Hur mycket elände har inte vår så kallade moderna och civiliserade värld fört med sig.
Eftersom jag inte levde, ens för ett halvsekel sedan, kan jag inte uttala mig om huruvida allt var bättre förr eller inte.
Men vissa saker...
Om vi för ett ögonblick försöker bortse från sådant som är uppenbart vidrigt; krig, våld, naturkatastrofer, växthuseffekten (vad man nu anser eller inte om den med tanke på vårt något bistra klimat på senare tid) osv, och i stället försöker fokusera på typiska moderna, civiliserade, i-landsproblem som övervikt, fetmahets, skönhetsideal och liknande, kommer i alla fall jag fram till att det borde ha varit bättre förr.
Jag har en vän vars syster svalt sig till döds, en vänfamiljs dotter gjorde tappra försök i liknande riktning men hann stoppas i tid (hoppas jag?), flera gamla kompisar som ofta pratar vikt, träning och dieter.
Varför?
Skräckexemplet ramlade jag in på idag.
Att i sin jakt på de sista besvärande extra kilona, hetsträna utan energi i kroppen.
Liljeholmens gick visst upp för denna kvinna igår, att spy vatten (för att inget annat finns att få upp) under träning, fick henne att acceptera en strikt diet, mestadels bestående av pulver.?
Va?
Pulver?
Har jag missat något?
Hur fel kan det bli?
Med helt normalt intag av varierad föda, på någorlunda bestämda tider utan exsesser i form av överdrivet svullande av sötsaker, alkohol och fikabröd, borde de flesta västerlänningar kunna hålla formen hyggligt.
Eller?
Är jag helt ute och cyklar?
Lågstadiets matematik kommer man rätt långt med, adderar man något på ena sidan likhetstecknet, måste det hända samma sak på andra sidan.
Dvs, äter man som en gris kommer man att gå upp i vikt.
OM inte uttaget av energi är större.
Där kommer träning/motion och liknande in i bilden.
Men denna besatthet att till varje pris peta av några futtiga kilon till.
Här pratar vi inte om någon liten söndagspromenad hon ägnar sig åt, då och då.
Hård konditionskrävande träning 5-6 dagar i veckan, noll omhändertagande av kroppens intag av sund kost, störd sömn, häcken full hela dagarna och som kronan på verket någon störd idiotisk idé om kroppsbyggar-deffning.
Fattar inte ens terminologin.
Vadå deffa?
Deffning?
Vad ska det betyda?
Nej mina vänner, här kommer intet pulver över tröskeln om det inte råkar blåsa in pollen på vårarna.
Att hetsträna/tokdieta i kampen på några gram hit eller dit kommer inte heller att förekomma.
Skulle något av mina barn börja bete sig lika besynnerligt, skulle jag med all rätt kunna hävda att jag misslyckats kapitalt i mina försök till att lära ut goda kostvanor och proportionerna mellan intag av föda och utevistelse/hopp-och-lek.
Jag är snyggare, starkare, smidigare i kroppen idag - drygt 40 år gammal - än den hösäck till lägenhetsboende tjej jag en gång var för 20 år sedan. Trots - eller tack vare (?) alla mina genomgångna graviditeter.
Att skyffla runt barn, djur, ved, vatten, mathandling, tvätt, disk osv i all oändlighet, sju dagar i veckan, året om - tja, det finns liksom inget utrymme för att bli fet.
Eller extremt "otränad".
Anorexia, bullimi och liknande farsoter kan knappast ha förekommit i fornstora dagar.
När kampen för födan, värmen och överlevnaden gjorde att de flesta människor var slut till kropp och själ i 35-års åldern, kan det knappast ha funnits mer än en handfull överklassbrudar som roade sig med störda matvanor.
Träning - det var något som pöbeln ägnade sig åt, det var de så illa tvugna till, om de ville överleva.
Nej, jag är nog en genuin bakåtsträvare, teknikfientlig och fin som anser att sunda kostvanor går hand i hand med sunt leverne, kroppsvolym och gott omhändertagande av detta vår enda jordiska lekamen.
Att äta gott är viktigt, att äta rätt är viktigare. Det behöver inte betyda extremt mycket merarbete, bara lite omtänk. Skippa färdiga lösningar och gå på genuina råvaror, lagom stora doser i förhållande till hur mycket man gör av med.
Men riktig mat - inte pulver! Snälla!
Bantnings/kost/tränings/skönhets/livsmedelsindustrin skulle förstås inte ha något att vinna på att folk tog hand om sig bättre från början - men det skulle inte göra mig särskilt ledsen! Tvärtom! :)
9 kommentarer:
Tyvärr är det inte så enkelt. Ofta handlar det inte alls om maten i sig. Eller ens om vikten. För många handlar det istället om känslan av kontroll och självreglering. När allt annat rasar kan tankar som "jag kan åtminstone bestämma vad, eller ens om, jag ska äta eller inte" uppstå. Kaloriräknandet blir en sjuk rutin som kan vara väldigt, väldigt svår att ta sig ur, hur stark man än är i sig själv i vanliga fall. Det är till exempel knappast någon slump att personer som drabbats av depressioner ofta hamnar även i ätstörningsträsket. (Ja, jag kan skriva under på allt det här.)
Jag håller inte alls med om att bantningshets skulle vara någon form av överklassfasoner, det är ett folkhälsoproblem med mycket djupare grunder än just det som ligger i det utseendemässiga. En sjukdom som finns i såväl arbetar- som medelklass. Visst har inte människor i fattigare delar av världen råd att "avstå från mat", men som sagt: det är inte fullt så enkelt.
Det är en sak att veta vad man borde äta, folk är inte dumma. Men det är en helt annan sak att göra sig fri från hjärnspöken och ätstörningsmonster.
(Bra dock att du tar upp ämnet!)
Becka; Nej, du har rätt, det är inte enkelt.
Visst kan jag hålla med om, och förstå, att det finns fler orsaker till vikthets/kontroll osv men min poäng var att jag har svårt att tro att det "förr i tiden" (valfritt när?), inte var särskilt vanligt med matstörningar.
Allra minst i kombination med överdriven träning.
Att det skulle vara ett fenomen som är förbehållet överklassen, idag, har jag inte påstått, att deprimerade personer äter uselt, missköter sig själva och antagligen hänger sig åt någon form av missbruk (alkohol, droger, sex, träning, tv-tittande el dyl)-
DET kan jag skriva under på!
Men att personer som utåt sett fungerar normalt - vad det nu betyder? - så kapitalt struntar i all den kunskap jag vet personen i detta fall besitter ang kost, energiintag och uttag, gör mig ledsen.
Att vårda sig själv och sin kropp, att få den att funka så bra som möjligt, det är en helt annan sak än att späka sig och kräkas av utmattning.
Hur "ballt" det än kanske kan verka i vissa kretsar, kan jag bara anse att det är idiotiskt!
Samma sak gäller naturligtvis här som i alla mina tankar kring uppfostran av små barn - det är beteendet som jag anser vara idiotiskt, inte personen i fråga.
Och så ser jag att jag petade in ett "inte" på fel ställe så det blev ett präktigt syftningsfel.
Suck!
Poäng; Jag tror inte att ätstörningar var särskilt vanliga förr. Punkt!
Jag förstår hur du menar. Det är bara tragiskt rätt igenom. Men ett väldigt intressant ämne att forska i (som du kanske vet skrev jag ju ett arbete i höstas om unga kvinnors självskadebeteende, eller snarare: varför vi tror att det är just kvinnor). Jag tycker att det är en hemskt intressant synvinkel att kvinnor i större utsträckning skadar sig själva medan män istället tenderar att ägna sig åt mer utåtagerande beteende.
Jag tror att du har fel. När det gäller punkten ätstörningar så hade vi minst ett 10-tal på mitt högstadie. Nu är jag iofs inte lastgammal men i ungefär samma ålder som dig.
Däremot så har du rätt på allt annat i detta inlägg! "Katten" och alla andra skall vara försiktiga med att träna och banta samtidigt.
I värsta fall så kan jakten på de sista kilona fortsätta för evigt.
Tro det eller ej men även jag har hårdbantat...
Kampsportare är inte bättre än några andra på att följa sina egna råd tyvärr.
Fisken; Om ätstörningar under 1900-talet har jag inget tänkt eller sagt,jag vet också att det har förekommit - men hur troligt var det att folk under tidigare sekler självmant svälte sig?
När det var ett hårt arbete för de flesta att ens överleva, hur troligt är det att folk i gemen kom på idén att "banta" då?
Bantning, träning och tokdietande kan knappast funnits före rätten till semester blev allt vanligare under 30-talet.
Dessförinnan hade folk varken tid, direkt behov av eller råd.
Jag vet att "Katten" kan allt det här om näringsinnehåll, kalorier, beståndsdelar osv i all evighet.
De flesta som tränar brukar ha bra koll, ändå slår det gärna slint när de "sista kilona" ska bort.
Trist.
Becka; intressant, om än ej till fullo bevisad, teori.
ÄR det verkligen så, eller tror vi bara att det förhåller sig så, att kvinnor skadar sig själva och män andra?
Det är också ett forskningsämne.
Svårt att kunna empiriskt belägga dock eftersom jag misstänker att skamkänslorna är svåra att överbrygga - för båda könen.
??
På http://www.magrutor.frihost.org/deffa.html finns massa bra tips och en deffgudie för att få den kropp man alltid velat ha :)
Bra skrivet !
Skicka en kommentar