torsdag 29 oktober 2009

Världens lidande på mina axlar.

Det är sällan jag minns mina drömmar.
De som kommer nattetid i alla fall.

Inatt hade jag en otäck dröm om en mamma till min stora sons ena kompis.
Vi känner inte varandra särskilt väl, har bara pratat lite när jag varit där för att hämta hem sonen som varit på besök.
Hon är änka sedan många år och lever ensam med sina två tonårsbarn, är egentligen konstnär men hoppar in lite här och var och tjänar extra pengar.
Bor i en pittoresk liten smålandsby i ett rött torp med hästar och kossor runt knuten.

I min dröm hade hon dött.
Abrupt och ytterst oväntat.
Av någon anledning var det jag som skulle framföra dödsbudet till de två halvstora barnen som givetvis bryter ihop.
Lika självklart känner jag att det är mitt ansvar att plocka med dem hem till oss.

Mitt i denna tragedi står jag och resonerar praktiskt med mig själv om omstuvningar i det Mångmammska hemmet, för att göra plats för ytterligare två barn.

Vad var det jag skrev häromdagen?
Just det, barn kan inte bli för många!

3 kommentarer:

Fisken sa...

Ja ibland har man riktigt skumma drömmar. Ibland får jag för mig att jag drar LSD i sömnen... :-s

Rebecka sa...

Bli dagmamma! Och fostermamma! Och adoptivmamma! Och jourhemsmamma! Mångmamma är du ju redan.

Ancan sa...

Vissa drömmar kan man grunna sig vansinnig på - man kommer ändå aldrig att förstå vad de egentligen ville framföra.

Att ha famnen öppen för allt levande är en mkt god sida, som tyvärr finns hos allt för få numera.
Var stolt över den sidan hos dig, och slösa med din kärlek - den växer ju mer man ödslar av den !!!