"Atomkraft -nja tack, eller?"

Våren -80 gick jag i sexan.
Favoritklädseln var platta svarta sammetstofflor med slejf över vristen, så kallade kinaskor.
Till det trikåtröja och matchande lång kjol, randig i lila/vitt/rosa.
Långt blont hår med hellugg fullbordade utseendet.

Engagemanget för den kommande folkomröstningen i kärnkraftsfrågan delade klassen i tre delar, de som sa kategoriskt nej, de som nog tyckte att det var bra och de som inte hade någon uppfattning alls.
Precis som i resten av samhället med andra ord.

Själv hade jag förstått att kärnkraft - eller atomkraft som det kallades för - var Djävulens påfund.
Alltså stoltserade jag med en illgul knapp med den röda solloggan på som sa; "Atomkraft - nej tack!"

Idag är jag inte riktigt lika säker på vad som är klockrent rätt eller fel?
Med kunskap kommer komplexiteten krypande.

Ändå kan jag tycka att just Japanernas kärnkraftverk är lite vanskliga.
Inte minst med tanke på vad som hänt det gångna dygnet.
Att ha så mycket is i magen, efter att ha utsatts för två atombomber, boendes på randen till kontinentalplattornas möte, i ett land med känd vulkanisk aktivitet - det är antingen modigt eller bara dumdristigt?

Landet står hursomhelst inför en strukturell omvandling, ett långsiktigt återuppbyggande och ett omtänk vad det gäller landets infrastruktur.

Ingen lätt uppgift, ens för ett av världens mest högteknologiska länder.