onsdag 8 oktober 2014

Nu var det 2014*

Hur mycket jag än tjatar om att skolan är viktig, att kunskap är makt, att alla elever ska få möjlighet att tillägna sig det mest basala - som minst - är jag uppriktigt oroad över hur skolan verkligen ser ut.
Inte lärarnas kompetens, inte skolmaten, inte ens torftiga eller överfulla skolgårdar.
De allra flesta elever är också fullt möjliga att ha i möblerade rum -  även i grupp - men det som oroar mig är när några få stökbullar tar över.
På riktigt tar över!

Igår gjorde jag ett nedslag i mina barns verklighet och det mina vänner, det var inte nådigt.
Tre vuxna krävdes för att frakta tre ytterst bångstyriga elever tillbaka till skolan från idrottshallen, belägen några hundra meter ifrån skolan.
Ja, så var det visst ett tjog  med icke-fullt-så-bångstyriga små förstagluttare med i ledet också.
Som sagt, de allra flesta travade på, med gympapåsarna käckt på svaj, i högst normal oordning, lite haltande, lite svajigt och definitivt inte i marschtakt men ändå med målet i sikte.

De där andra tre däremot...

På en annan plats i 'Området Skola', hade ett annat av mina ättelägg vikarie.
Den, eller snarare de, stackars vikarierna hade inte haft det lätt.
Om man nu inte uppskattar att inte bli lyssnad på, få ihopkramade lappar kastade på sig eller ungefär noll respekt för tillsägelser?
Nu pratar jag inte om skoltrötta, målbrottsbrölande och hormonstinna tonåringar utan om högst nyblivna mellanstadiebarn!  

Att bli testad som vikarie, det har jag också blivit under mina år när jag jobbade i skolans värld.
Det ingår liksom att klassen testar vad den där nya personen har att komma med men som jag minns det, gällde det att vara oförutsägbar och omedelbar.
Efter gårdagen är jag inte alls så styv i korken att jag inbillar mig att jag skulle lyckats bättre än vad dagens vikarier gör/gjorde.

Så vad har vi gjort för fel?
Hur har det kunnat bli så fel när alla försökt att tänka och göra så rätt?
Reforma mig hit och dit, schemalägga lite här och där, vidareutbilda och kompetenshöja, delaktighet och utvärderingar på löpande band!

Jag har inga universallösningar, inga snabba kvick-fix, inga trollformler att slänga men jag har en sak.
En stark övertygelse parad med en minst lika stark åsikt.
Decennier av kollektiv fostran, taskig anknytning, vakentid fullproppad av aktiviteter, snabba upplevelsebelöningar och en allt mer frånvarande vuxenvärld har lett till att barn fostrar barn.
Inte helt optimalt.

Med frånvarande vuxenvärld avser jag både icke mentalt närvarande samt fysiskt frånvarande!
Det är liksom inget akvariejobb det här med barn.
Inget som funkar att rådda lite då och då, när man råkar komma ihåg det, mittemellan alla andra viktiga möten, spännande utmaningar och självförverkligande måluppfyllelser.
Och ja, jag är rent ut sagt skittaskig, generaliserande och icke politiskt korrekt nu men jag är fullt och fast övertygad om att elaka portvaktskärringar, griniga gamla mormödrar, knarriga farfäder och grannens-sons-unga-hustru samt hennes-uråldriga-faster hade ett mått av lugnande och övervakande inverkan på tidigare generationer.

På samma sätt är jag minst lika övertygad om att dagens förskolepedagoger gör sitt allra bästa för att hinna styra upp - och fram - dagen med en knippa snorhyvlar, från blöj-och-tult-stadiet till minihuliganer, redo för startblocket, inför kommande skolmangling.

Det räcker ändå inte!
Inte så länge jag hör galenskapshistorier om föräldrar som inte haft tid att träffa sitt barn mellan fritidshämtning-hemkokomst-middag och den egna träningstiden!?
Inte så länge vi fortsätter att prata till och inte med våra barn.
Inte så länge det förväntas att prick samtliga vuxna mellan 20 och 65 helst bör hetsa på med karriären/jobbet/löneslitet, störst tv-på-väggen, piffigast fritidsintressen och helst med mest välskötta trädgård, givetvis med grannskapets största och vräkigaste grill installerad, eller åtminstone inte den allra minsta och fjuttigaste bilen.

När ska min - samt föregående och kommande - generation/er, samhället, politikerna och vårt land begripa att det inte är möjligt?

Om skolan ska kunna återta någon som helst glans från fornstora dagar, krävs det att grunden är stabil (trygga, lyhörda elever, utan anknytningsproblematik), att de yttre omständigheterna underlättar för lärarna (vettigt antal elever i förhållande till utrymme, adekvat utbildning, status och lön)!
Allt detta förutsätter något annat, nämligen Närvarande Föräldrar!

Närvarande - på riktigt!
Både mentalt, emotionellt och faktiskt.
Självrannsakande, kritiska, närvarande föräldrar som inte bortförklarar sig och sina telningars oönskade beteende, som accepterar att auktoriteten i ett klassrum bör ligga hos läraren, som samtidigt inser att de själva är de allra viktigaste vuxna förebilderna i sina ytterst lojala barns liv?
När?

Märkligt nog tycks ju ändå de allra flesta små människor växa upp till hyggligt självgående stora dito?


*Travesti på Eyvind Johnssons proletärroman Nu var det 1914





  

 



3 kommentarer:

Ezter sa...

Sen finns det noll respekt idag. Det pladdras och stökas hela tiden, lärarna får knappt säga ifrån längre. Jag menar inte man ska aga, men när har någon mått dåligt av att bli tagen i hampan och uppläxad?

Cicki sa...

Jag kanske låter som en gammal gnällkärring nu men du har tagit upp ett hett ämne. Jag skulle vilja skylla en del på datorer och Facebook. Hos en styvdotter nära mig så verkar det ibland som statusuppdateringar och gulliga fotograferingar är viktigare än normal barnuppfostran. Tyvärr tror jag inte heller att hon är unik. Jag tror det är rätt vanligt.

Dessutom så existerar det inga normala mat-och sovtider. Vilket jag kan bli vansinnig över. Barn ska äta och sova på vettiga tider för att må bra. Så är det bara!

Jag blir så arg när jag skriver det här så jag måste nog sluta innan jag säger för mycket. Men jag tror i alla fall att dagens småbarnsföräldrar är för rädda för att ta konflikter med sina barn. Eller rättare sagt så orkar de inte ta konflikter. Det är för jobbigt. Vilket tyvärr i längden går ut över barnen och i förlängningen hela samhället.

Cicki sa...

Jag kanske låter som en gammal gnällkärring nu men du har tagit upp ett hett ämne. Jag skulle vilja skylla en del på datorer och Facebook. Hos en styvdotter nära mig så verkar det ibland som statusuppdateringar och gulliga fotograferingar är viktigare än normal barnuppfostran. Tyvärr tror jag inte heller att hon är unik. Jag tror det är rätt vanligt.

Dessutom så existerar det inga normala mat-och sovtider. Vilket jag kan bli vansinnig över. Barn ska äta och sova på vettiga tider för att må bra. Så är det bara!

Jag blir så arg när jag skriver det här så jag måste nog sluta innan jag säger för mycket. Men jag tror i alla fall att dagens småbarnsföräldrar är för rädda för att ta konflikter med sina barn. Eller rättare sagt så orkar de inte ta konflikter. Det är för jobbigt. Vilket tyvärr i längden går ut över barnen och i förlängningen hela samhället.