Ryslig liten ruska!

Idag, som varje år, när jag plockar fram de-små-vilda-gladas plastgran (den enda det någonsin kommer bli) kommer jag att tänka på de underbara böckerna om morfar Prosten.
Hur Anton, mitt i sommaren lyckas tjata till sig en liten ryslig sak hans farmor vunnit på basar, dvs en liten plastgran.
Och hur han framgångsrikt fäller upp och ner den hela eftermiddagen till den mest liknar något ytterst sorgligt, vagt besläktat med den ursprungliga tingest det en gång var.

Jag har gott om små Antonar här.
Säg den sak, hopfällbar eller ej, som de inte försökt förstå mekanismen på.

Att använda möbler till att sitta på, ligga i, sitta vid, eller ställa saker på är för enkelt.
Hoppa, studsa, klättra och allmänt fara runt är mer deras melodi.
Att ställa böcker i en bokhylla är ju ingen sport, nej den är en utmärkt stege för att kunna nå allt utom räckhåll.
Att sitta på kudden som ska ligga som dyna i fåtöljen är heller ingen sport, den är en fenomenalt bra rutchkana.

Att använda tandborstar att göra rent tänderna med eller plastburkar att förvara matrester i...
Nix, inte här.
Tandborstar blir bra svärd.
Plastburkar en strålande armada som seglar ut på kökshavet.

Jag börjar misstänka att de utvecklat en egen junior-os gren; Nå onåbara saker.
Jag har helt enkelt inte fler väggar att sätta hyllor och skåp på, högst upp under takhöjd.
Och även om så vore fallet skulle någon eller alla små i samarbete lyckas med konststycket att nosa upp och ta fram det som inte ska fram.

Som sagt, jag undrar hur länge den lilla rysliga ruskan ska påminna om en plastgran?