Med risk för att kasta tonvis med stenar i ett glashus, dristar jag mig till att poängtera ett inte alltför sällan förekommande stav- och skrivfel jag stöter på.
"I stort sätt" - istället för det språkligt korrekta "i stort sett".
Samma sak gäller för "svämmat över alla breddar" - som rimligtvis borde stavas "svämmat över alla bräddar".
Ofta ser jag sådana här små felaktigheter direkt när jag läser, omedveten registrering handlar det nog om men ibland blir jag tveksam till om jag har rätt, eller bara är larvigt petig, allrahelst när det är en skribent som rimligtvis borde kunna uttrycka sig korrekt?
Ett fel som många gör när de skriver är att underlåta att korrekturläsa sin egen text.
Visserligen är våra hjärnor så lättförledda att de ser vad vi tror att vi skrivit och inte alltid det vi verkligen har plitat ner.
Ett enkelt sätt att kringgå det hela är att dels nyttja stavningskontrollen i datorn, ett annat att läsa texten högt för sig själv innan man låter den gå i tryck/publikt.
Tyvärr tyckte jag inte att grammatik var något som riktigt rörde mig i skolan.
De vedertagna termerna är jag rätt kass på, däremot är det sällan jag skriver helt galet.
Att jag blir knottrig av särskrivningar, det har ni redan begripit.
Några övriga käpphästar jag håller mig med, utöver direkta "kontaminasammanblandningar av idiomatiska uttryck", är bland annat kommatering vid - och samt eller men.
Ajabaja!
Och det här med kontaminasammanblandning... är ett högst internt skämt.
Fullt jämförbart med min förkärlek till tautologier ...
Cissa tog i kommentarsfältet upp ett kärt ämne; de, dem eller dom.
Den här länken är toppen för de som är tveksamma till hur det ska vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
27 kommentarer:
Jag håller med dig! Man ska ju heller inte börja meningar med Och och Men, men se det gör jag allt som oftast!
Ibland när jag läser vad jag själv skrivit, helst från mobilen, blir jag helt rädd för mig själv! Antar att vi dryftar detta vidare, om/när vi ses på torsdag :) Har inte hört något om jobb än, däremot kommer målaren kl 7 i morgon. På onsdag ska jag ju till dr, får skynda hem sen om han är här då. Sen vet jag ju inte om han kommer på torsdag också? Men då får vi lösa det på något sätt :)
Ezter; Jag är precis lika duktig jag på att börja meningar med Och eller Men - även om det är grammatiskt inkorrekt.
Dessutom nyttjar jag kommatering lite som det behagar mig även om det inte är alldeles rätt!
Poängen är att jag egentligen VET hur det ska vara och då tar jag mig rätten att leka och måla med ord!
(Jag preliminärbokar torsdag, åker nog in mot staden i vilket fall som helst den dagen.)
Kram
Du är inte ensam om att vara petig. Det bor definitivt en språkpolis i mig och när jag läser en text måste jag först rätta eventuella stavfel och syftningsfel innan jag kan koncentrera mig på själva meningen med texten.
Även när folk pratar kan jag störa mig på vissa saker. Hade t ex en arbetskamrat för många år sen som sa "Det tycker inte jag hellre" HELLER heter det!!
Ha det bäst!
Maria; Skönt att vi är flera som stör oss på knasigheter och direkta felaktigheter! Tack detsamma - om att ha det gott!
Det svenska språket misshandlas ofta grovt. Det jag har svårast för är (miss)bruket av de, dem och dom...
Men det verkar som om jag är dela av en minoritet, man stöter ju på det överallt nuförtiden.
Ha en bra dag!
Kram
Cissa; Just de är så elementärt att jag blir än mer knottrig av det än särskrivningar. Här finns en bra länk om just de, dem och dom.
http://www.falkblick.se/
Jag skickar dig Kärlek för att du orkar läsa min "ibland" röriga text...
Kärlek.....Malla
En anledning till att vi språknördar blir allt färre är förstås att dagstidningarna inte längre tycker det är viktigt att skriva rätt. Först togs korrekturet bort och nu ryker redigerarna i allt snabbare takt. Klart att det påverkar den allmänna språknivån bland folk.
Här befinner sig ytterligare ett korrekturfreak som precis som andra skriver fel ibland och är alldeles för frikostig med kommatecken. Särskrivningar är rent obehagligt men kan ju bero på dyslexi så jag är inte lika hård där som jag varit.
Nu läste jag inte alla kommentarerna innan jag spontant hoppade in och skrev, så det kan ju vara så att nån annan sagt ungefär detta:
Jag störs av att folk använder även fast. Det heter även om eller fast än. Eller?
Att man inte ska börja en mening med Och eller Men har jag lärt mig av med! En hel del av det åtminstone jag lärde mig i skolan är förlegat - men korrekturfel, eller fel som du visar på, bredden och brädden etc - de bör korrigeras! Jag störs också av de/dem/dom blandat huller om buller, och blir smått galen av vart i stället för var. Kram
Det här tycker jag är kul att det finns människor i min bekantskapskrets som står för språkvårdandet och envetet vill bevara ordens böjelser och beydelser. Jag kan känna mig trygg från nu, undrar hur många fel det var i denna text, hihi.
Tjingeling
Oj! Jodå, tror aldrig jag haft ett fel i svenskan i skolan, trots jag aldrig fattade grammatiken. Det var bara "känslan" som gällde.
Numera, då jag skriver alldeles för sällan, märker jag själv att jag blir osäker på visst.
Att blogga (tror jag?) och att chatta är en helt annan sak än att skriva korrekt svenska med kommateringar och allt. Men visst märks det trots allt vem som har grundkunskapen.
Och den har du.
Ja, att jag också blir knottrig över hela kroppen av särskrivningar och felanvändandet av "de, dem" det vet du. Numera är det ju helt ok att använda "dom" men det sitter liksom i ryggmärgen det där att inte använda det.
Att börjar med "Men" eller "Och" i en mening var förbjudet då jag arbetade med annonser/marknadsföring. Numera är det helt ok. Var reklambranschen som ruckade på det där, tror jag.
Sen, bara för att spä på ytterligare; detta att det skrivs "våran", "eran" det stör mig otroligt!
Slut för idag, tack för idag!
Kramen
Jag vill jämföra det med musikaliska framträdande. Ju mer betalt någon tar för sitt framträdande, ju mer korrekt/bra kräver jag att det ska vara. Om min käre make sjunger - och han är verkligen tondöv - blir jag glad bara jag hör honom, för jag gillar ATT han försöker sjunga, hur illa det än är.
Detsamma är det med skrivning. Är man inte så bra på att skriva, är jag glad att någon bara kan skriva 2-3 rader och lägger ner hela sitt hjärta i dessa rader. Men ska man vara med och renskriva bibeln t ex, där tolerera jag inga stavfel eller grammatiska fel. Alla är vi bra på olika saker.
Om du Eva gick ut och lirade fotboll med dina barn, och du inte gör det helt efter spelets regler, är jag bara glad för att du spelar. Men om Zlatan, som får MKT betalt gör misstag så skulle jag......... inte bry mig, för jag gillar inte fotboll *fniss
Många skriver enda istället för ända och tvärtom också :-)
Du har helt rätt - uppskattar en välskriven text. Tyvärr är jag inte alltid ett föredöme men det finns svackor!
Så roligt att det här med språk och grammatik river upp så många känslor och irritationsmoment.
Anders; Du har delvis rätt, samtidigt förändras ju språket med tiden. Före 1921 och avstavningsreformen, hade jag varit tvungen att använda mig af F - för att folk inte skulle ha löpt amok över min text. :)
"Även fast", "vart" - som indikerar riktning och inte faktisk plats, "våran", "eran", "ända/enda" och "hellre" är alla bra exempel på galenskaper som är relativt vanliga.
Att dyslexi kan göra det knepigare har jag förståelse för, samtidigt är det ganska enkelt att korrigera de värsta felen med en enkel stavningskontroll.
Men (!)om man har språkbehandling som sitt yrke eller stora intresse, är det baske mig en skyldighet att försöka få det så pass rätt och riktigt som möjligt.
Sus;(Fotboll skulle jag aldrig kunna spela efter konstens alla regler, knappt träffa bollen under vapenhot ens)!
Och som Småländskan så klokt säger; Slut för idag, tack för idag! :)
Oooh, vilken härlig diskussion det varit här då!
Tror ni tagit upp varenda ett av allt jag själv irriterar mig på men måste ändå slänga in något jag ser oftare och oftare:
"Imon" ?!?
Det ska tydligen betyda i morgon, har jag lärt mig.. Men jäsiken vad jag irriterar mig på det. Försöker någon stämma träff med mig "imon" kommer jag utebli. Så det så!
Märta; Hur kunde jag missa imon?
Förfärligt men uppenbart vanligt i sms-sammanhang!
Något som stör mig är när översättningen på filmerna inte är rättstavad. Ibland kan jag gå så långt som att ta bort texten helt.
Dagstidningarna har blivit allt sämre på det här, och vissa veckotidningar...inga namn.
Så jag är nog en språkpolis jag med, utan att tänka på det.
ha det gott
Kram
Jag är löjligt petig som du skriver, men ibland kommer åländskan fram och hjärnan är snabbare än pekfingrarna ;-)
Tror nog att det bor en liten språkpolis i oss alla. Ord jag retar mig på att många inte kan skilja på är "än" och "en" eller "ända" och "enda".
Stavningskontroll är bra om den fungerar. Blogger gör lite som blogger vill när jag använder webbläsare Google Chrome så det blir i alla fall till att korrekturläsa men såklart blir det tokigt i bland. :D
Svenska var verkligen mitt ämne i skolan. Jag älskade det, även grammatiken. Jag var en av de få som tyckte om när vi hade uppsats. På den tiden skulle man först skriva ner sin text med blyerts. Sedan skulle man skriva den fint en gång till med skrivstil och riktig reservoarpenna.
Min dröm var att bli författare. Jag önskade mig böcker till alla födelsedagar. Jag älskar verkligen det svenska språket och jag har haft lätt för det.
Men, då kommer vi till ålder, sjukdom och koncentrationssvårigheter. Vissa dagar tappar jag språket. Inte så att jag blir afatisk, utan det hör mer ihop med min koncentration. Har jag en bra dag fungerar språket. En dålig dag tappar jag både ord och mina kunskaper i meningsbyggnad.
Förr mådde jag dåligt över det eftersom språket alltid varit så viktigt för mig. Numera klarar jag av att skriva inlägg, fast att jag vet att de inte är skrivna med korrekt svenska. Det känns viktigare för mig att förmedla mig med omvärlden, även om det stör en eller annan språkpolis.
Fler bra exempel, Anitha, Venus och Gafflan!
Cicki; Hittills har jag inte noterat några grymma språkliga avarter hos dig - dessutom är du ju författare! :)
Uppsatsskrivning var ett favoritämne hos mig med, allra helst när jag fick helt fria ramar. Någon reservoirpenna har jag tyvärr aldrig haft förmånen att stifta bekantskap med dock, blyerts var vad som gällde.
Jag är väldigt kluven i det här ämnet. Jag har också en språkpolis inom mig. Jag kan bli vansinnig över särskrivningar t ex.
Men då kommer vi till det här med förmåga. Jag har en gravt dyslektisk son. Jag kämpade som en iller för att han skulle få ha talböcker i skolan. Just för att han skulle få tillgodogöra sig språket i första hand. Jag ansåg och anser att får man lyssna på ett bra språk så lär man sig läsa och skriva av rent intresse. Jag hade även stöd i min teori från specialläraren på hans habiliteringscenter.
Han lärde sig läsa och stava och klarar sig bra med den biten idag. Dock läser han fortfarande talböcker, fast det numera kallas för ljudböcker och är modernt. När han gick i skolan så var det talböcker för synskadade som han använde.
Min kluvenhet inför det skrivna språket blir att man kanske måste vara tolerant mot särskrivningar, stavfel och meningsbyggnadsfel. Det är kanske bättre att den som skriver får öva sig i att skriva en text. Det kanske inte handlar om slarv utan om oförmåga. Vem kan sätta sig till doms över det, när man inte vet vilken orsaken till skrivfelen är?
Jag vet med mig själv att jag hakar upp mig på en dåligt skriven text. Är det i en bok eller en tidning så kan jag ställa krav på att det ska vara en korrekt text. Men är det i en blogg så försöker jag vara tolerant. Även om jag också klagar över dåligt skriven svenska ibland.
Tack för att du tipsar om min språkblogg falkblick.se! Jag måste dock komma med några invändningar angående det som skrivits ovan. Man kan visst börja en mening med och eller men. Det går också bra att sätta kommma framför och i vissa sammanhang. Språkrådet har många råd kring detta i sin frågelåda!
Här följer kompletteringar till min förra kommentar.
Om komma framför och:
http://www.falkblick.se/2008/04/komma-framfr-och.html
Från Språkrådets webbplats:
Fråga:
Är det korrekt att börja en mening med och eller men?
Svar:
Det är inte fel att ibland inleda en mening med och eller men. En mening kan börja med men när den står i motsättning till hela den föregående meningen, inte bara en del av den. Det är ofta bättre än att försöka uttrycka motsättningen med ett dock eller emellertid, ord som kan låta onödigt formella. Man skriver alltså gärna: Experter har intygat att han fått hörselskadan genom att i alla år ha arbetat som musiklärare med fiolelever. Men försäkringskassans läkare vägrar att acceptera hörselskadan som arbetsskada. Det är bättre än Försäkringskassans läkare vägrar dock…
På motsvarande sätt kan man börja en mening med och när den innebär ett tillägg till informationen i föregående mening eller meningar. Särskilt när meningen är sista ledet i en uppräkning eller uttrycker ett slags sammanfattning, så kan ett inledande och ge särskilt eftertryck: Kontoret har hållit stängt på fredagar. Förfrågningar från allmänheten ligger obesvarade sedan förra året. Ingen ny information har lagts ut på webbplatsen sedan februari. Och det är ändå bara de missförhållanden som gäller ansiktet utåt.
Men meningsinledande men och och bör ransoneras. Det är inte bra om två meningar efter varandra eller mycket nära varandra börjar med men. Flera meningsinledande och efter varandra ger ett pratigt intryck.
Skicka en kommentar