Med eller utan?

Det här med utseendefixering är ett kärt ämne jag gärna återkommer till i tid och otid.
Lite i förväg har ju shorts-säsongen börjat nu.
För en hel del kvinnor kommer rakhyvlar, geléer och epilatorer fram för att skala av oönskad behåring.

På andra sidan av skranket, bojkottas all form av avskalning å det kraftfullaste.
Det ses som ett kvinnofientligt förtryck att behöva känna sig manad att förändra sitt utseende.

Jag har inte funderat så värst mycket på det.
Jag har liksom inget hår att skala/raka/vaxa bort på mina tämligen hårlösa ben.
Å andra sidan har jag heller ingen värmande vinterpäls/inbyggda långkalsonger, vintertid!
Möjligen några enstaka futtiga ljusa spretar som jag brukar noppa bort, någon solig dag, sittandes på trappan.

Jag kan tycka att det är, ett något fånigt ställningstagande, om man väljer att inte raka sig, under förespegling att det är normalt/naturligt/sunt, samtidigt som det är helt ok att pierca näsan/sminka sig/tatuera sig/piffa håret.
Ändå är det egentligen mer en individfråga än ett samhälleligt fenomen.

Jag begriper att var och en tar och drar gränsen någonstans.
Själv skulle jag aldrig kunna lägga mig under kniven för att snörpa ihop, upp eller bort något.
Inte heller någon botoxspruta kommer någonsin att komma i närheten av min lekamen.
Samtidigt har jag hål i öronen, sminkar mig ibland och färgar håret av gammal och ohejdad vana.

Oönskad hårväxt har jag i form av ett vitt grovt skäggstrå som dyker upp tre-fyra gånger per år, ungefär på samma ställe som män har sitt Adamsäpple.

Det här med utseende och stil har fascinerat mig länge, faktum är att jag skrev en uppsats i ämnet för en herrans massa år sedan.
Ingen kommer helt undan de ideal som råder för tillfället, ingen kan missa den massiva reklam som översköljer oss, alla har förhoppningsvis hittat ett förhållningssätt till det.
Oavsett om man "köper" det, eller ratar det.

Vad vill jag med detta röriga inlägg då?
Tja, kanske som vanligt, lev och låt leva!?
Med eller utan hår på benen!