Sådant här händer hela tiden och överallt.
Ingen bör vara förvånad.
Ändå vet jag med mig att det kommer höjas upprörda stämmor om; hårdare tag, föräldrars ansvar, odrägliga unghyvlar och som grädden på moset - skolans och samhällets brister!
Själv sitter jag en knapp mil och ett halvt dygn, ifrån händelsernas centrum och ser notisen rulla förbi på lokaltidningens hemsida.
Vi är få själar i denna ort, även med alla små omkringliggande byars invånare medräknade.
Jag har bott på några fler platser i vårt avlånga land där slika incidenter är mer frekvent förekommande.
Ändå är min spontana reaktion; Men hu, så hemskt. Här? I lilla byhåla?
Eftertankens reaktion är, som sagt, något mer nyanserad.
Ja, varför inte här - också?
Det sorgliga i alla dessa händelser, när ungdomar är inblandade i tvivelaktiga incidenter, är väl frågan om var deras föräldrar håller hus?
Och har hållit hus?
Hur kan brist på inlevelseförmåga och empati ha gått så spårlöst förbi i så mångas uppfostran?
Att man som förälder inte kan se och höra allt, är en självklarhet.
Lika självklart tycker jag att det är att man bankar in artighet, allmänt folkvett och känsla för allas lika värde, i sina telningars skallar.
Tyvärr håller inte alla med mig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är just det, vart är föräldrarna? Jag vet att du redan fått avsmak från TV-programmet Ung och bortskämd. Igår var det ett nytt avsnitt. Jag är inte fullt så chockad, men nästan. Hur kan 23-24 åringar vara så omogna. Då är man vuxen och ska ta ansvar för sitt liv. Återigen säger jag att detta är föräldrarnas fel.
Samma sak gäller vid incidenten hos er. Det är troligtvis en brist i uppfostran. Varför har det blivit så här? Jag har ju själv "tvingats" vara en mycket närvarande förälder på grund av sonens funktionshinder. Man fick ju vara samordnare mellan skola, barnhabilitering och andra myndigheter. Det innebar också att man hade totalkoll på sina barn. Dottern fick ju sin del av den sleven av bara farten.
Visst kunde man inte se allt, men är man närvarande med sina barn så upptäcker man rätt mycket i alla fall. Man ser när de gjort något förbjudet. Man lär sig se när de t ex ljuger. Och då måste man ta tag i det. Det kan vara jobbigt, men värt den tiden det tar. Man har igen det senare.
Det är väl här det brister. Det är jobbigt att vara en aktiv och närvarande förälder. Många orkar kanske inte med det. Det räcker inte bara att rycka på axlarna och säga att det gäller inte mitt barn.
Jag har i många år önskat att det skulle finnas föräldrautbildningar på BVC. Då inte bara till småbarnsföräldrar utan hela vägen eftersom nya och olika problem dyker upp eftersom barnen blir äldre.
Oj vad det här blev långt och luddigt. Men det är fortfarande en fråga som engagerar mig starkt, trots numera vuxna telningar.
Cicki; Jag sitter här och gör vågen för din kommentar.
Kan (tyvärr) bara hålla med om varje ord.
Engagerade vuxna har blivit något av en bristvara - och där de finns - är barnen som regel sansade att ha att göra med.
Det är alla de där andra....
Tack för en fantastisk kommentar!
You´re welcome.....:-)
Jag glömde ju en sak. Jag skrev att man som förälder har igen sitt aktiva föräldraskap senare. Någon/några som verkligen har igen det senare det är barnet/ungdomen som får en klar och tydlig uppväxt. Som slipper hamna i en massa tråkigheter. Som växer upp som sedda barn och så småningom blir trygga vuxna. Så det är barnet som vinner mest på att vi föräldrar bryr oss.
Skicka en kommentar