I våras hann jag både jubla och skära tänder inom loppet av någon vecka eftersom min finfina plan om samarbete mellan svenska kyrkan och Missionskyrkan här i samhället föll platt till marken.
Huvudtemat var ju att jag skulle leda dramalek/teaterimprovisationer och kantorn från svenska kyrkan skulle hålla i barnkören.
Av någon anledning stöp det, dels på grund av 'fel' veckodag men även en misstänksamhet mot frikyrkan och förmodligen en konkurrenskänsla!?
Mystiskt märkligt tycker jag som varit aktiv inom svenska kyrkan de senaste två decennierna - men även hänger flitigt i Missionskyrkan?
Min - och de andra engagerade kvinnornas idé - var ju att göra en storsatsning för att dels få en samlad barnkör till samhället och dels för att erbjuda annan kreativ kultur än fotboll, ridning och gymnastik.
Inte hade vi någon avsikt att 'stjäla' barn från någon redan befintlig verksamhet, bara skapa en ny gemensam plattform som alla skulle få nytta och nöje av!
Som det sett ut det senaste året har två av tre barn som dykt upp på gudstjänster för att tralla lite, varit mina!
De övriga löshästarna som travat iväg på onsdagarna till kantorn har inte behagat visa sig några kyrkosöndagar.
Tre barn är faktiskt ingen kör!
Det är en liten klunga solister, möjligtvis!
Dessutom kunde det ju vara en fiffilurig plan att koka ihop en gemensam soppa av drama- och sångspikarna.
Kanske alternera lite mellan kyrkornas gudstjänster?
Tyckte vi!
Hursom haver, skam den som ger sig och så vidare, ville/kunde/fick inte kantorMuhammed komma till bergetMissionskyrkan - fick väl nyss nämnda berg skaka ihop en egen jordbävning!
Omgruppering skedde, nya körledare skakades fram, en potentiell rekvisitagrupp skulle kunna ledas av PastaMia själv och jag åtog mig givetvis dramlekandet - för nog sjuttsingen tänkte vi se till att det blev lite skrammel och brak på byn i alla fall!
Förra tisdagen strosade 10 barn in genom dörren, tuggade i sig nygräddade pannkakor, lyssnade på högläsning, testade att improvisera lite och sjöng som om de fick betalt för det.
Idag hade jag nog räknat kallt med att antalet nyfikna skulle öka något, så en förvarning om att mellanmålet borde räcka till en sisådär 15 barn, det hade jag larmat om.
24!
Tjugofyra unghyvlar knallade in, tuggade, lyssnade, sjöng och spelade upp improviserade fantasifyllda små scener med liv och lust!
Hoppas det håller i sig!
Samtidigt hoppas jag verkligen att svenska kyrkans kantor får några fler barn till höstens första barnkörövning imorgon eftermiddag än vad hon hade i våras.
Mina två sångfåglar kommer i alla fall att trampa dit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Tänker ibland på barntimmarna jag gick på när jag var liten som sedan blev till ungdomsträffar. Är så glad att det fanns de som ville och orkade ta sig an oss barn i byn. Jag minns att det var så kul. Vi gjorde varma mackor ibland, sjöng och pysslade. De borde vara tacksamma att du är en av dom som engagerar dig. Du är en som dessa barn kommer att komma ihåg när de blir vuxna. Precis som jag gör.
Kram Ann-Louise
Tack Ann-Louise, det var fint sagt!
Vad kul det låter!
Ger dig en jättekram! Mer behövs inte för att du ska förstå vad jag tycker om det du gör.
Ezter; Det är fantastiskt roligt!
Småländskan; Tack, fina du.
Fantastiskt!!!
Ge inte upp! Bryggor byggs inte på en dag! Du gör ett imponerande arbete och har ett fantastiskt engagemang!
Skicka en kommentar