Dödens ansikte!
En "helt vanlig" nordisk man, inte helt oäven.
Blond, blåögd, lång och relativt tystlåten och tillbakadragen - så beskrivs mannen bakom Nordens värsta massmord i mannaminne.
Var gick det fel?
Och hur många till finns det runtomkring oss som hyser starkt avvikande åsikter om livets okränkbarhet?
Att som förälder våga låta sina barn ta för sig, lära dem stå upp för sina åsikter, ge dem spelrum och plattformar för att möta likasinnade, känns plötsligt som en enorm otjänst att lära ut till dem.
Om rädslan segrar, om barnen och ungdomarna tystnar, om de vuxna hukar i skuggorna och smyger efter husväggarna med ett evigt tillbakablickande över den egna axeln - då har denne "helt vanlige" man vunnit.
Låt aldrig galningar, terrorister, vettvillingar få styra vår känsla av trygghet.
Aldrig!
Tryggheten är fiktiv - likaså osäkerheten.
Det enda som biter är att rakryggat stå för det vi tror på, oavsett om det är en politiskt korrekt eller fullständigt uppåt-väggarna-åsikt.
Vi måste få tycka.
Det är först när tyckandet övergår i brottsliga handlingar vi måste sätta hårt mot hårt.
För Norges skull.
Och för oss alla andra, där det kan, eller kommer att hända!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Reflekterar över det du skrivit... och visst måste vi få tycka. Men ibland verkar tyckandet vara orsaken till många helvetesdåd. Börjar bli riktigt obehagligt. Jag tänker då aldrig yppa vad jag röstar eller inte rösta på...
Hulda; Jag håller inte med.
Jag tänker inte fega ur när det gäller att tala om vad jag står för.
Visserligen är jag en ointressant person i det offentliga men jag tänker inte hymla med att jag står bakom livets okränkbarhet, röstar borgerligt och är förtroendevald inom Svenska Kyrkan.
Skulle jag smyga med det, skulle jag lika gärna kunna låta bli att tycka till överhuvudtaget!
Men att tyckandet i sig kan ge upphov till obehagliga mothugg, det håller jag med om!
Läser och begrundar dina rader. Och instämmer. Men jag måste säga att om jag hade en högt uppsatt befattning, politiker eller någon annan typ av stor roll, skulle jag inte våga för min familjs skull säga riktigt allt. Och då försvinner ju "vitsen" med min roll, eller hur jag ska säga det. Då är jag ju inte rätt kvinna för den typen av uppdrag/arbete ändå. Vågar eller kan man inte säga sin åsikt skall man ju inte ha den rollen. Nu pratar jag om det stora inte om mindre normala "roller" och åsikter/handlingar. Jag törs säga det jag tycker och vågar stå för det men inte om min familj skulle bli utsatt för något hemskt pga det. Oj vad jag tjorvar till det och surrar :)) Skulle kunna surra än mer men nu räcker det minsann.
Lyckliga...; Jag förstår precis vad du menar och du har helt rätt i att du då inte skulle vara lämplig för uppdraget! Endast om familjen fått tycka till och hyser samma typ av övertygelse, skulle jag kunna sticka ut hakan och vara politiskt obekväm på nationell - eller internationell - nivå.
Men - likafullt - om vi börjar fega ur och endast klä vår övertygelse i förklädda ordalag, förfelar det sitt syfte; att försöka förändra till det bättre. Det kommer jag troligtvis aldrig behöva göra!
Om jag vore i en mer beslutande roll än jag är, skulle make och barns säkerhet och tankar beaktas - men inte på bekostnad av det jag verkligen, verkligen brinner för!
Jag instämmer med er bägge!
Jag tycker absolut att man skall stå för sina tyckanden men samtidigt kan det vara förenat med livsfara i vissa sammanhang. Jag försöker dock alltid stå upp för det jag tror på.
Terrorism oavsett form är aldrig OK oavsett!
Håller med! Jag har skitsvårt för att vara tyst!! Orättvisor och elakheter och ren dumhet får mej att gå i taket! Innan jag gick ut med namn och bild i pressen så frågade jag mina barn vad de tyckte de tyckte det var ok och att det tom var bra! Om de inte tyckt det hade jag kanske utelämnat vissa bitar men jag hade gjort det iaf! Man kan tycka och göra men man ska veta att det har konsekvenser för andra, inte bara en själv!
Jag anser att man får tycka vad man vill men sedan kan jag ju tycka att en del tycker åt helvete fel!! Därför går jag ut och påverkar så mycket jag kan!!!
Det är viktigt att hålla diskussioner igång, aldrig, aldrig får det bli tyst!!
Kramar ♥
Lippe; Innan jag tog erbjudandet om kröniköruppdraget i lokalpressen, kollade jag med familjen om vad de tyckte. Självklart ska de ha en chans att tycka till eftersom det ändå innebär en viss (om än liten) igenkänningsfaktor. Jag vägrar tystna om det jag anser vara viktigt. Tack för att du för fram de svagares budskap så fint och kraftfullt du gör. Att ge röst åt de som inte kan tala för sig själva måste premieras, inte vara förenat med hot om våld!
Kanske det kan verka som jag fegar ur... men jag vet hur det kan sluta om man har åsikter (särskilt i en liten stad) och det kan sluta illa. Jag har inga partipolitiska åsikter... allt handlar om politik... men vad jag röstar på är min ensak. Har aldrig pratat om det förut och tänker inte göra det i fortsättningen heller. Det var väl mera så jag menade. Även det är en rättighet - att välja att inte berätta! Orsakerna är flera och jag måste erkänna att partipolitik ofta ställer till det. Det vet många. Snacka politik, ekonomi mm på fester eller hemma... då ballar det lätt ur. För att folk inte respekterar oliktänkande. Då föredrar i alla fall jag att hålla vissa åsikter för mig själv. När det gäller att skrika högt för allas lika värde är jag inte rädd för att vråla...
Fröken Hulda; Jag har respekt för åsiktsfriheten och valmöjligheten vi har att fritt välja att berätta om - eller avstå ifrån att berätta om - våra politiska ståndpunkter.
Kanske har det med att göra att jag flyttat från en större stad, till en mindre ort som gör att jag inte hyser några betänkligheter för att vara obekväm?
Jag har liksom bara nya bekanta och vänner här och inget annat som binder mig till platsen!?
Kanske jag inte ens har särskilt kontroversiella åsikter?
Jag hoppas att du missförstår mig rätt - det har aldrig varit min mening att klanka på andra som inte pratar vitt och brett om sin personliga övertygelse, mer ett "statement" om hur jag gör!
Du finner orden jag inte hittar idag, så otroligt väl till och med.
Tack!
Karin; Jag bugar ödmjukast inför berömmet! Tack själv för att du läser och reflekterar!
Inge risk att jag missförstår.... Gillar dig och din rakhet - det vet du.... Kram!
Jag funderar över det här med respekt. Jag anser också att man ska respektera andras åsikter. Men när jag börjar rannsaka mig själv så inser jag att jag kanske inte är helt felfri här.
Vi har en man i vår närhet. En man och hans familj som var våra vänner. Jag skriver "var" för vi har mer eller mindre brutit kontakten. I alla fall med mannen. Han och hans fru är numera skilda och jag har viss kontakt med henne och barnen.
Varför har vi då brutit kontakten? Jo, sedan några år tillbaka är mannan aktiv nationaldemokrat och skriver mycket i deras partitidning. Här blir det då problem för oss. Vi klarar inte av att umgås med en man/människa med de åsikterna. Det är här det blir så fel.
Vi pratar om åsiktsfrihet och att man ska respektera varandras åsikter. Samtidigt som vi själva tar avstånd ifrån någon som vi anser har fel åsikt. Hur ärligt är det?
Det är nog bara att erkänna att man ibland säger en sak och handlar på ett annat sätt. Det är fullt mänskligt att göra sådana fel. Tror jag i alla fall.
På ett sätt kan jag respektera att vår fd vän tycker som han tycker. Även om jag tycker det är fel att tycka så. Men jag tror inte jag kan säga att jag respekterar han som människa. Han är inte värdig min respekt. Så känner jag det i alla fall.
Samtidigt när jag läser på fd vännens Facebooksida så sitter hans partivänner och påstår att det är samfundet som har hittat på att den norske terroristen var högerextremist. Obegripligt!
Skicka en kommentar