Efter ha levt i politisk korrekthet vad det beträffar inställningen till att älska alla, särskilt barn, har jag övergått till att inse mina egna begränsningar.
Jag gillar verkligen inte alla människor och så vitt jag vet är även barn människor!?
Visserligen mindre och med färre erfarenheter men likafullt - människor.
Varför i himmelens namn skulle jag då gilla ALLA ungar?
De flesta jag ogillar kan jag enkelt undvika men ibland funkar det inte.
Inte med just det här barnet jag har i åtanke.
Vi ses inte så ofta så det stör men ändå korsas våra vägar lite då och då.
Och just dessa "då och då" räcker och blir över för att jag ska börja hyckla för allt vad tygen håller.
Alltså, jag ogillar hycklande.
Ändå känns alternativet sämre.
Att visa mitt direkta ogillande öppet, vore mycket värre än att lismande hålla mig ur vägen, svara artigt men avmätt och allmänt försöka bete mig som den vuxna jag nu utger mig för att vara.
Även om jag anstränger mig till max för att inte fräsa ifrån och nästan vara löjligt uppmärksam, kan jag inte låta bli att känna att jag är en usel lögnhals.
Jag VILL ju fräsa ifrån!
Just när jag kommer till den punkten, inser jag att det är ännu en avsevärd skillnad mellan mig som vuxen och denna lilla människa som ännu är ett barn - jag har lärt mig den sociala koden.
Jag har ett val och jag väljer det minst skadliga - även om jag känner mig som en hycklare!
Men om någon frågar mig, kommer jag att ärligt deklarera min synpunkt - ungen är ful och dum.
Obotligt dessutom!
Och jag måste inte gilla det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Helt klart ett väldigt svårt, känsligt och svårutbenat område. Jag kan mycket väl associera till dina känlor, men just för att övervinna min egen kluvenhet ich vånda har jag bestämt mig att barn (till en viss ålder...)är offer för omständigheterna och ffa sina föräldrars agerande/värdegrund/bettende. Jag har bestämt mig att så länge ett barn inte skadar sig eller sin omgivning är det deras föräldrar jag fräser åt eller via...
Hyckleri eller hänsyn?
Empati föder empati.
Men jag förstår den känslan..
Ha en fin dag.
Kram
Håller med föregående talare - känsligt ämne. Men... jag erkänner villigt att jag inte tycker om alla människor (inklusive barn). That´s it!!! Å jag skäms inte för det. Alla gillar inte mig... det är jag helt övertygad om. Däremot har jag folkvett nog att INTE berätta för dessa människor att jag inte tycker om dom.
Fattar vad du menar...
Håller med om att det är ett känsligt ämne. Barn ska ju bara värnas, deras olater och hyss är ett resultat av deras uppväxtmiljö och i förlängningen av sina föräldrars uppfostran.
Nu gillar jag inte allas sätt att fostra sina barn, vare sig de är för hårda eller för slappa med sina telningar.
Ändå brukar en hel del ungar kunna anpassa sig till andra vuxna och barn utan att regelmässigt klampa in för tätt inpå ens revir.
Detta barn är inte ett dyft lyhörd.
Säkert finns det randiga skäl till barnets beteende men jag behöver faktiskt inte gilla det!
Vi kan ju säga att vår gemensamma personkemi inte riktigt stämmer överens...
Personkemi - där träffade du mitt i prick. Det är DET jag menar när jag säger att jag inte tycker om alla människor//Kram
Tänkvärt, mycket tänkvärt. Kram
Visst är det svårt. Personkemi gäller ju även barn och ibland får man bita ihop för att lyckas hålla tand för tunga.
Minns från min tid som dagisfröken att det nästan var ångestfyllt när man inte klaffade med ett av barnen och var rädd att det skulle lysa igenom.. :/
Jag gick omkring och led länge av att känna så gentemot min mans dotter. Det var den mest bortskämda, otrevliga, manipulerande, empatilösa unge jag någonsin träffat.
Som tur var så lärde hon sig bättre efter några år. Vårt äktenskap låg i farozonen kan jag meddela och det var på håret att det sprack om jag skall vara helt ärlig.
Idag har vi en bra relation men jag har fått anstränga mig väldigt eftersom hon som barn inte riktigt lärt sig se att ens beteende kan få oönskade effekter hos andra människor.
Låter hemskt men så var det vare sig jag ville eller ej. Så med andra ord förstår jag precis.
Fröken Hulda; :)
Jill; Behövs ju tänkas över..Tack.
Märta; I de fallen försöker jag i alla fall överkompensera, något jag testat att göra i snart två år utan att lyckas.
Barnens Hjältar; Tack! För din modiga och utlämnande historia. Förstår att det måste vara svårt att ta ett bonusbarn till sig, allrahelst som man själv har en annan syn på fostran (i brist på bättre ord), än bio-föräldrarna!
Kram till er alla.
Spännande ämne och klokt av dig att "hyckla för sinnesfriden". Förstår känslan. Ett tag hade vi en sån där kompis som nästan bodde hos oss... Man kan inte gilla alla, det är inte ens meningen men det är svårt att bete sig när man bara vill skrika UT! Har haft en diskussion med ett av barnen om detta ikväll folk måste ju ändå få finnas, tyvärr ibland lite närmare än man önskar. Kram
Känner igen det du beskriver, men tänker att barn inte "bara" är "ett resultat av deras uppväxtmiljö och i förlängningen av sina föräldrars uppfostran" utan har en egen personlighet redan från början. Och ibland klaffar man bara inte med barn och det tycker inte jag är konstigare än att jag inte klaffar med en arbetskollega, men det vore konstigt om jag hänföll till att visa det på ett tydligt sätt.
KaosJenny; Tror att det är viktigt att prata med sina barn om känslor inför andra människor och faktiskt erkänna att man inte gilla alla. Samtidigt är det viktigt att lära sina små (och större) att respektera alla!
Bina; Du har som vanligt rätt. Fast just här pratar vi om ett relativt litet barn som ännu inte hunnit in i skolans förlovade värld.
Jag är inte odelat positiv till föräldrarna heller.
Men barnets personlighet är bara inte kompatibel med min!
Precis "ramlat in" (eller vad man nu gör) hos dig, och hittade det här - alltid kul att hitta något "utöver det vanliga". Kan ju bara säga att jag håller med, alla kan inte älska alla, oavsett ålder...
Jag förstår precis vad du menar. Har jobbat inom skolan i 25 år, och jag har verkligen inte tyckt om alla barn jag mött. Men av vissa människor blir man idiotförklarad om man säger det.
Skicka en kommentar