Iris Johansson - En Annorlunda Barndom

Vår uppkoppling strulade idag så jag tog mig i kragen och läste högt för de små-vilda-glada, tills rösten svek.
Sedan läste jag tyst för mig själv.
Iris Johanssons "En Annorlunda Barndom" om sin uppväxt och nuvarande liv.
Först i vuxen ålder begrep hon att det nog var autistisk hon kunde diagnostiseras som.

Mycket av det hon beskriver kan jag nästan känna mig lite avundsjuk på, hennes förmåga att gå "ut" - dvs in i sig själv, till det hon kallar för den "riktiga världen" - där hon är helt frikopplad från sitt fysiska jag.
Hennes förmåga att känna av och se andra människors atmosfär.
Hennes sätt att kunna lösa knutar, ställa rätt frågor och stärka andra, genom sitt sätt att vara ickevärderande.

På många sätt är hennes omvärld fullkomligt obegriplig för henne, ändå ser hon sådant som andra inte kan se, eller har lärt sig av med!?
Hon skiljer mellan den primära och sekundära världen, där den primära representeras av hennes "Ute" och givetvis är då den sekundära den där alla andra människor verkar fungera.

Boken ger inte bara en bild av hur det är att växa upp och leva med autism, den är minst lika viktig som en karta över alla barns väg till lärande och växande, oavsett funktionsnedsättningar eller ej.

Jag är ju till exempel fullständigt övertygad om att de allra flesta barn har nyckeln till den magiska sagovärlden i sin hand, den som Iris berör i sin bok som en fullödig sanning och reell verklighet, de tappar bara bort förmågan till att vrida nyckeln rätt antal varv vartefter de lär sig språk, normer och förväntade värderingar.
Att som pedagog, hitta det enklaste och bästa sättet att lära ut, till varje enskild individ - det är stort.
Att då få en insikt i hur det är att vara "på insidan", som jag fått genom denna bok, det är maffigt.

Eller också svamlar jag bara och är själv neuropsykiatriskt funktionsnedsatt, något jag i så fall inte skulle sörja nämnvärt!?