Att våga vara "annorlunda"!

Idag har varit en bra dag!
Lite ärenden fixade, lite besök hos stor-dotter, lite saga, lite sms,ande med extra-dotter.
Hon har varit modig och "kommit ut" inför sin familj.
Jag är stolt över henne.

Inte de bästa och enklaste förutsättningar (om man nu ska ha fördomar) att berätta för sina föräldrar om vem ens kärlek är, när könet är detsamma.

Märkligt egentligen, att gemene man (återigen fördomar!) har så svårt att acceptera att det är människan - och inte könet i sig - som kan få känslor att svalla.

Innan vi flyttade hit till mörkaste Småland, hade mina barn inte kommit i kontakt med den typen av "rasism".
Att homofobi, regelrätt rasism, mobbing av avvikande osv förekommer, ja det är ju inget nytt.
Men den typen av skällsord som plötsligt började höras i skolkorridorerna var nya.

Minsta lilla annorlunda beteende renderade i glåpord som; -" Jävla bög!"
Oavsett personens könstillhörighet!

När Sheriffen kom hem i våras, 7 år gammal, och kallade sin lillasyster, treochetthalvt år för detta sympatiska tillmäle, då var måttet rågat för mångmamma.
En hejdundrande lektion om "bögar" och "flator" blev resultatet.
Inte bara för de förvånade barnen utan även på första bästa föräldramöte i klass 1.
Med en varm rekommendation att ta tillfället i akt att prata om det i klassen.

Inte för att jag vet om det föll i god jord, eller om föräldrarna gick hem och tog sina barn i örat, (med rätta) men sonen har i varje fall inte använt sig av slika ord i nedsättande ton efter detta.

Acceptans, mina vänner.
Det är nyckeln till allt!