Jag har svårt för att skriva om mina tankar kring obotlig cancer.
Hur jag än vill förmedla känslor och åsikter, faller mina ord bara platt till marken - om de överhuvudtaget ens låter sig formuleras.
Det jag själv inte har upplevt i min egen kropp, har jag bara hörsägen att förlita mig till.
Och hur mycket jag än försöker föreställa mig hur det skulle kunna vara att befinna sig i annan människas situation, är det en faktisk omöjlighet.
Jag är inte hon, han är inte jag.
Någon som verkligen kunde måla med sitt språk, som verkligen kunde förmedla känslan av hur det är på riktigt, någon som verkligen kunde beröra, det var Kristian.
Nej, jag kände honom inte personligen men liksom alla andra som följt hans kamp under några års tid via hans blogg i kroppen min, har jag en bild av vilken fantastisk person han var.
Han väjde aldrig för det onämnbara, han var hela tiden naken och utlämnande i sina texter, han vågade se det goda i livet han snart, alltför snart, skulle komma att mista.
Hans ord har ofta gjort ont att läsa.
Igår orkade hans kropp inte mer och allt jag kan önska honom nu är frid.
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Kristian Gidlund
onsdag 18 september 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Så vackert skrivet Eva. Du är en av få jag känner som har förmågan att använda ord med respekt, glädje, övertygelse och värme ❤
Inget mer behöver sägas. Allra varmaste kramen!
Mm, har också följt honom och han var underbar att hänga med. Gav perspektiv. Kram
Hörde det i torsdags kväll, visste ju, var beredd, men ändå...Har följt honom från första raden i bloggen, alla hans framträdanden i TV,radio, överallt.
Tror inte det finns nån som berört mig så mycket. Med språket, med hans inställning, med hans utlämnande, med hans... allt... allt.
Du berör mig också, ditt språk, dina tankar som du förmedlar till oss.
Kram på dig fina mångis!
Skicka en kommentar