Statement!

Det är roligt att få reaktioner på det jag skriver.
I alla människor jag kommer i kontakt med, bor det en liten åsiktsmaskin.
En del ventilerar sina tankar genom egna bloggar, andra genom kommentarer hos de som bloggar.
En del tycker mycket men vågar/vill/orkar inte häva upp sin stämma.

Julen verkar vara en antingen-hatar-man-eller-älskar-man högtid.
Jag tillhör som bekant skaran som älskar julen.
Eller kanske snarare drömmen om julen.
Planerandet, pysslandet, glöggandet, mysandet före är bäst.
Den komersiella sidan rationaliserar jag gärna bort så långt det bara går.
Släkthetsen existerar inte, enär jag "fött" min egen släkt och lämnat resten åt sitt öde många år och många mil bort.

Att skapa egna traditioner, stundtals bryta med dessa och testa något nytt ingår också i min jul.
Att göra sådant som alla andra förväntar sig av mig, det går bort.
Men det gäller faktiskt inte bara julen utan i allt jag gör, tycker och säger.

Samma sak gäller även för detta om vaccinering eller inte mot den hotande influensan.
Nej, jag tänker inte hetsa upp mig över den eventuellt skadliga halten av kvicksilver.
Eller övriga beståndsdelar.
Eller känslosvallet och spekulationerna om konspirationer hitan och ditan.

Bara krasst konstatera att jag brukar inte vaccinera mig mot vanlig influensa, äter inte ens alvedon, undviker alla former av mediciner och helst läkarkontakter med för den delen.
Varför i himmelens namn ska jag vaccinera mig mot något jag inte tror på?

Antagligen överlever jag - eller så gör jag det inte - men garantier det har man aldrig!
Inte för något.

Ändå är jag en planerande person.
En sådan som gärna vill ha koll på den närmsta framtiden.
Paradoxalt till max, det erkänner jag villigt.
Är vi inte alla paradoxala och komplexa som människor betraktat?

Och tröttheten?
Tja, även den mest hårdhudade och luttrade mångmamma kan drabbas av plötslig utmattning när hushållet rymmer en liten viljestark, snart fyraårig tös.
Dagliga utbrott, konfrontationer, frustrerade känslosvall hos nämnda flicka går tyvärr ut över den ömma modern i första hand.
Far-är-rar är givetvis höjd till skyarna i sann Oidipusanda.

Återigen dags att plocka fram mitt bästa mantra; Det går över!

(och idag är det precis 9 veckor kvar till julafton!)