Eftermiddag med vårkänsla?

Solsken, veckans första tandläkarbesök avklarat, barnfria lunchdaten C åkt mot jobbet och samtliga små-vilda-glada hemma igen.

2 av 4 är ute och släpar ris till något som med lite god vilja kan betraktas som "koja", fröken-ilskebytta har haft ett av sina dagliga utbrott och Bam-Bam lurvar runt inne, förklädd till riddare.

Kanske ska lägga mig steget före och förbereda middagen?

Jodå, allt är som sig brukar och bör!

Ny vecka, på mer än ett sätt

Vet ni om att det kan göra underverk att gå och lägga sig tidigt?
Att verkligen parkera sig i sängen långt före tio, läsa en bok, få tunga ögonlock och sen släcka både lampa och ögon.
Underbart att vakna dagen därpå!

Att lirka iväg morgontrilskande små en måndagmorgon - utan fullt krig - det är en fantastisk upplevelse.

Japp, denna vecka är jag redo att ta mig an med buller och bång!
Här ska skyfflas barn till skola, förskola, tandläkare.
Möten kvällstid ska genomföras, läxor läsas och lite, lite ska jag noja mig för stor-sonen som befinner sig på andra kanten av Europa.
Eller mer sakna!

Han hade den goda smaken att ringa en gammal mamma igår kväll, bara för att berätta att allt var bra och att ett besök på Operan hade klarats av.
Kulturellt värre.

Annars är jag nog en icke-nojig-mamma.
När stora dottern försvann en dryg vecka till Tyskland på klassresa, mobilen gick sönder och jag inget hörde alls, borde jag kanske oroat mig?
I stället resonerar jag som så att hör jag inget är det bra.
Brukar ju stämma.

Hur ofta är det goda nyheter som färdas fortast?
Fundera på den ni - och trevlig vecka! :)

Självsvåldiga motorfordon!

Om någon av er kör en Volvo V70 av nyare årsmodell, lämna för allt i världen inte bilen med motorn igång och slamra inte igen dörren för att hysta in barn i den.
Mycket, mycket dålig idé!

Jag vet, testade det imorse med nedslående resultat.
Det väna motorfordonet hade den goda smaken att låsa alla sina dörrar, själv.
Jag och tre små utanför, glada radioreportrar på kravallvolym inne i den numera låsta bilen.

Extranyckel i far-är-rars jackficka.
På jobbet, alltså!

Jag är väldigt glad att jag;
1) var ute i god tid.
2) maken bara har en knapp mil hem från jobbet!

Men för all del, undvik att tillåta era bilar att låsa sig själva!

"Men vem är det som kör, egentligen?"

Ja, så väcktes jag ur min Törnrosaslummer imorse av en stressad stor-son som glömt bort att berätta att det var den tidiga bussen det skulle åkas med idag.
Själv var jag så nöjd igår med att hela familjen skulle ut genom dörren lagom till 8-snåret.
Icke då.
I givakt kom kläderna på, bilen startades och rutor skrapades nödtorftigt för en ilfärd mot närmsta buss.

Vid hemkomsten var pannan tänd, extra ved inburen, frukosten klar och framdukad, små-vilda-glada väckta och ja, jag har nog en make som kan hålla samma tempo som jag när det kniper.
Fast utan att det ser ut som om det verkligen går undan!

En typisk smygare, skulle jag vilja påstå.
Effektiv till max men utan ljudillustrationerna jag brukar hålla mig med.

När jag väl suckar över mina smås förmåga att hålla tempot högt, oavbrutet, brukar min omgivning le medlidsamt mot mig och undra lite modest om det kanske kan ha ett samband med deras moders normalspeedade accelerationsförmåga?

Måste nog ge mina vänner och bekanta rätt.

Ni vet, äpplen faller sällan långt ifrån trädet och sådär...

Från ilska och tillbaka!

Ja jisses vad det snurrar på nu.
Och inte blir det som jag tänkt mig heller, fast ok ändå.
Tror jag?

Igår kom jag hem på ett uselt humör efter ett katastrofalt årsmöte, där valberedningen kapitalt misslyckats med att skaka fram rätt antal nya ledamöter.
Jag ingick i denna valberedning!

Däremot var jag för en gångs skull inte sammankallande, eller den som skulle hålla anföranden, eller den som ens hade misslyckats!
Hjälpte föga.

Av outgrundliga anledningar var det ändå jag som kände mig manad att försöka rädda spektaklet, utan att ha tillräckligt med information, rätt papper eller koll på det jag inte borde behövt ha koll på.
Ilsken, bara förnamnet.
Kollektiv skuld är inte min grej riktigt (kanske därför jag var och är urusel på all form av grupparbeten), att vara i den bekväma positionen där jag får delegera däremot...det gillar jag!

Idag har varit en betydligt bättre dag, merparten av stor-sonens fix-o-trix är ordnat.
Pysselkungen har frotterat sig med jämnåriga, småsmå syskonen har lekt sig svettiga hos stora-dottern med sambo och jag kunde röja runt i city som en tok på egen hand.

Ikväll ska värdfamiljens presenter omsorgsfullt paketeras in, dels för att hålla, dels för att det är kul med vackra paket!

Dessförinnan ska det matas lite barn, djur och vedförråd...

Deadline II

Just det.
Bara en liten sak till jag förträngt i den allmänna villervallan med sportlov och sjuka barn, stor-sonen behöver ett handtag eller sju med små petitesser som ska fixas före fredag.
Sådant där som hämtning av pass, växlande av pengar, fixande med medicin, matlåda, presenter till värdfamiljen och liknande.

Att åka till Ukraina tar en stund och ligger en bit bort.
Kan ju vara bra att inte ha glömt något, eller hur?

Inget som inte kan ordnas, bara lite omständligt med tanke på snöiga vägar, långa avstånd till närmsta stad och små barn som ska in och ut ur bilen.

Bli friska nu, så jag kan fara runt som en normal vettvilling och fixa och trixa!

Deadline

Ny dag, ny vecka och ny månad.
Sportlovet slut och allt borde återgå till det vardagliga och normala.
Just det.
Då passar två av fyra små på att vara sjuka vilket gör att de fortfarande är hemma och dräller.

Samtidigt är det meningen att allt jag skjutit upp ska genomföras.
Idag.
Eller helst för en kvart sedan.

Samtal att ringa, möten att fixa med, nya styrelsemedlemmar att värva.
Jomen visst, jag har ju gott om tid på mig, som vanligt.
Mötet är ju inte förrän imorgon kväll!