Jag kan nog uppfattas som en relativt tålamodig individ.
En sådan som med ett leende på läpparna välter upp omkullfallna hus, rätar ut broar och kastar lite varpa i förbifarten medan de små rasar av sig genom livet.
Inget kan vara mer fel!
Jag har en svaghet och - för alla utom familjen - väl dold hemlighet jag tänkte outa!
Varje kväll, strax före tandborstning/pyjamas/saga drabbas jag av städjävulen!
Att komma upp på övervåningen med de allra bästa föresatser att vara en mild och god och öm moder, faller platt till marken så fort jag lägger ögonen på barnkammaren/hallen/badrummet!
Varje kväll.
Om leksaker kunde sluta segla runt vind för våg, kuddar hålla sig kvar i soffan - eller åtminstone fåtöljens sittkuddar (!)-, papper befinna sig antingen på rullen eller på rätt ställe i papperskorgar(dvs INTE golvet!), kläder på därför avsedda ytor, typ krokar/lådor/garderober, och barnen helst inte varvade upp som tusan - då!
Då skulle jag vara en timid och mildögd moder!
Jag lovar.
Som det är nu förvandlas jag alltsom oftast till ett grönslemmigt monster (som seriefigurerna Kalle och Hobbe skulle sagt om Kalles mamma) vilket inte gagnar någon.
Allra minst mig själv eftersom jag är så pass klok att jag inser att jag troligtvis ger mina små en skev bild av ro-lugn-och-mysig-nattning!?
Ändå brukar vi få till det.
Varje kväll måste avslutas med en egenvald sång - eller två - och aftonbön, för varje barn.
Så ser ritualen ut.
Undrar vad det är som gör att barn alltid älskar sina föräldrar, trots alla våra fel och brister?
Den genuina självklarheten i att trots ilska och härjande är vi alltid på deras sida - när det verkligen gäller?
I alla fall hoppas jag på det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Den dagen människan är helt perfekt..då är det nog riktigt otäckt :)
Alla har vi självklart små monster som vill komma ut.
Lika självklart är det att våra barn ska lära sig att alla känslor är OK och att alla känslor tål att visas..Här får vi ju se till att föregå med gott exempel.
Empati växer inte fram ur människor som lärt sig att känslor är något man stänger av.
Vet att du som jag samt de flesta har en sund syn på livet och att monster inte finns under sängen :)
Kram & hälsa städ-monstret.
Milla
Å nu blev jag ju besviken. Jag som trodde du var perfekt och felfri......*fniss*........
Så klart vi är på deras sida - alltid, alltid. "I nöd och lust" gäller nog främst våra barn, eller hur?
/Småländskan
Känner så igen mig!
Eftersom barnens rum är på våningen över, och jag normalt bara tar mig dit upp till kvällningen (utom vid de tillfällen det ska mäklas fred, hjälpas på toa eller städas på ytor jag själv rår över) är det alltid efter en dags lek jag slänger mina ögon på deras rum. Och då är det sällan någon ordning jag ser!
Jag börjar alltid meddela städningsdags med ett lugn, som ofta efter ökad insikt i den grova tillstökningen, ökar succesivt. Till slut tar jag mig en fem-minutare och går ner, med orden; 'det ska va städat när jag kommer upp!'
Då är vi två grönslemmiga monster på kvällskvisten då. Fast jag har även en ritual för att mildra städdjävulen när jag varit ute en stund och kommer hem till sex golvslängda jackor och 12 st skor.
Kryper till korset och plockar undan..då blir resten av kaoset lättare att hantera. Lurar mig själv med att en städad hall är det som behövs för att resten liksom skall fungera ändå.
Ha en fortsatt fin lördag!
Skicka en kommentar