Inte ens hundens lyckligt piskande svans fick mig att mer än muttra ett lågmält go´morron, strax före halv fem imorse.
Kolsvart och kyligt ute, frosten låg över gräsmattan och bilens rutor var skrafsliga av allt det frusna.
Före klockan sex hade jag hunnit få i mig två koppar kaffe, frukosterat vovven och kört nio mil bil för leverans av far-är-rar med kollega till tidiga morgonflyget.
Efter väckning av små-vilda-glada och avstjälpning vid skolbussen har jag hunnit med ytterligare några koppar kaffe, bytt ut elrep i ett (nästan kilometerlångt) stängsel, sjasat över de ickerymningsbenägna valackerna till den hagen stona redan rymt in i, bärgat sommarens sjunkna skepp (havererad gummiflotte vid bryggan), matat hunden ett varv till och kommit ihåg att äta lunch själv.
Nu återstår ett vikarieinhopp för byns kantor med 20-25 körsugna barn, diverse läxor, lite matlagning och letande efter cykellåset inför morgondagens utflykt för Pysselkungens del, innan det börjar närma sig kvällning.
Tror jag kommer få den här dagen att gå - också!
onsdag 25 september 2013
måndag 23 september 2013
Nej, det heter inte höstlov!
Så har ännu en helg med min syster och hennes finfina döttrar passerat.
Vi har hunnit hänga med hästarna, fiskat kräftor, plockat kantareller, hittat lingon, ridit och spenderat en ohemul massa pengar på oumbärliga ryktborstar och hjälmar.
Ja, systern då, eftersom det var premiär i helgen för hennes del att ta sin kuse i besittning!
Finns ju vissa nackdelar med att bo i en annan del av landet när ens fyrbening går och stampar i våra hagar!
Dessutom tittade far-är-rar lite trött på mig när jag i ett anfall av sinnensförvirring, frankt lovade att samtliga små töser (3), ska få varsin stallkanin.
Jag vet ju vem det är som får mata och mota in dem i rätt fållor framöver men det är det garanterat värt om jag får ha min allra käraste syster på regelbundna besök.
Ofta!
Välkomna till hästlovet igen!
Vi har hunnit hänga med hästarna, fiskat kräftor, plockat kantareller, hittat lingon, ridit och spenderat en ohemul massa pengar på oumbärliga ryktborstar och hjälmar.
Ja, systern då, eftersom det var premiär i helgen för hennes del att ta sin kuse i besittning!
Finns ju vissa nackdelar med att bo i en annan del av landet när ens fyrbening går och stampar i våra hagar!
Dessutom tittade far-är-rar lite trött på mig när jag i ett anfall av sinnensförvirring, frankt lovade att samtliga små töser (3), ska få varsin stallkanin.
Jag vet ju vem det är som får mata och mota in dem i rätt fållor framöver men det är det garanterat värt om jag får ha min allra käraste syster på regelbundna besök.
Ofta!
Välkomna till hästlovet igen!
onsdag 18 september 2013
När ord berör - och gör ont.
Jag har svårt för att skriva om mina tankar kring obotlig cancer.
Hur jag än vill förmedla känslor och åsikter, faller mina ord bara platt till marken - om de överhuvudtaget ens låter sig formuleras.
Det jag själv inte har upplevt i min egen kropp, har jag bara hörsägen att förlita mig till.
Och hur mycket jag än försöker föreställa mig hur det skulle kunna vara att befinna sig i annan människas situation, är det en faktisk omöjlighet.
Jag är inte hon, han är inte jag.
Någon som verkligen kunde måla med sitt språk, som verkligen kunde förmedla känslan av hur det är på riktigt, någon som verkligen kunde beröra, det var Kristian.
Nej, jag kände honom inte personligen men liksom alla andra som följt hans kamp under några års tid via hans blogg i kroppen min, har jag en bild av vilken fantastisk person han var.
Han väjde aldrig för det onämnbara, han var hela tiden naken och utlämnande i sina texter, han vågade se det goda i livet han snart, alltför snart, skulle komma att mista.
Hans ord har ofta gjort ont att läsa.
Igår orkade hans kropp inte mer och allt jag kan önska honom nu är frid.
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Kristian Gidlund
Hur jag än vill förmedla känslor och åsikter, faller mina ord bara platt till marken - om de överhuvudtaget ens låter sig formuleras.
Det jag själv inte har upplevt i min egen kropp, har jag bara hörsägen att förlita mig till.
Och hur mycket jag än försöker föreställa mig hur det skulle kunna vara att befinna sig i annan människas situation, är det en faktisk omöjlighet.
Jag är inte hon, han är inte jag.
Någon som verkligen kunde måla med sitt språk, som verkligen kunde förmedla känslan av hur det är på riktigt, någon som verkligen kunde beröra, det var Kristian.
Nej, jag kände honom inte personligen men liksom alla andra som följt hans kamp under några års tid via hans blogg i kroppen min, har jag en bild av vilken fantastisk person han var.
Han väjde aldrig för det onämnbara, han var hela tiden naken och utlämnande i sina texter, han vågade se det goda i livet han snart, alltför snart, skulle komma att mista.
Hans ord har ofta gjort ont att läsa.
Igår orkade hans kropp inte mer och allt jag kan önska honom nu är frid.
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Kristian Gidlund
fredag 13 september 2013
Stenkrossarens stora dag
Den årliga skolstartsförkylningen har tagit ett järngrepp om familjen.
Stenkrossaren hann knappt hem från skolan igår innan han låg nerbäddad i sängen med Alvedon i magen, kall trasa på pannan och i ett mörklagt rum.
Med ett undantag av en akut törstighetsattack klockan tre i natt, har han sovit som en klubbad fram till normal morgontid idag.
Själv lyckades jag hosta väl valda delar av familjen vaken vid ett flertal tillfällen under natten.
Trist bara att sonens födelsedag verkar frysa inne.
Det finns ingen som varken orkar blåsa ballonger, baka tårta eller slå in paket här idag - långt mindre äta eller riva upp inslagna presenter.
Fast på något konstigt sätt känns det rätt ok ändå, jag har ju faktiskt en liten sexåring att snörvla ikapp med idag.
Vi får väl berätta sagor för varandra, nerkrupna i sängen när vi inte orkar sitta upp längre.
Och födelsedagsfirandet får vi väl helt enkelt ta lite senare i helgen!
Stenkrossaren hann knappt hem från skolan igår innan han låg nerbäddad i sängen med Alvedon i magen, kall trasa på pannan och i ett mörklagt rum.
Med ett undantag av en akut törstighetsattack klockan tre i natt, har han sovit som en klubbad fram till normal morgontid idag.
Själv lyckades jag hosta väl valda delar av familjen vaken vid ett flertal tillfällen under natten.
Trist bara att sonens födelsedag verkar frysa inne.
Det finns ingen som varken orkar blåsa ballonger, baka tårta eller slå in paket här idag - långt mindre äta eller riva upp inslagna presenter.
Fast på något konstigt sätt känns det rätt ok ändå, jag har ju faktiskt en liten sexåring att snörvla ikapp med idag.
Vi får väl berätta sagor för varandra, nerkrupna i sängen när vi inte orkar sitta upp längre.
Och födelsedagsfirandet får vi väl helt enkelt ta lite senare i helgen!
torsdag 12 september 2013
Vemodsvisa
I varje elvaårings ansikte jag möter, söker jag ditt.
I dina bröders letar jag efter tänkbara likheter.
Min föreställningsvärld räcker ändå inte till för att kunna frammana en bild som skulle kunna stämma med verkligheten.
Sorgen finns kvar, om än dämpad av tidens gång men påtagligt är det tomrum du lämnade efter dig, på den plats du aldrig hann inta.
Jag blåser inte upp några ballonger åt dig idag.
Det känns som om du har blivit för stor för sådana barnsligheter.
Däremot tänder jag ett ljus för din - och lika mycket för min - skull.
Idag skulle du fyllt 11!
I dina bröders letar jag efter tänkbara likheter.
Min föreställningsvärld räcker ändå inte till för att kunna frammana en bild som skulle kunna stämma med verkligheten.
Sorgen finns kvar, om än dämpad av tidens gång men påtagligt är det tomrum du lämnade efter dig, på den plats du aldrig hann inta.
Jag blåser inte upp några ballonger åt dig idag.
Det känns som om du har blivit för stor för sådana barnsligheter.
Däremot tänder jag ett ljus för din - och lika mycket för min - skull.
Idag skulle du fyllt 11!
onsdag 11 september 2013
Fortsatt invasion
Jodå!
Mina önskningar för dagens uppslutning kring kantor E, höll i sig.
Själv var jag förvisad till att dra runt som en hemlös på byn med Stenkrossaren en halvtimme efter skoldagens slut, eftersom ett tandläkarbesök var inplanerat mitt i bästa sändningstid för körövningen.
Majblomman var också ditkommenderad för att gapa stort.
Således sammanstrålade jag och kantorn/körfröken E utanför skolgården, hon för att hämta med sig hugade barn till församlingshemmet, jag för att plocka ihop egna barn och deras väskor.
En myllrande skara små förskoleklassbarn, ettagluttare och dito tvåor skockade sig kring oss, ivrigt tjoandes om vem som skulle vara fröken, när vi skulle gå och vart?
E såg lätt matt ut och som den uteliggar-wannabeen jag nu stod i begrepp att bli under 30 minuter, erbjöd jag mig raskt att följa med henne och alla barn.
Lättnaden var enkel att utläsa och efter ha fraktat samtliga 20 (!) barn över vägen, angrep jag resolut smörkniven för att fylla på mellanmålsbrickorna.
Visserligen hade E redan fixat mackor till 8-10 barn men det förslog ju inte långt när Egyptens gräshoppor belägrade fikaborden.
Tyvärr hann jag inte se slutet på sångeriet, inte heller hjälpa till med eftersaneringen men Majblomman och Stenkrossaren hann gapa stort hos tandläkaren i rätt tid.
Pysselkungen, som är en stor kille i sammanhanget, fick efter förrättat sjungande trava genom byn för att möta upp oss i väntrummet innan det var dags för hemfärd till en hungrig svansviftare.
Inte vet jag om det är bra eller oroväckande men just Stenkrossaren, min allra minsta lilla huligan, annonserade att han ville fortsätta hos E på onsdagarna!?
Själv har jag en vag aning om var jag kommer att befinna mig på onsdagar mellan 14 och 15 i så fall.
Om jag nu hade tänkt fortsätta att vara kompis med E...
Mina önskningar för dagens uppslutning kring kantor E, höll i sig.
Själv var jag förvisad till att dra runt som en hemlös på byn med Stenkrossaren en halvtimme efter skoldagens slut, eftersom ett tandläkarbesök var inplanerat mitt i bästa sändningstid för körövningen.
Majblomman var också ditkommenderad för att gapa stort.
Således sammanstrålade jag och kantorn/körfröken E utanför skolgården, hon för att hämta med sig hugade barn till församlingshemmet, jag för att plocka ihop egna barn och deras väskor.
En myllrande skara små förskoleklassbarn, ettagluttare och dito tvåor skockade sig kring oss, ivrigt tjoandes om vem som skulle vara fröken, när vi skulle gå och vart?
E såg lätt matt ut och som den uteliggar-wannabeen jag nu stod i begrepp att bli under 30 minuter, erbjöd jag mig raskt att följa med henne och alla barn.
Lättnaden var enkel att utläsa och efter ha fraktat samtliga 20 (!) barn över vägen, angrep jag resolut smörkniven för att fylla på mellanmålsbrickorna.
Visserligen hade E redan fixat mackor till 8-10 barn men det förslog ju inte långt när Egyptens gräshoppor belägrade fikaborden.
Tyvärr hann jag inte se slutet på sångeriet, inte heller hjälpa till med eftersaneringen men Majblomman och Stenkrossaren hann gapa stort hos tandläkaren i rätt tid.
Pysselkungen, som är en stor kille i sammanhanget, fick efter förrättat sjungande trava genom byn för att möta upp oss i väntrummet innan det var dags för hemfärd till en hungrig svansviftare.
Inte vet jag om det är bra eller oroväckande men just Stenkrossaren, min allra minsta lilla huligan, annonserade att han ville fortsätta hos E på onsdagarna!?
Själv har jag en vag aning om var jag kommer att befinna mig på onsdagar mellan 14 och 15 i så fall.
Om jag nu hade tänkt fortsätta att vara kompis med E...
tisdag 10 september 2013
Från 10 till 24!
I våras hann jag både jubla och skära tänder inom loppet av någon vecka eftersom min finfina plan om samarbete mellan svenska kyrkan och Missionskyrkan här i samhället föll platt till marken.
Huvudtemat var ju att jag skulle leda dramalek/teaterimprovisationer och kantorn från svenska kyrkan skulle hålla i barnkören.
Av någon anledning stöp det, dels på grund av 'fel' veckodag men även en misstänksamhet mot frikyrkan och förmodligen en konkurrenskänsla!?
Mystiskt märkligt tycker jag som varit aktiv inom svenska kyrkan de senaste två decennierna - men även hänger flitigt i Missionskyrkan?
Min - och de andra engagerade kvinnornas idé - var ju att göra en storsatsning för att dels få en samlad barnkör till samhället och dels för att erbjuda annan kreativ kultur än fotboll, ridning och gymnastik.
Inte hade vi någon avsikt att 'stjäla' barn från någon redan befintlig verksamhet, bara skapa en ny gemensam plattform som alla skulle få nytta och nöje av!
Som det sett ut det senaste året har två av tre barn som dykt upp på gudstjänster för att tralla lite, varit mina!
De övriga löshästarna som travat iväg på onsdagarna till kantorn har inte behagat visa sig några kyrkosöndagar.
Tre barn är faktiskt ingen kör!
Det är en liten klunga solister, möjligtvis!
Dessutom kunde det ju vara en fiffilurig plan att koka ihop en gemensam soppa av drama- och sångspikarna.
Kanske alternera lite mellan kyrkornas gudstjänster?
Tyckte vi!
Hursom haver, skam den som ger sig och så vidare, ville/kunde/fick inte kantorMuhammed komma till bergetMissionskyrkan - fick väl nyss nämnda berg skaka ihop en egen jordbävning!
Omgruppering skedde, nya körledare skakades fram, en potentiell rekvisitagrupp skulle kunna ledas av PastaMia själv och jag åtog mig givetvis dramlekandet - för nog sjuttsingen tänkte vi se till att det blev lite skrammel och brak på byn i alla fall!
Förra tisdagen strosade 10 barn in genom dörren, tuggade i sig nygräddade pannkakor, lyssnade på högläsning, testade att improvisera lite och sjöng som om de fick betalt för det.
Idag hade jag nog räknat kallt med att antalet nyfikna skulle öka något, så en förvarning om att mellanmålet borde räcka till en sisådär 15 barn, det hade jag larmat om.
24!
Tjugofyra unghyvlar knallade in, tuggade, lyssnade, sjöng och spelade upp improviserade fantasifyllda små scener med liv och lust!
Hoppas det håller i sig!
Samtidigt hoppas jag verkligen att svenska kyrkans kantor får några fler barn till höstens första barnkörövning imorgon eftermiddag än vad hon hade i våras.
Mina två sångfåglar kommer i alla fall att trampa dit.
Huvudtemat var ju att jag skulle leda dramalek/teaterimprovisationer och kantorn från svenska kyrkan skulle hålla i barnkören.
Av någon anledning stöp det, dels på grund av 'fel' veckodag men även en misstänksamhet mot frikyrkan och förmodligen en konkurrenskänsla!?
Mystiskt märkligt tycker jag som varit aktiv inom svenska kyrkan de senaste två decennierna - men även hänger flitigt i Missionskyrkan?
Min - och de andra engagerade kvinnornas idé - var ju att göra en storsatsning för att dels få en samlad barnkör till samhället och dels för att erbjuda annan kreativ kultur än fotboll, ridning och gymnastik.
Inte hade vi någon avsikt att 'stjäla' barn från någon redan befintlig verksamhet, bara skapa en ny gemensam plattform som alla skulle få nytta och nöje av!
Som det sett ut det senaste året har två av tre barn som dykt upp på gudstjänster för att tralla lite, varit mina!
De övriga löshästarna som travat iväg på onsdagarna till kantorn har inte behagat visa sig några kyrkosöndagar.
Tre barn är faktiskt ingen kör!
Det är en liten klunga solister, möjligtvis!
Dessutom kunde det ju vara en fiffilurig plan att koka ihop en gemensam soppa av drama- och sångspikarna.
Kanske alternera lite mellan kyrkornas gudstjänster?
Tyckte vi!
Hursom haver, skam den som ger sig och så vidare, ville/kunde/fick inte kantorMuhammed komma till bergetMissionskyrkan - fick väl nyss nämnda berg skaka ihop en egen jordbävning!
Omgruppering skedde, nya körledare skakades fram, en potentiell rekvisitagrupp skulle kunna ledas av PastaMia själv och jag åtog mig givetvis dramlekandet - för nog sjuttsingen tänkte vi se till att det blev lite skrammel och brak på byn i alla fall!
Förra tisdagen strosade 10 barn in genom dörren, tuggade i sig nygräddade pannkakor, lyssnade på högläsning, testade att improvisera lite och sjöng som om de fick betalt för det.
Idag hade jag nog räknat kallt med att antalet nyfikna skulle öka något, så en förvarning om att mellanmålet borde räcka till en sisådär 15 barn, det hade jag larmat om.
24!
Tjugofyra unghyvlar knallade in, tuggade, lyssnade, sjöng och spelade upp improviserade fantasifyllda små scener med liv och lust!
Hoppas det håller i sig!
Samtidigt hoppas jag verkligen att svenska kyrkans kantor får några fler barn till höstens första barnkörövning imorgon eftermiddag än vad hon hade i våras.
Mina två sångfåglar kommer i alla fall att trampa dit.
söndag 8 september 2013
Hedersknyfflar
Ja jisses vilket tempo vi haft den gångna helgen.
Inte nog med att vi haft finfrämmande från storstaden på besök sedan i torsdags (utnämnd av de små-vilda-glada till Hedersfarfar), vi har hunnit beta av en knippe vansinnesutbrott (Stenkrossaren är tröttsamt nog fortfarande inne i en trotsperiod - för sjätte året i rad), bevistat 'byns' årliga begivenhet, även kallad Braåsdagen, ätit gott, skrattat och pratat mycket, farit runt över nejderna och mejat ner växtligheten (gräsklipparen har vädrats) och ändå mäktat med att prestera den tjatiga processen med obligatorisk luskamning (preventivt syfte) och en färdigställd krönika - dock ej ännu ivägmejlad.
Imorgon är det ny släktvarning på gång, mormor och Hedersmorfar är på intågande.
Det är faktiskt inte klokt vad vi roar oss på landet!
Inte nog med att vi haft finfrämmande från storstaden på besök sedan i torsdags (utnämnd av de små-vilda-glada till Hedersfarfar), vi har hunnit beta av en knippe vansinnesutbrott (Stenkrossaren är tröttsamt nog fortfarande inne i en trotsperiod - för sjätte året i rad), bevistat 'byns' årliga begivenhet, även kallad Braåsdagen, ätit gott, skrattat och pratat mycket, farit runt över nejderna och mejat ner växtligheten (gräsklipparen har vädrats) och ändå mäktat med att prestera den tjatiga processen med obligatorisk luskamning (preventivt syfte) och en färdigställd krönika - dock ej ännu ivägmejlad.
Imorgon är det ny släktvarning på gång, mormor och Hedersmorfar är på intågande.
Det är faktiskt inte klokt vad vi roar oss på landet!
onsdag 4 september 2013
5:2-6:1-7:0?
Fantastiskt!
Michael Mosley, snubben bakom den hysteriskt upphaussade 5:2 dieten säger sig ha frångått den och numera roar sig med 6:1 varianten!
Är det ok om jag fortsätter med 7:0 metoden?
Typ, äter lite lagom mycket av vad jag är sugen på/har hemma/bjuds, varje dag i veckan!
Michael Mosley, snubben bakom den hysteriskt upphaussade 5:2 dieten säger sig ha frångått den och numera roar sig med 6:1 varianten!
Är det ok om jag fortsätter med 7:0 metoden?
Typ, äter lite lagom mycket av vad jag är sugen på/har hemma/bjuds, varje dag i veckan!
Oumbärliga ting och lite släkthistorik
-Faster Esther, får jag mortla hos dig?
En högst normal fråga när Mångmamma var en liten flicka.
Faster Esther var inte min faster, däremot min pappas och den släkting jag hängde mest med på somrarna.
Farfars lillasyster tillbringade större delen av mina barndomssomrar i det gamla gula släkthuset tvärs över vägen.
Jag fick åka skrindan när de små 'gärdena' skulle räfsas från hö - idag kan jag se att de små åkerplättarna knappt är större än halva vår tomt - men på den tiden var de som stora oceaner av nyslaget hö som borde bärgas.
Det var fruntimmerskafferep på hennes veranda i stort sett varje dag under juliveckan och jag var en av de få som fick komma in till henne innan hon klivit ur nattsärken och snurrat upp sitt vita långa hår i en prydlig Margaretafläta.
Hon visade mig Karlavagnen och Orions bälte på himlavalvet och hade mjuka pepparkakor i sitt skafferi.
Och morteln då?
Den användes för att stöta skorpsmulor med och för en liten jäntunge under 70-talet var det ett äventyr att få utföra riktiga hushållssysslor.
Vad skorpsmulorna skulle användas till, det förtäljer inte historien men spännande var det att få stå på en pall och hjälpa till.
Många år senare ärvde jag en mortel efter min mormor, en mortel det uppstod en del missförstånd kring.
I ungefär samma veva som min mormor dog, gick även far-är-rars mormor och farmor bort.
Även de lämnade mortlar efter sig och min man och hans bror delade upp merparten av kvarlåtenskaperna mellan sig, däribland diverse mortlar.
Av någon ännu icke utredd anledning, blev jag ombedd att byta mortel med far-är-rars lillebror?
Visst protesterade jag lite halvtamt men någon större vikt la jag inte vid bytet.
Så småningom visade det sig att far-är-rar inte ens hade begripit att mortel nummer ett var efter min mormor och alltså inte borde ha ingått i något byte alls.
Hursom haver, hushållets nuvarande mortel, en solid och gedigen stenhistoria, har mest samlat damm och fått åka flyttkartong mellan familjens alla bostadsbyten, ända till dess jag kom på att den var ett effektivt redskap för att krossa basilikablad i.
Nu gör jag inte pesto alltför ofta men de senaste veckorna har jag haft anledning att diska detta fantastiska redskap både en och tre gånger!
Den är fantastisk att krossa äggskal med!
Och äggskal, det är en perfekt källa till kalk de dagar Gunnar-den-fattiga-och-hungriga-hunden* inte får tugga ben till måltiderna!
Ja, jag vet - jag är lite nördig i allt mitt hundmatsältande - men det blev i alla fall ett blogginlägg om en mortel!
*Travesti på Cressida Cowells karaktär; Alvin-den-bedräglige ur böckerna om Hicke Hiskelig Halvulk III
En högst normal fråga när Mångmamma var en liten flicka.
Faster Esther var inte min faster, däremot min pappas och den släkting jag hängde mest med på somrarna.
Farfars lillasyster tillbringade större delen av mina barndomssomrar i det gamla gula släkthuset tvärs över vägen.
Jag fick åka skrindan när de små 'gärdena' skulle räfsas från hö - idag kan jag se att de små åkerplättarna knappt är större än halva vår tomt - men på den tiden var de som stora oceaner av nyslaget hö som borde bärgas.
Det var fruntimmerskafferep på hennes veranda i stort sett varje dag under juliveckan och jag var en av de få som fick komma in till henne innan hon klivit ur nattsärken och snurrat upp sitt vita långa hår i en prydlig Margaretafläta.
Hon visade mig Karlavagnen och Orions bälte på himlavalvet och hade mjuka pepparkakor i sitt skafferi.
Och morteln då?
Den användes för att stöta skorpsmulor med och för en liten jäntunge under 70-talet var det ett äventyr att få utföra riktiga hushållssysslor.
Vad skorpsmulorna skulle användas till, det förtäljer inte historien men spännande var det att få stå på en pall och hjälpa till.
Många år senare ärvde jag en mortel efter min mormor, en mortel det uppstod en del missförstånd kring.
I ungefär samma veva som min mormor dog, gick även far-är-rars mormor och farmor bort.
Även de lämnade mortlar efter sig och min man och hans bror delade upp merparten av kvarlåtenskaperna mellan sig, däribland diverse mortlar.
Av någon ännu icke utredd anledning, blev jag ombedd att byta mortel med far-är-rars lillebror?
Visst protesterade jag lite halvtamt men någon större vikt la jag inte vid bytet.
Så småningom visade det sig att far-är-rar inte ens hade begripit att mortel nummer ett var efter min mormor och alltså inte borde ha ingått i något byte alls.
Hursom haver, hushållets nuvarande mortel, en solid och gedigen stenhistoria, har mest samlat damm och fått åka flyttkartong mellan familjens alla bostadsbyten, ända till dess jag kom på att den var ett effektivt redskap för att krossa basilikablad i.
Nu gör jag inte pesto alltför ofta men de senaste veckorna har jag haft anledning att diska detta fantastiska redskap både en och tre gånger!
Den är fantastisk att krossa äggskal med!
Och äggskal, det är en perfekt källa till kalk de dagar Gunnar-den-fattiga-och-hungriga-hunden* inte får tugga ben till måltiderna!
Ja, jag vet - jag är lite nördig i allt mitt hundmatsältande - men det blev i alla fall ett blogginlägg om en mortel!
*Travesti på Cressida Cowells karaktär; Alvin-den-bedräglige ur böckerna om Hicke Hiskelig Halvulk III
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)