Här hade jag egentligen tänkt berätta om hur absurt galet det är att bli glad för tre timmar själv hemma en söndag.
Och hur ännu mer absurt galet det är att ägna dessa "lediga" timmar till att totalsanera hemmet, inklusive gräva fram golvmoppen som stått och dammat igen i källaren alltför länge.
Om hur fantastiskt skönt det är att ha rent och väldoftande runt sig när far-är-rar och fyra små-vilda-glada, överlyckliga efter en lyckad inhandlingstur kommer hem och tömt sina plånböcker på surt sparade veckopengar.
Så snubblar jag in på det här och drabbas av ett melankoliskt knytnävsslag i magen!
Så fantastiskt vackert, så sorgligt och så kärleksfullt.
Tack Maja, för att du delar med dig.
All kärlek till er, i er sorg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Så fint skrivet av henne, fint att minnas det som var bra. Mina tre äldsta barns pappa lever i den misären, om han lever.. Vi har inte hört av honom de senaste fyra åren.
Barnen har på något sorgligt sätt anpassat sig till att det är som det är och vill inte att jag forskar i var han kan vara.
Ursäkta mig, gled helt ifrån din melankoliska känsla..sorry
Skönt att få städat i varje fall gissar jag!
Jag försöker skriva något här men allt blir så banalt. Jag läst hos Maja för några timmar sedan och blev så tagen av det hon skrev.
Det var så fint och kärleksfullt skrivet!
Och du, du städade på! :) Visst är man knäpp...du kunde ju legat på soffan och läst en bok och käkat praliner!
Så sorgligt och fint skrivet.
Vad fint av dig, tack min vän
Skicka en kommentar