Intet nytt under solen, brukar det ju heta.
Ändå glimrar det till ibland och jag blir återigen lyckligt och förvånat överrumplad av andras ord.
Outgrundliga är vår Herres vägar, är ett annat citat som slår mig med full kraft då och då!
Inatt känner jag en enorm tacksamhet över ha möjligheten att ta del av andras liv, via detta fantastiska forum som internet och bloggvärlden ändå består av.
Jag vill gärna se mig själv som en empatisk, bildad och igenkännande människa.
Ändå drabbas jag liksom alla andra av känslan av maktlöshet, torftighet, småsinthet och fördomsfullhet.
Via en kvinna, som hittat mig, har jag funnit en annan människa, vars ord berör ända in i märgen.
En kvinna vars saknad är så stor att den är outhärdlig.
Hennes formuleringar slår hårda slag i trakten kring mage och hjärta.
Hårt, snabbt, brutalt och utan återvändo.
För från den yttersta gränsen kommer ingen åter - allra minst ett litet och ännu oprövat liv!
Vi känner inte varandra, har få gemensamma nämnare, ingen uppenbar koppling - ändå känns hon så nära, hudlös och naken i sin sorg att det är omöjligt att värja sig.
I alla fall för mig!?
Hennes ord får mig att tänka större, se perspektiven, bli tacksam för det lilla.
En väckarklocka?
Se möjligheterna i allt annat än det hon så brutalt beskriver.
En glädje väcks av de som finns omkring mig - men även en saknad av de som fattas.
En sprittande lyckokänsla av de som efterfrågar mina funderingar och en tanke om deras val och möjligheter.
Jag är lyckligt lottad!
Ändå.
Eller kanske just därför?
Inatt upptas mina tankar och drömmar av alla de som ville men inte fick.
Av alla de som önskade något annat men inte kunde.
Av...alla?
För att kunna tillföra något, till en annan medmänniska, på riktigt, måste man ha gått igenom några extraordinära sorger.
Sådant som inte upptas på normalagendan, den dagen man föds.
Eller så är livet bara en enda lång prövning i hur man lättast och smidigast glider genom tillvaron?
Existentiella funderingar är inget som bleknar bort och försvinner helt efter tjugoårsdagen, tro mig!
Vissa av oss har svårt att finna oss tillrätta och upphör aldrig att ifrågasätta, andra slår sig till ro och accepterar tingens ordning om släktens led och förväntningar - eller ger helt enkelt blanka den i det!
Jag blir lika uppriktigt förvånad - och glad - av att hitta någon som begriper sig på hur att nyttja orden, språket och ärligheten, för att beröra!
Varje gång det inträffar.
Ge henne en ärlig chans, läs och skänk henne en tyst minuts tanke.
För allas vår skull!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag har läst och läst nu i tidig morgon... och tårarna rinner. Jag skäms lite för mina egna "problem". Men jag vet att det inte går att tänka så. Jag har rätt till min egen sorg (efter pappa) fast andra har sorg efter små barn eller andra unga människor. Hon skriver verkligen till en rakt in i hjärtat... Orkar inte läsa mer just nu. Men hon har fått minst EN minut av mig... och trots att solen lyser nu tänder jag ett ljus en stund för pappa och alla andra änglar och för alla äkta människor som berikar mitt liv genom att dela med sig av sitt ♥
Jag är inte direkt troende på Gud, men ibland knäpper jag händerna och tackar honom. För ibland blir jag så övertacksam så jag känner att det är på sin plats att tacka någon. Gud känns bra då.
Nu sa jag till Gud: titta till denna kvinna lite extra. Har du ett fast antal minuter för alla, ger jag gärna bort några av mina till henne.
Jag var inne hos henne, jag också och håller med dig...
Vi behöver väckarklockor med jämna och ojämna mellanrum, för vi människor är ju tyvärr sådana att vi ibland tar livet för givet.
Jag vet inte, det här med extraordinära sorger, hmm, om jag går till mig själv och mina vänner (för lustigt nog så är det som folk har en radar och hittar varandra.) så har vi en sak gemensamt, skitsaker är just skitsaker, man har inte tid att bry sig och det finns som en flagga inom en som fladdrar med jämna mellanrum att allt faktiskt inte alltid är för evigt, det är bra med en sådan flagga. Fast ibland så är man precis lika småsint som vilken apa ur människosläktet som helst och håller på sina bananer och vägrar att släppa taget om dem. Det är nog att vara människa, tror jag...
Oj, jag vet inte vad jag ska säga. Tack. Det var väldigt fina ord som jag ska bära med mig alltid.
Kram Sarah
Vad fantastiskt fint du skriver!!!
Mitt hjärta snörs ihop och jag känner mig liten igen. Sådär liten att det är okej att krypa in i mammas famn och gråta en skvätt.
Gud tror inte jag heller på. Det är för människor som inte tror på sig själv brukar jag säga kaxigt, och än så länge har ingen sagt emot mig.
Jag har haft turen att komma tillbaka efter att ha besökt sankte Per, och efter det lever jag för stunden, just i detta nu...väl medveten om att ett enda felsteg kan vara ödesmässigt brutalt och ta mig bort härifrån.
varje gång jag skiljs från mina älsklingar pussar jag en gång extra på dem...ifall att. Mitt hjärta skulle gå totalt i kras om en enda av dem råkade ut för något, och jag är en riktig kycklingmamma som pysslar och donar för att allt skall bli bra.
Just nu åks det väldigt mycket fyrhjuling här, och hej vad fort det går. Men det är ganska roligt inser jag efter några varv, och lättar på reglerna.
Jag vet att vi måste lära oss själva av våra misstag, men kanske mitt tjat om att se sig för innan man passerar vägar, och stanna cykeln när bilar kommer tränger in i skallen på mina telningar. En bil är hård, barn är mjuka.
Tack för att du tittade på min text, och angående snabbt snack...man hinner ju förmedla så mycket mer då. Skämt åsido hade jag bråttom tillbaka till bokskrivandet, men nu har det börjat sticka i handen, så jag måste nog lägga ned för idag.
Kram på dig lilla du, och ha en skön kväll.
Skicka en kommentar