tisdag 20 november 2012

Taggtrådsrulle

Jag brukar vara bra på att predika att barn är ytterst sensibla på omgivningens känslolägen.
Kanske inte alla men de allra flesta små människor verkar ha en inbyggd radar som pejlar på djupet, om ni tillåter de idiomatiska omskrivningarna.

Stenkrossarens radar är helt snedvriden i så fall.
Istället för att vara följsam och medgörlig - någon gång per dygn - är han ett hårt hoptrasslat taggtrådsknyte - i min närvaro - hela tiden.
Det kanske är en fullt normal reaktion men jag är dödstrött på att stånga pannan blodig mot hans egensinnighet.
Oavsett om vi ska förflytta oss från punkt A till punkt B, om vi ska göra något barnanpassat roligt eller något mer nödvändigt ärendebetonat, ska det prompt trixas och stökas.
Jämt!

Nu senast när det var dags för förflyttning tillsammans med de närmast sörjande kompisarna med vidhängande mammor, från kyrkishopp-och-lek till PastaMialunchen.
Precis som alla tisdagar!

Det blev ingen lunch för vår del, det blev tre successivt bestämdare tillsägelser om att sluta köra runt på en plastmotorcykel, låta bli att krocka in i andra människor och istället sätta på sig jacka och skor.
Tredje gången gillt åkte nackgreppet fram, stövlarna på, jackan under armen och ungen forslades med milt våld in i bilen för vidare hemfärd.

Jag ser fram emot ett halvårs Stenkrossarfri tid i veckorna och förhoppningarna är stora att han hinner växa till sig och lugna ner sig!
För så här kan vi inte fortsätta...
 


1 kommentar:

Tobias Gustavsson sa...

Du var saknad idag! Men jag känner igen det där.
Ibland är det lättare med andras ungar...
Kram //