Tävlingsbidrag i Skriva

Tidningen Skriva har i varje nummer en novelltävling.
Att kasta iväg ett bidrag är en nyttig övning, oavsett utfall.
Vinnarbidraget går att läsa på tidningens hemsida och mitt bidrag här nedan!

Festen

Lite mer mascara bara, så skulle hon vara redo.
En sista titt i spegeln, ett försök till leende mot sig själv som bara resulterade i en grimas men skam den som ger sig.
Margit var redo för ett hejdundrande kalas.
Fullt av vuxna människor mitt i livet som samlats för att fira firmans börsintroducering.
Någongång måste det ändå vara hennes tur att träffa Mr Right.
Väl?
Snabbt ner med fötterna i de alltför höga och trånga men ack så snygga pumpsen, en mobil i ena handen och nycklarna i andra.
Nerför trapporna till den väntande taxin och så med en djup utandning sjönk den festklädda kvinnan ner i sätet.
Medan staden flöt förbi utanför rutan, pladdrade chaffisen på om det politiska läget, klottrarna och de höga skatterna.
Framme vid rätt adress betalade hon, gav dricks och klev uppför gången mot den upplysta entren.
Ett ihärdigt kindpussande och mängder med nya ansikten och namn fladdrade förbi Margit, samtidigt som hon febrilt letade efter honom med stort H.
Han som skulle rädda henne från ensamma middagar, oändligt sorgsna helgmorgnar och kylan i den stora tomma sängen.
Ingenstans verkade han finnas.
Sakta minglade gästerna mot det dukade bordet och Margit fann sig placerad mellan en skinntorr professor i kemi och en alltför rundmagad och välkomstdrinksförfriskad kamrer.
Med en suck koncentrerade hon sig på skaldjurstoasten.
Vinet var välkylt, maten god, serveringspersonalen alert och sakta började kvinnan känna att axlarna sjönk ner i takt med att stämningen i salen höjdes.
Ganska trevlig tillställning ändå, tänkte hon för sig själv.
Eld, eld, det brinner! skreks det plötsligt från köket.
Alla rusade upp, tumultet gjorde att stolar föll, glas revs ner och handväskor glömdes kvar.
Gästerna försökte tränga sig allra först genom ytterdörrarna, sirenerna hördes redan på avstånd och inom loppet av några minuter var de stora röda bilarna framme, skyddsutrustade välbyggda brandmän rullade ut slangar och hojtade kommandon till varandra och de skärrade men nyfikna gästerna.
Mitt i hopen, tillräckligt långt ifrån elden men ändå så pass nära att hon kunde se ordentligt, stod den ensamma kvinnan i sina för trånga pumps alldeles som förhäxad.
Han fanns.
Han fanns verkligen.
Visserligen hade han inte uppenbarat sig på en vit springare som hon i sin romantiska enfald förväntat sig som ung flicka men en brandbil duger väl så gott när han nu äntligen hade dykt upp mitt framför hennes fötter.
Målmedvetet trängde sig Margit fram för att kunna ta kontakt med Mannen.
Omedveten om brandens spridning och rasrisken från det numera övertända huset, tog hon sig ända fram till den provisoriska avspärrningen, böjde sig ner för att krypa under, då en stor bjälke kom rasandes ut från husets veranda.

Mannen som inte ens visste om att han var svaret på Margits böner, var först framme.
Han tog i för att lyfta bort den enorma tyngden som pressade ner den festklädda och svårt skadade kvinnan.
Hennes en gång så vackra ansikte var krossat, benen låg i en onormal vinkel och andningen var svag och flämtande.
Hennes sista ord, knappt hörbara, blev; - Så du kom till sist.

Markus skulle länge efteråt fundera på vem kvinnan egentligen riktat sina ord till.