fredag 13 januari 2012

Bokastavskombinationer

I "Diagnosens makt", avhandlas en del genom tiderna populära sjukdomsdiagnoser av psykologisk karaktär.
Nu var det något år sedan jag läste den men av vad jag minns, är en av teorierna i boken att så länge det inte finns en diagnos, existerar inte sjukdomen i sig.

Fullt så enkelt är det ju inte, det påvisar ju det faktum att folk i alla tider insjuknat, lidit av och slutligen dött av olika krämpor, utan att den tidens kloka gummor, kvacksalvare eller läkare kunde ge ett adekvat namn på symptomen.

Forskning och medicinska landvinningar har gett oss alltifrån poliovaccin till namn på olika neurofysiologiska åkommor.

Nu höjer läkaren, barnpsykiatrikern och författaren Salmon Schulman, ett varningens finger åt de senaste årens frikostiga diagnosställning av barn.
Barn som nästintill får en slentrianmässig ADHD-diagnos.

Oavsett om sjukdomsepiteten är korrekta eller ej, har vi en eskalerande stor del av det uppväxande släktet som det anses vara "fel" på!?
Medicinförskrivningarna ökar och till den samtalsterapi som sägs ge bäst effekt, är väntetiderna långa och behandlarna få.

När jag växte upp, existerade inte dessa begrepp.
Det var naturligtvis inte bra för de som verkligen hade behövt hjälp, att istället få finna sig i att bli stigmatiserade genom att alltid bli betraktad som "hopplöst fall", obildbar eller rätt och slätt; Skitunge!

Dagens, kanske något för frikostiga, diagnostisering är inte heller bra.
Den leder till en annan typ av stigmatisering
Att med en enkel bokstavskombination kunna bortförklara ett barns avvikande beteende är att göra det för lätt för sig.
Det går inte att glömma bort det sociala och genetiska arvet, uppväxtmiljön, individens personlighet eller bortse från andra, kanske fysiologiska brister, utan att det skadar.

Återigen ser jag mig tvingad att påpeka det rent allmängiltiga i att se individen, bakom skalet.
Att inte hänga upp sig på befriande och ansvarsfriande diagnoser i tid och otid.
Att de som verkligen är i behov av att bli hjälpta till en fungerande vardag, får adekvat hjälp, vare sig det är medelst medicin eller terapi, hjälpmedel eller extra stöd.

Men det behövs inte en diagnos för allt mänskligt beteende som inte faller inom den så kallade "normen", därtill är livet för stort.

14 kommentarer:

Ezter sa...

När jag gick på högstadiet skickades "de värsta" till obs-klass... Inte fanns alla dessa diagnoser då. På gott och ont det där tycker jag...

Susann sa...

Nu har jag skrivit 4-5 svar, och raderat, men hjärnan har inte orkat med. Samhällsutveckling... inte plats för "udda" personer, har snurrat igenom mina inlägg. Men jag tror jag svarar dig en annan gång. För det här är väldigt viktigt. Jag lägger mig och sover en stund, så hoppas jag att jag drömmer mig till ett bra svar. :)

Tant Grön sa...

1. Ballt att du nu är blondin.
2. Väl beskrivet om detta diagnosdilemma.

Barnens Hjältar sa...

Jag tänkte hoppa över kommenterandet här eftersom vi som lever i det här upplevt hela den här infekterade debatten på ett väldigt negativt sätt. Du förstår att de allra flesta människor får den här typ av information på ett mindre sakligt sätt, dvs via aftonbladet. Varje gång aftonblaskan skriver om diagnoser så gör det det på ett negativt sätt vilket i sin tur leder till att fördomarna gentemot oss eskalerar a det grövsta och det återspeglas i den hjälp man (inte) får. Även socialtanter och sjukvårdspersonal påverkas nämligen av det.

Tyvärr verkar det som om när den här typen av information kommer ut på fel sätt väljer gemene man att tänka att diagnoser inte finns och de som säger sig lida av dem egentligen bara är lata djävlar som vill slippa undan ansvar ..

Welcome to my world! vilken himla tur att jag skiter i vad andra tycker ;)

Mångmamma sa...

Just nu väljer jag att svara Barnens..;
Först och främst hoppas jag att du "känner mig" bättre än att du misstror mina goda intentioner!?
Jag vet att många blivit hjälpta genom att äntligen få ett namn på det de hela tiden känt på sig - att något är mer eller mindre avvikande hos dem själva eller hos deras anhöriga.
För det andra är jag bestört över att väntetiderna är så långa, att det fortfarande är ett enormt godtycke bland läkare och medicinskt utbildad personal, som till sist fastställer en diagnos - av vilket slag det än må vara.
Slutligen - och nu blir jag extremt långrandig - känner jag till en familj, vars barn är, eller har varit under utredning, där det för omvärlden (med eller utan insikt i diagnostiserandet är uppenbart) att den sociala miljön spelar en enormt stor roll i barnens utveckling. Mer - än deras eventuella behov av halvårslånga medicineringar, utan samtalsterapi.

Frankt sagt, jag förstår att de som inte har någon insikt alls, blir upprörda av de osynliga handikapp/funktionsnedsättningar som börjat florera i media.
Samtidigt värjer jag mig mot ett slentrianmässigt fackindelande, vare sig det gäller "tjocka, halta, lytta, autistiska, svarta, gamla, unga" eller något annat!?
Jag är lite rädd (mot bakgrund av vad jag själv stött på i min närhet) att det blir en ny underklass, ett nytt stigma och inte en lättnad.
Ännu ett sätt att klassificera vår omvärld, något jag strider mot med alla tillgängliga medel.

Jag gillar inte att bli instoppad i fack själv och jag vill verkligen inte bidra till att andra ska begränsas av en sådan snäv tillhörighet, som en diagnos KAN innebära.

Nu är det inte alltid det som händer men mot bakgrund av min resa genom landet, från större stad till successivt mindre och mindre "hålor", har jag inte kunnat undgå att uppmärksamma "revirpinkandet" som ändå existerar.

I min idealvärld, skulle alla - oavsett färg och form - vara accepterade.
Alla skulle ha en plats, alla skulle vara behövda, alla skulle ha en tillhörighet i en flock.
Utan att den omedelbara omgivningen kände sig tvingad att sätta etiketter på varandra.

En utopi - men en vacker sådan!

Barnens Hjältar sa...

Ja, jag "känner" dig :-)
Jag hoppas att det framgick att jag inte kritiserade dig utan vad resultatet i den här typ av debatt oftast leder till (då menar jag den massmediala då det är den som de flesta ser). Va tusan du är den klokaste jag vet :-)

Tyvärr måste jag säga är inte samhället redo för oss uddlingar, de vill liksom att man skall vara som man skall medan vi är som vi är. Så rent samhälleligt behövs diagnoserna för att man skall få hjälp, stöd och allt det där (om man har tur).

Sen håller jag med dig, att man inte skall diagnoostisera hej vilt för att stämpla och på så vis skyffla undan problemen. Jag tror dock att det största problemet fortfarande är att alldeles för få får hjälpen de behöver. För få som skulle behöva en diagnos får det.

Huruvida många som inte skall ha diagnos får diagnos vet jag egentligen ingenting om, jag tror inte det finns några direkta siffror på det. Jag träffar ju bara människor som frivilligt söker upp oss för att de vill känna gemenskap efter att de fått diagnos.

Jag tror att det är bra att det kommer upp till debatt det här. Jag kan säga att så länge det behövs diagnoser för att man skall få rätt hjälp är jag en vän av diagnoser men det vore ju toppen om man kunde få hjälp utan att behöva ha en diagnos :-)

Mångmamma sa...

Barnens..; <3
Jag tog det inte som kritik riktad mot mig och mina åsikter men i dessa sammanhang kan en inte vara nog för tydlig - något jag misstänker att du erfarit alltför väl!?
De som söker upp er och Attention, gör det givetvis för att få hamna i ett sammanhang, en flock, där de inte alltid är negativt avvikande - vilket är rätt och riktigt att de gör.
Alla måste få känna en tillhörighet och det är just den biten jag slåss för så hårt.

Oavsett eventuellt "lyte".

Tyvärr ser det ju ut som om de flesta får vänta alltför länge, både på adekvata diagnoser och därefter rätt hjälp.
Visst behövs debatten och kvällspressen är inte allra bästa stället att debattera på.

Ändå är alternativen få.
Om det ska kunna bli allmänt accepterat att folk och fä är olika - och också ha rätten att få vara olika - måste det bli ett samhälleligt och landsomfattande samtal - och då finns alltid risken för missuppfattningar och populistiska slutsatser.

Tack för ditt förtroende och höga tankar om mig också, det värmer!

All kärlek! E

Barnens Hjältar sa...

<3

Jag jobbar ju framförallt för att avveckla behovet av mig och organisationen jag företräder så precis som du säger är vi på samma spår

Kram

Cicki sa...

Nu orkade jag inte läsa recensionen eftersom det räckte för mig att se att Eva Kärfve är en av författarna. E K reste under några år land och rike runt och talade om på stora föreläsningar om att neuropsykiatriska diagnoser inte fanns. Gissa om hon var älskad av rektorer och andra kommuntjänstemän som kunde hålla inne med pengar till skolorna genom att stödja sig på hennes sk forskning. För det är vad hon kallar sig, forskare!

Jag blir så arg att jag knappt kan skriva. Adrenalinet går i topp för mindre.

Jag vet att hon vid sina föreläsningar bland annat läste upp mina egna ord ur min bok. Det var när jag beskrev vilken fantastisk känsla det var när sonen äntligen fick sin diagnos. Hon tog upp mig som exempel på en dålig mamma. Fatta att jag blir arg bara jag hör hennes namn.

Jag håller med Barnens Hjältar om att aftonpressen är en fena på att sätta negativa förtecken på dessa diagnoser. Varför ska det vara så skämmigt med en diagnos. Jag har en kärringdiagnos, Fibromyalgi. Det som förr kallades "svidvärkobrännkärring".Det gör mig inte sämre för det. Lika lite så en Dampdiagnos gör min son sämre.

Naturligtvis fanns de här barnen förr också. Det var bara det att på den tiden kallades de bråkstakar och sattes i OBS-klass. Eller som det var för min kusin, född 1948, som sågs som en byfåne för att han inte kunde lära sig läsa.

Det finns faktiskt forskning som sträcker sig till slutet av artonhundratalet där denna barngrupp finns beskriven. Så den som påstår att de inte fanns förr är ute och cyklar.

Jag vet att jag vid något tillfälle frågade en man som reste runt i landet och pratade om dyslexi. Han var jämngammal med mig, dvs född ca -49 eller -50. Han hade gått i det som då kallades för "läsklass". Jag frågade om han kände sig utstött för att varit tvungen att gå där. Han svarade att det var det bästa som kunnat hända honom. Där hade han blivit sedd!

Självklart ska det inte sättas en diagnos slentrianmässig. Det ska vara ordentligt underbyggda undersökningar innan man sätter en diagnos.

Dessutom tycker jag att i ett optimalt samhälle så borde det inte finnas några diagnoser. Alla ska bli sedda som den de är. Och bli hjälpta med det de behöver ha hjälp med. Men så länge vi inte har det samhället så är det bra att ha en diagnos att falla tillbaka på.

Fast en diagnos kan också vara en bekräftelse för en själv, varför man kanske inte är som alla andra. För min son har det i alla fall varit en trygghet att ha den plattformen att stå på. Och för mig som mamma. Jag har kunnat möta honom på ett bra sätt på det viset. Han brukar säga att Caroline af Ugglas är hans idol. "Hon är en sån som jag", brukar han säga med ett skratt.

Och Mångmamma, jag känner dig så du behöver inte försvara dig.....:-) Det var Eva Kärfve jag gick igång på! Rött skynke typ!

Mångmamma sa...

Cicki; Fina du! Jag hade blivit topp-tunnor-rasande om jag framhållits som ett exempel på "usel mamma", med mina egna ord.
Eftersom denna E.K fortfarande lever och har hälsan (?), förmodar jag att du inte tillgrep våldsamt handgemäng!?
Det hade nog jag varit benägen att göra ... :)
Utifrån vad jag kan om dina och "Barnens" erfarenheter, vägde jag faktiskt mina ord på våg - innan jag publicerade.
Eftersom vi, som du så riktigt påpekar, inte har ett fullt ut tillåtande samhälle, är det ändå en lisa att diagnoser finns tillgängliga.
Men min utopiska tanke är vacker, ne´s pas?

Cicki sa...

Tack och lov har jag sluppit att träffa E K. Eller så är det hon som ska vara glad för att ha sluppit träffa mig. Hugget som stucket. Som du ser längtar jag också efter landet Utopia. Men än är vi inte där. Tyvärr.

Lippe sa...

Du är en klok och engagerad kvinna och jag är så glad att du finns!!
Kram

Mångmamma sa...

Lippe; <3

Madlar sa...

Oj, detta ämne är stort, svårt o absolut inte svart eller vitt. Diagnos är bra för att personen ska ha rätt till stöd men det finns en baksida som jag funderat på. Med kollegor o vänner i produktiv ålder dvs med barn i skolåldern har jag märkt tendensen att om barnet är "udda", ofokuserat, vild eller allmänt utanför normen så vill man gärna ha en diagnos med bokstavskombination. Som om en rad i journalen ska ge lindring eller ursäktande till barnets beteende. Jag blir ännu mer sorgsen då vården (anhöriga) snabbt sätter in ett litet vitt piller för att ta udden av kantigheterna. Behövs det alltid? Varför måste alla vara likformade?
Nej, det är verkligen inte svart eller vitt. Jag vet bara att världen är betydligt intressantare med människor av alla sorter och format.