Jag har ett alldeles för socialt liv för att riktigt hinna hänga med.
Efter fjärde dagen denna veckan med fyra huliganer som skulle matas på kläderna och sådär före bortforsling till närmsta läroanstalter, tog jag den diseldrivna in till stan, för första frukostbesöket hos storsonen sedan han lämnade modershemmet.
Efter drygt två timmar började det klia lite i mig.
Inte så att det var tråkigt att prata med sonen, mer för att jag har övat upp ett inbyggt kli i kroppen när jag befinner mig i en lägenhet numera.
Skumt, jag vet.
Kan man lida av smygande klaustrofobi?
En snabb räd ner på stan och lite vansinnesaffärer till de små-vilda-glada i klädväg fick det bli, innan jag började operation hemfraktning i omgångar av nyss nämnda småttingar.
En del från skola/förskola och andra från kören.
När maten var svald, disken röjd och läxorna avklarade, fastnade jag och Sheriffen i en bortglömd och återfunnen "Mattelekbok".
Helt plötsligt rasslade timmarna iväg och jag insåg till min förfäran att de där tre minsta borde ha stoppats ner i sina sängar för minst en halvtimme sedan.
Snabba ryck med tandborstning, sagoläsning, eldning i pannan och mitt i alltihopa ramlade far-är-rar in genom dörren - till allmänt jubel.
Kan man ju förstå efter snart en veckas frånvaro.
Nu bör veckans skrivjobb raskas över innan jag kan ta itu med lite väntande sybeställningar, i alla fall om morgondagens plan ska kunna klaffa med hopp-och-lek för de där lediga två småttingarna.
Och resten tar jag sen ...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ja det är egentligen inte klokt vad snabbt en dag kan gå. Fast jag har tillbringat dagen med att vänta, knasigt är det.
Ang. stövlarna så ville Fru Hansson ha dom och hon var ju först.
Du kan ju hålla lite utkik för jag har nog lite kläder som kan dyka upp under rubriken "bortskänkes". Döttrarna är dåliga på att rensa bort sådant som inte används längre då det blivit för smått eller helt enkelt inte används längre. Min yngsta har en klädsmak som passar både killar och tjejer.
Kram och natti natt.
En liten award slänger jag in till dig så här bara :-)
Med några spännande meningar att färdigställa.
Full rulle som vanligt..
Arla fredagmorgon, termometern har krupit under nollan under natten och jag intar det välsignade morgonkaffet intill en sprakande kamin!
Jo, tack för "Krya på dig hälsningen", tycker nog att värken släppt en aning - men ogillar att behöva äta antibiotika och så länge sedan (4 veckor). Men visst är det bra att hjälp finnes.
Hade de inga fästingar på 1800-talet? Troligen inte.
Önskar dig en trevlig helg!
Vilket liv. Fast ett härligt liv tycks det mig... :)
Jag får med klikänsla i lägenheter men mest för att man inte kan släppa ungarna lösa som de vill tror jag :P
Tack ändå, Gafflan.
Suger lite på den och tack till dig med, Katarina. :)
Karin; hoppas det går över med denna dunderkur nu!
Glimra.., Jodå, jag skulle inte vilja byta med någon annan just nu!
Barnens..; Skönt att jag inte är ensam om känslan.
Skicka en kommentar