästa vapendragare, också med ett Y på slutet i sitt namn.
Socionomen hade att berätta om en uppväxt kantad av omhändertaganden, LUV-ande, misslyckade projekt och fosterhem.
Redan där, för mer än 15-20 år sedan, talades det gärna om att Y-barn inte hade det så lätt att hålla sig på den smala vägen.
Nu har forskare slagit fast att det finns en överrepresentation på anstalter av Y-barn.
Eventuellt med den brasklappen att det handlar om föräldrarnas socioekonomiska ställning eller den generellt lägre statusen i bostadsområdet där dessa barn växer upp?
Men om nu det kan vara ett stigma att heta Sonny, Conny, Benny - varför är det inte lika frekvent att Mary, Betty eller Lilly drabbas av ligistfasoner?
Och för övrigt tror jag att det snarare handlar om modenycker och naturliga fluktuationer inom namngivningsbiten.
Hur många skröpliga gamla 70-åriga Connysar kommer att orka göra intjack om 20-30 år?
Och hur många av kåkens kunder kommer lystra till Kevin, Melvin eller Liam - för att bara ta några exempel på namn som i vissa kretsar anses vara Y-barnens efterföljare.
(Alltså namn med en amerikansk touch som röner popularitet under en begränsad period.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Tror inte det hör ihop med namnet, däremot kan man fostras på ett visst vis. Har sett många exempel på hela familjer av kriminalitet. Växer man upp med något är det ju oftast "rätt"... Man lyssnar på mamma...
Va är det på riktigt?
Jag vet dock att personer med ADHD är överrepresenterade på fängelserna. Upp till 50% av de intagna har troligtvis diagnos. Det gjordes ett projekt på Norrtäljeanstalten om detta. Ylva Ginseng tror jag läkaren som håller i det heter.
Inget konstigt alls. Eftersom ärftligheten är skyhög och föräldrarna själva letat dopaminhöjare så tror jag många hamnat där för att man inte förstått att det funnits behov av att söka stöd innan det var för sent.
Sorry, nu gled jag in på något helt annat :P
Klart det inte hänger ihop med namnet. I mitt jobb möter jag ju några av dessa ligister och jag har inget Y-barn på min lista. Men eftersom det är lördag och jag är ledig nöjer jag mig med den kommentaren i ämnet. Kramen ♥
Y ?
Hyr fyck dyn pyrsonen yhop dyt? *ler*
Hoppas du får en fin lördag och här blir det både mössa och vantar på idag =D
Kram
Ja, Kevin och Liam skulle mina söner aldrig få heta (sa socialsekreteraren)!
Olika namn är populärare inom olika socialgrupper. Väldigt få i betongen heter Claes eller Philip, vilka är vanligare i andra samhällsskikt. Dessa forskare skulle kunna mäta sambandet mellan y-namn och föräldrars bidragsberoende mm. För orsakssambandet mellan det och barnens kriminalitet är välkänt. Taskig barndom-hög risk att hamna snett.
Ett annat sätt är att kolla om det finns andra namn som är överrepresenterade i lägre socialgrupper idag och undersöka dem om 15 år.
Detta fenomen kunde ju observeras hur lätt som helst i (den då mer gemensamma)skolan ca 70-,80- 90-talen.Var gymnasielärare då. I de teoretiska klasserna hette pojkarna Erik,Anders,Mikael etc. På yrkeslinjerna var det just precis massor av dessa y-namn plus en del andra amerikakopier,Ted,Bill etc. Det var ett närmast kusligt socialgruppsstigma.
Isa. (Vad? Google-konto funkar ej!)
Mary, Betty och Lilly tillhör ju inte samma samhällsskikt som Sonny, Conny och Benny!
Skicka en kommentar