Kan vara användbart med lite sund ilska ibland.
Som när jag inser att jag verkligen, verkligen behöver göra en insats för rena kläder åt alla små vilda glada som dagligen myllrar runt mig.
Ingen som har missat ormen va?
Maken har varit på ormsökarjakt både två och tre gånger, utan resultat.
Ytterdörren har varit öppen länge. Typ ettochetthalvtdygn...
Han har - under mitt överinseende - lyft på allt som går att lyfta på, vält upp och ner på resten minst två gånger.
Fortfarande ingen orm.
En normalt funtad person hade, likt min man, tyckt att det var ett tillfredsställande resultat och dragit slutsatsen att ormen dragit vidare.
Ut.
Jag däremot som lider av grava konspirationsteorier beträffande ormars illvilja, anser det vara ett bevis för att eländet ligger och lurpassar på mig någonstans därinne.
Sund ilska då?
Jo, den behövdes för att sätta mig över den antipati jag känner mot ringlande kräldjur och bege mig ner i Ginungagapet för att skifta tvätt!
Målsättningen var att ge den där j-a ormen vad den bad om, om den skulle ha den dåliga smaken att visa sig.
Det gjorde den inte.
Maken har kanske rätt?
Fast...det tror jag inte!
söndag 17 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du är medveten om att du är ungefär två meter längre och avsevärt tyngre än lille ormis va?
Spelar ingen roll, spelar alls ingen roll i skymningslandet..
En kvinna som kan sin bibel ska vara misstänksam mot ormar.
Jag heter ju tillochmed rätt...
Jag håller med dig, den är bergis kvar, det aslet och bara väntar på att få hugga dig.
Ähh, så säger du bara för att fortfarande få vara min kompis..
Eller?
Skicka en kommentar