Ilska på vänt..

Börjar bli väldigt trött på att gå runt och känna mig som ett åskmoln.
Utan rejäl urladdning!
Bara småpyser lite om mig.

Irritationen går att hålla i schack så länge jag;
1) är ensam vuxen med barnen
2) umgås med någon utanför familjen

Kontentan av detta är naturligtvis att det är min stackars man som åker på verbala smällar.
Som den stundtals kloka man han är, håller han ett visst säkerhetsavstånd till mig.
Irriterande!

Jag skulle behöva ett omskakande, dundrande blixtoväder för att kunna landa igen.
Bäst att alla medmänniskor håller ett lika klokt säkerhetsavstånd till mig som min man, om de inte vill drabbas av orättfärdig vrede..