Världens lidande på mina axlar.

Det är sällan jag minns mina drömmar.
De som kommer nattetid i alla fall.

Inatt hade jag en otäck dröm om en mamma till min stora sons ena kompis.
Vi känner inte varandra särskilt väl, har bara pratat lite när jag varit där för att hämta hem sonen som varit på besök.
Hon är änka sedan många år och lever ensam med sina två tonårsbarn, är egentligen konstnär men hoppar in lite här och var och tjänar extra pengar.
Bor i en pittoresk liten smålandsby i ett rött torp med hästar och kossor runt knuten.

I min dröm hade hon dött.
Abrupt och ytterst oväntat.
Av någon anledning var det jag som skulle framföra dödsbudet till de två halvstora barnen som givetvis bryter ihop.
Lika självklart känner jag att det är mitt ansvar att plocka med dem hem till oss.

Mitt i denna tragedi står jag och resonerar praktiskt med mig själv om omstuvningar i det Mångmammska hemmet, för att göra plats för ytterligare två barn.

Vad var det jag skrev häromdagen?
Just det, barn kan inte bli för många!