Jag umgicks en gång i tiden med en kvinna som var dagmamma.
Jag minns att jag var så fascinerad av att hon tog fram dammsugaren varje dag, när alla barn blivit hämtade och tog ett ärevarv genom huset.
Själv tyckte jag att det räckte med att jaga undan de värsta smulorna och mota ut grustaget i hallen någon gång i veckan eller två.
Konstigt! Eller hur?
Inte ett dyft, anser jag längre.
Om hemmet är fullt med människor, stora som små, varje dag, blir det givetvis mycket skitigare än om hemmet står tomt under större delen av dagen.
Här åker snabeldraken fram titt som tätt numera.
Därför undrar jag lite över de par där bägge jobbar heltid, har få eller inga barn och ändå anser sig vara i behov av städhjälp!?
Inte så att jag missunnar dem det, bara ställer mig lite frågande.
Visst skulle det vara skönt att någon annan sanerade åt en men med handen på hjärtat skulle det mest kännas som ett intrång.
Dessutom anser jag att det ingår i normalt familjeliv att alla i hemmet hjälps åt med att städa och plocka undan efter sig.
Egentligen är det lite märkligt att trots alla maskiner, hjälpmedel, specialredskap och rengöringsattiraljer, anser sig folk nuförtiden inte ha tid med att städa?
Istället är folk beredda att jobba extra långa dagar för att ha råd att låta någon annan städa, ha råd att köpa nytt istället för att laga, ta bilen en extra vända för att köpa färdigmat istället för att laga själv från grunden.
Galet, om ni frågar mig.
Är det inte tidsbrist som är den nya folkrörelsen?
Borde det inte vara mer tidsbesparande - och ekonomiskt - att kanske jobba mindre, leva lite enklare, konsumera mindre och göra mer själv?
Eller är jag bara en bakåtsträvande kvinna som idealiserar tidigare generationers liv och leverne?
Jag har förstått - även om jag inte för mitt liv kan begripa det - att en hel del människor trivs med att bo i städer.
Att många ser det som en självklarhet att stressa mellan jobb, affärer, barnhämtning, aktiviteter för att sedan rusa iväg till ett gym och till slut sjunka ner i tv-soffan.
Att semester betyder resa, annars är det misslyckat.
Nej, jag hoppas att jag aldrig hamnar i den situationen att jag anser mig vara nöd och tvungen att behöva börja leva ett slikt liv.
Jag är sjukt nöjd med att odla egen potatis, göra pesto med hjälp av kniv (äger ingen mixer/assistent/maffig maskin att laga mat i), kunna köpa närproducerat kött och roa mig med långkok eller något liknande.
Att jag helt enkelt har tiden.
Den där flyktiga som alla jagar som besatta efter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Instämmer med nästan allt. Men så var jag också hemmafru när barnen var små. Tycker det är tråkigt att dagens småbarnsföräldrar tyvärr inte har den möjligheten längre. Man klarar ju inte ens ett vanligt boende på en lön! Sorgligt!
Åh vad jag kämpar för att föra fram det här budskapet. Det är tid som ungarna vill ha, inte pengar, resor eller saker. TID...
Jag har fulla skåpen med maskiner som härrör från min ca femton år som butikschef i en elbutik. Du anar inte vilka finurliga saker som tas fram, men sedan inte säljs i tillräcklig mängd, och försvinner.
jag är ju arbetslös nu, men oavsett så anser jag att våra små har rätt att se sina föräldrar oftare än några gånger per vecka.
Istället för tid tillsammans körs småttingarna iväg som ettåringar till dagis, och redan som femåringar, ibland yngre börjar de med fotboll, gymnastik, babysalsa och Gud vet vad.
Jag gjorde ingenting dylikt förrän som åttaåring. Då i liten skala och på skoj.
Här hemma hjälps vi åt, alltid. jag är stenhård, och låter ingen komma undan. Ibland hör jag mammas röst så jag härjar med ungarna om att städa sitt rum, och ler för mig själv. Hon lärde oss barn att hjälpa till, och det finns kvar än idag.
Är man två går allt fortare, och det blir mer tid för lek.
Ha det gott kloka kvinna
Kram
Maken bakar sitt stenåldersbröd, kör med långkok m.m och jag gör så gott jag kan. Håller med om att inte vilja låta ngn annan städa m.m hos mig men som det är nu med mig som inte kan göra nästan någonting och maken som jobbar mer än 150% då han skall sköta jobb och allt vi brukade hjälpas åt med ... då kan jag ibland önska ngn som gör en storstädning mot lön!
Oj, så bra!!!!!
säger jag med min bästa potatisskalarmaskin...
Men städar gör jag själv - ingen Rut här inte.
Kvällsaktiviteter för förskolebarn och barn i de lägre årskurser är (enligt mig) starkt överdrivet. För de räcker en dag på dagis/skolan, barn måste få landa hemma. Barn måste tillåtas ha tråkigt och "inget att göra" ibland.
Jag får ofta höra att jag är en bakåtsträvare som envisas med att baka matbrödet istället för att enkelt köpa det i affären, sätta potatis och lök anses också onödigt.
I dryga 10 år jobbade jag endast hemma, och trivdes med det. Sedan blev det halvtid några år, nu har jag gått upp i tid, men det ser jag som tillfälligt, behöver dra in lite pengar om jag ska kunna förverkliga min husdröm. Men inte är det något liv inte.. Åka hemifrån när det är mörkt, komma hem när det är mörkt och huset iskallt! Till och med katten ser ledsen ut efter en hel dag ensam.
Högst tillfälligt som sagt!
Jag skulle vilja ha en RUT för att jag är såååå lat och tycker städning är tråkigt. Men å andra sidan... jag bor ensam och vill ju inte ha nån främmande som går här och kanske river i mina saker. Tror det där med städhjälp hos par utan barn är en statusgrej... faktiskt. Eller så har jag bara fördomar.
Som vanligt så samtycker jag. Jag är så lycklig som fick de sex åren hemma med barnen när de var små. Och att sedan ha sådana arbetstider att vi sågs mycket.
Fortfarande bakar jag allt vårt bröd. Hade jag möjlighet så skulle jag även odla våra egna grönsaker. Nu är det lite svårt att göra på åttonde våningen med en minibalkong.
Det är så mycket kunskap som gått förlorad i just hushållsgöromål. Där får nog vår egen (i alla fall min) generation ta åt oss av att vi var slarviga att lära våra barn de grundläggande principerna i hushållsarbetet.
Det går inte att lära sina barn att laga mat om man själv kör med halvfabrikat eller hämtmat, det går inte att lära sina barn att byta en dragkedja eller sy i en knapp om man själv inte gör det. Du förstår vad jag menar.
Jag trivdes som bäst som egenföretagare som jobbade hemma. Tyvärr var det inte lönsamt så jag var tvungen att ta ett jobb (hade tur som fick ett). Jag jobbar 75% och vill absolut inte för en dag gå upp mer i tid.
Den där lediga dagen och extra timmen gör rätt mycket faktiskt. Skönt att kunna låta barnen komma hem tidigt på fredagar i varje fall och dagiskillen får vara ledig.
Städhjälp hade varit trevligt eftersom den vi har nu (barnen) får tjötas på så himla mycket ;-)
Skämt åsido, städa gör vi när vi är lediga så får det vara lite skit i hörnen, det hör till :-)
Instämmer med precis allt! Kunde inte sagt det bättre själv =)
Uj, det var ett långt inlägg för mig som har lite svårt att hålla i den röda tråden.
Jag sitter under läsningen och nickar, tänker, stämmer in och inser att det lika gärna kunde vara några av mina egna tankar, även om den där peston köps på burk hos oss, skratt.
Stressen som många känner av gör att någon väljer att "down-shifta" som det av modelejonen så snyggt heter. Men i många fall verkar det innebära, flytt till " Solsidan", hemmaarbete och extralägenhet i El Stock....
För mig/maken som väljer att se bondesamhällets/hemmaförälderns
fördelar kan slippa den mycket av den omöjliga "springa ikapp livet" leken som vi är många som ägnar oss åt.
Jag tänker inte vara med i den leken mer.
Jag vill leva med tid för att leva.
Troligen tappade jag nu min egna röda tråd och föll ur sammanhanget, hihi, men det bjuder jag på.
- Det är ju den jag är och är stolt över att vara.
Kram Milla
Lite sjukt är det allt. I synnerhet med tanke på att ett materiellt sett enklare liv för det mesta ger oss mer tid till att vara tillsammans med nära och kära.
så skönt att det faktiskt finns många fler med samma inställning och funderingar! Man kan inte få allt samtidigt, superstädat, vara med barnen, göra karriär etc etc. Då är det så skönt att läsa om fler som väljer tiden med barnen! ha en bra söndag!
Så roligt att det är så många fler som ser fördelarna med färre pengar och fler minuter hemma med barnen!
Egentligen är jag inte så säker på att det är en omöjlighet att leva på en lön!?
Det är mer en fråga om hur mycket man är beredd att göra avkall på, materiellt.
Vi skaffade barn först och vanor sen.
Självklart blir det svårare om man vänder på steken, som verkar vara det vanligaste numera.
Se går det givetvis att lägga en väldig massa fler värderingar i upplägget, där en förälder tar huvudansvaret för hem och barn men det är ett helt annat inlägg!
Och jag nickar och håller med och tänker att jag tror att alla har sagt ungefär vad jag tänkt, tror jag :)
Skicka en kommentar