Det är som förgjort, som min pappa skulle ha sagt!
Idag kan jag bara inte komma till skott med det jag föresatt mig.
De flesta som lever, eller försöker leva på sitt skrivande, brukar vittna om att det enda som duger är att enträget skriva, skriva, skriva.
Skit samma om det finns inspiration eller ej, det är bara att köra på.
Det funkar inte för mig.
Inte så att jag behöver sitta och vänta på någon form av stundens ingivelse eller snilleblixt utan mer för att jag behöver ytterligare en dimension - tidspressen.
Jag är väl medveten om att jag är en utmärkt inspiratör, en typisk igångsättare. Däremot är jag en usel slutförare om det där med deadline inte finns.
Jag misstänker starkt att jag, fel - vet med mig, att utan en slutgiltig tidpunkt när saker och ting ska vara klara blir jag inte sporrad nog att prestera.
På fredag morgon ska två texter vara klara för att skickas iväg för redigering, är det någon som är förvånad om jag säger att de kommer vara redo först under torsdagskvällen?
Jag är det inte i alla fall!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh jag känner igen oerhört, blir full i skratt. Och faktiskt funderar jag på om man kan ändra så djupgående beteenden. Skulle jag mot förmodan göra färdigt någonting i god tid före en deadline hinner jag ångra och ändra femtioelva gånger. Det är detta ändrandet man istället bearbetar lite obemärkt i bakhuvudet (under tiden som man gör annat), när man är en fågjortisistaminutenmänniska ;). Tror jag!
Räcker ju du är klar minuten innan deadline! Lycka till :)
Jaja, detta med deadlines, de finns överallt, har alltid funnits i mitt liv på ett eller annat sätt. På tidningstiden fanns den ständigt där, trots det inte handlade om att jag skulle lev. den sorts texter som du, men allas texter hade en deadline. Kvittade när eller hur man skrev bara det blev gjort!! Tidningen skulle tryckas det var det som gällde! Och, märkligt nog, den kom alltid i tryck när den skulle. Ja herregud alltså...slit och släp, gap och skrik, kramar och "ovänskap" varenda dag mellan annons och redaktion där alla stred om sitt utrymme! Men tidningen kom ut varenda morron.
Nu är det ju inte direkt så du har det, men det är jämförbart, tror jag.
I alla fall vet jag att ha den där deadlinen liggandes över sig, det där "måste", det sporrar, det ser till att det blir gjort. Allt man måste!
I mitt nuvarande jobb är det precis likadant, där finns också deadlines, massor av såna... Vi blir aldrig av med dem mångis.
Kramar hårt!
Säger det igen - deadlines är bra! :)
Ja just det!! *L*
Skicka en kommentar