Skum titel på en roman av Carina Rydberg, jag just plöjt igenom det senaste dygnet.
Vet inte riktigt om jag vågar tillstå att jag aldrig läst något av Carina tidigare men jag har nog kastat en flukt i hennes tidigare böcker och krasst konstaterat att det inte är riktigt min genre.
En twistad psykologisk studie med en hel del våld, svek, hat och skadade människor som njuter av att göra illa.
Skräckthriller, kanske?
Minns hur vi hängde dagligen på samma fik, hon skrev som besatt på sin debut, jag låtsades plugga inför prov även om jag mest drack kaffe, snackade skit med allmänt löst folk och stundtals skolkade från tråkiga lektioner!
Emellanåt bytte vi några fraser, så där som man gör med folk man inte känner men ändå stöter på alltsomoftast.
Visst kände jag till att hon brottades med författarambitioner och visst var det kul att hon blev publicerad men hon var vuxen på riktigt, jag bara en gymnasietjej med konstiga kläder som ville vara äldre än vad jag var.
Hennes bok då, som jag nu tagit mig igenom?
Nja.
Jag är nog lite för ömhudad för att finna njutningen i våldsskildringar, blandade med subtila antydningar om övergrepp i barndomen, drömskildringar och hoppande i kronologin.
Inte så att jag vill ha det från punkt A till slutet vid punkt B när jag läser men jag har aldrig tilltalats av att bli skrämd, varken av bergochdalbanor, skräckfilmer eller litterärt våld.
Boken berör dock.
Ibland blir mina äckelkänslor så starka att jag måste forcera i texten, bara för att kunna nå någon form av lättnad, befrielse eller se ett hopp.
Ett hopp jag inte kan nå fram till och även om jag är fullt medveten om att livet knappast garanterar ett "happy end", så vill jag ha det i underhållning.
Skräckupplevelser finns det gott om ändå och det är alldeles sant att verkligheten alltid överträffar dikten.
Jag roas inte av det!
Ändå gillar jag motvilligt hur Carina väver de spindelvävslika trådarna - drömda eller upplevda av huvudkaraktärerna - som oundvikligt leder till slutet!
Som en studie i de bisarra avvikelser en människa kan uppvisa efter ha upplevt ondska som barn är den ... otäck och inte helt otänkbar.
Som underhållning ... välj något mer lättsmält!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag har läst Den högsta kasten och Djävulsformen och tyckte så där!
Den första var nästan pinsam att läsa emmellanåt och jag ville ringa till henne och prata om hur saker faktiskt kan ses från två häll. Vargar som vässar tänder klarade jag inte av. Jag kände som du att jag måste läsa fort, fort så det otäcka tar slut och det ordnar sig!! Men när jag upptäckte att jag nästan var andfådd ibland och senare låg med släckt lampa och var både äcklad och förbannad slutade jag läsa. Hua!
Mmm, läste den för ett antal år sedan och blev illa till mods. En bok jag ville skaka av mig raskt även om jag för all del inte önskar den oläst.
Va? Hängde hon på Madde? Har just läst min första Rydberg.
Tack för tipset, ska inte lägga tid på den boken i sommar. Håller mig nog till den mer lättlästa deckargenren under semestern.
Jag har inte läst en bok av henne, hm, vill jag ha otäcksheter så föredrar jag Stephen King, få kan som han dra en slipsten och samtidigt levandegöra hur högt och lågt människor kan stå och kräla.
Skicka en kommentar