Läkning och premiärnerver i schack

Barn besitter en förunderlig läkekraft.
Armbryterskan har redan hunnit vara med i skolan en hel dag (fredags), övat flitigt på sitt framträdande i musikalen och sjungit med bravur under dagens premiär.
Armen har kollats vid ett tillfälle och hittills ser det bra ut, trots ett fult brott och total avsaknad av all annan hjälp än en mitella som stöd.

De senaste två veckorna har rasslat iväg i ett vanvettigt tempo.
Alltifrån de första smärtfyllda dygnen, där dottern mest låg som en plattfisk i min säng och behövde hjälp med precis allt, till dagar där symaskinerna (ja, plural), fick gå glödheta för att jag skulle hinna sy alla musikalkostymer.
Ett långhelgsbesök av syster med döttrar, storsonen och svärdottern, ridturer i skymningen och lite utvecklingssamtal har vi också hunnit klämma in.

Jag är ohemult stolt över körbarnens prestation idag i vilket fall som helst.
Idag känns det väldigt avlägset och fjärran att tänka sig att jag och kantor Elena uppgivet skakade på våra huvuden för bara några veckor sen och undrade hur i hela fridens namn vi kunnat vara så överambitiösa att tro att det någonsin skulle kunna utmynna i en begriplig och organiserad musikal.
Det gick!

En skolföreställning återstår, några fler skolbesök, lite farande till röntgen, en knippa utflykter, drösvis med packade matsäckar och en hel del skojigheter är kvar att knöka in under de närmsta fyra veckorna.
Sen är det sommar och lov!