onsdag 8 oktober 2014

Vet hut!

Ända in i döden ägnar du dig åt att söndra genom att härska.
Ända fram till det oundvikliga slutet styr du din omgivning med ett kopplat järngrepp.
Ett grepp baserat på lika delar skuld, skam och dåligt samvete.
Ett grepp som döljs bakom teatralisk tacksamhet och intetsägande pladder.

Detta, mina vänner, är föreställningen "Där ridån aldrig går ner".

Det är inte bara bra nu, det inte bara räcker och blir över - Det är nog nu!

Hur många fler kratrar av ohjälpligt sönderslagna relationer ska du lämna efter dig?

Gårdagens sena telefonsamtal från en gråtande och förtvivlad närstående, gjorde mig arg.
Inte på henne eller orsaken till hennes ledsnad utan på dig.
Ditt beteende som lett fram till all denna förtvivlan, all denna sorg och vanmakt vi runt omkring dig känner.
Det är inte ditt långsamt pågående döende som är mest sorgligt utan den tidigare levnadsresan du gjort.

Ditt sätt att tala milt till din omgivning så länge den hör på, för att omedelbart spy galla på vederbörande när du är i ett nytt socialt sammanhang.
Din oförmåga att stå upp för någonting. Alls. Någonsin.
Din skräck för att inte duga, inte räcka till, inte vara bra nog, har lett till att du söker förminska din omgivning.

Att så split - det skulle kunna vara synonymt med dig.
Alla dina diminutiva benämningar av andra.
Alla dina krav på din omgivning som är så självklara för dig att de åtlyds.
Alla förbehåll.

Jag tackar högre makter för att ha tagit mig ut ur ditt grepp för länge, länge sen.
Jag tackar också den övriga genetiska inblandningen i mitt DNA för att jag haft styrkan, modet och kraften att välja annorlunda.
Att jag slapp ut.
Att jag tog mig ut.

Jag förstår att jag är den största skurken, den skavande stenen, den oåtkomliga ultimata besvikelsen i ditt liv.
Jag bjuder på den känslan.
Jag till och med njuter av att få vara nageln i ögat.
Primitivt, kanske, hämndlystet, definitivt.

 -Har alla andra familjer det så här också? frågade hon som ringde gråtande igår.
 -Troligtvis inte, blev mitt svar.
Vi kunde haft det lite värre, med incest, missbrukande föräldrar eller mer våld - men annars känner jag inte till någon annan i min närhet som varit utsatta för så mycken psykisk terror under barndomen som vi.

Jag känner inte till någon annan släkt där det är mer regel än undantag att syskon lär sig att avsky varandra, där barn tar avstånd från sina föräldrar, år och decennier i sträck, där den kommande arvstvisten förbereds, läggs upp vackert och serveras på silverbricka, långt före dödens inträde.

Jag önskar att jag har fel men jag kan fortfarande bara utgå från mina upplevelser av hur det varit, är och förmodas bli.
Jag önskar att jag kunde hålla tyst, hålla tand för tunga och inte riskera att utsätta mig mer.
Det kan jag inte.
Den lilla gnutta av etik och moral jag tillskansat mig under resans gång gör det omöjligt.
Allt blir säkert värre innan det kan bli bättre men samtidigt är allt bättre än att fortsätta bida min tid.

Jag önskar att allt vore över.
Att du är nerskottad, ditt hem jämnat med marken, ditt eftermäle glömt och begravet lika djupt som du själv står i begrepp att bli.
En utopi som inte kommer inträffa.

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man

En av få verser jag minns från Den Poetiska Eddan.

Tillräckligt talande, anser jag!

Inga kommentarer: