Myndighetskontakter.

Ljust och mörkt.
Varmt och kallt.
Ont och gott.

Det är lätt att komma på motsatser.
Jag har en till på lut.

Byråkrati och flexibilitet.

Jag har haft en vän på besök idag.
Vi pratade en del, vilket vi gjort på sistone, om hennes äldsta dotter F.
Nu först, sent omsider, har det äntligen uppdagats att hon nog behöver lite mer stöd och stöttning än vad hon hittills fått via speciallärare, extrastöd och de resurser skolan har tillhandahållit under hennes snart åtta-och-halvt år i skolan.

Skolpsykologen har givit ett utlåtande, efter de test hon kunnat göra, om att en djupare utredning kanske skulle vara bra via Bup.

Nu till det som upprör mig.
Väntetiden ligger på ett halvår!
Enbart för en utredning.
??!!
Vi har att göra med en tjej, 14 år gammal, som troligtvis via pubertetens inträde, fått sina problem att eskalera.

Jag påstår inte att jag är expert, har adekvat utbildning på området eller full insyn i just den här tjejens problematik.
Men att låta tiden gå med minst ett halvår till är som att be om större utmaning den dagen hjälp väl anländer.

Hon är inte uttåtagerande, har ingen droghistorik, stör inte undervisningen för andra, med andra ord ganska typisk tjej om vi ser till ett könsperspektiv.
En introvert, självdestruktiv tonårstjej.
Nej, så vitt jag vet skadar hon inte sig själv fysiskt men allt som inte är till gagn för individen måste ändå betraktas som självdestruktivt beteende.

Nu kommer hon få vänta ännu längre innan hon får den hjälp och det stöd hon så väl behöver för att på sikt kunna fungera så bra som möjligt i det vi kallar vår vanliga, sociala vardag.