Åldersperspektiv och skavsår.

Att ålder inte har så stor betydelse, det erfar jag på nytt varje vecka.
En gång för länge sedan, var jag alltid yngst!
Sent född på året, kortast och minst i klassen, brådmogen och bråttom in i vuxenvärlden väntade jag inte på att få "åldern inne" innan uteställen skulle besökas.
Nästan först in i giftermål och barnafödande av alla mina närmsta vänner, högljuddast och gapigast i alla sammanhang - ja, jag trodde nog att ungdom i sig var en merit men ändå ett stadium som skulle gå över.

Helt plötsligt är jag nästan äldst.
Eller bland de mest erfarna?
I alla fall i de sammanhang jag frekventast rör mig i.

Småbarnsmammornas värld!

Idag har jag haft en fantastiskt trevlig dag hos en nyfunnen vän, inte mycket äldre än vad jag var när jag hade två barn i samma storlek som hon har nu.
Hade inte hennes äldsta prinsessa och min Bam-Bam funnit varandra, vette tusan om vi börjat frottera oss?
Och det hade ju varit synd!
Om vi inte börjat leka med varandra.
Mycket av det hon står för och gör och har gjort, skulle kunna vara en kontaktannons av mig själv i hennes ålder.
En hel del inte.

Hon har bättre koll än vad jag hade.
Framför allt är hon mycket mer ödmjuk än vad jag var.

När jag jämför mitt yngre jag med de som innehar samma ålder nu, då först inser jag hur extremt besvärlig jag måste ha varit!?

"Kom och skriv mig det på näsan" skulle kunnat vara min dåvarande devis.
Självklart hade jag aldrig fel - och om jag nu mot all förmodan hade det - då hade jag ändå rätt!

Stökig person jag minns mig själv som!
Ställt i det perspektivet är det rätt skönt att åldras.

Hoppas jag nu inte gav min nya mammakompis skavsår i öronen, för maken till pratglad mångmamma får man nog leta efter.
Tror jag sagt fler ord i följd idag än samtliga små-vilda-glada tillsammans.
Och bara det är en merit!