Kluvenhet.

Jag har ju tidigare dryftat ämnet förskola.
Inte som företeelse i sig men som något för mig och mina barn.
Eller kanske snarare inte.


Jag har aldrig varit i behov av att lämna iväg mina små dagtid för att åka till ett lönearbete.
Den biten har jag löst på annat sätt när det varit aktuellt, antingen genom att jobba på andra tider då det finns en far hemma, eller genom att helt frankt ha med mig mina små.
Givetvis är inte alla så lyckligt lottade att de har samma möjlighet att stanna hemma men överlag anser jag att barn under tre år inte har något större behov av att vistas i en större förskolegrupp.
Möjligen har föräldrarna det behovet?


Nu har min Bam-Bam, nyss fyllda tre hamnat i allmän förskola, max 15 timmar i veckan, varav han nyttjar 10.
Max!
Han gillar inte att bli lämnad!


Pedagogerna brukar hävda att; det går över, lämna kvickt och överlåt resten till oss, han vänjer sig.
Ledsen, jag kan faktiskt inte!
Att lämna en ledsen och gråtande liten kille bara för att jag ställt in mig på några barnlösa timmar, eller för att jag inbillar mig att det skulle vara nyttigt/roligt/bra för honom med egna kompisar - det känns inte bra.
Så jag stannar kvar!
Fruktstund efter sångsamling, påklädning efter utsläpp på gården.
Ändå är han inte tillfreds med att jag till slut försvinner efter en trekvart eller en timme.
Även om han kommit igång och börjat leka med andra barn - det är inte kul med separationen.

Ärligt talat är jag lite förvånad.
Som minst i en stor syskonskara är det ju knappast mängden barn som stör honom, storasyster finns dessutom på avdelningen intill, alla fröknar känner alla barn och han har varit med och lämnat sina storasyskon flera gånger i veckan i några år nu.
Jag inbillade mig faktiskt att han skulle uppskatta lite tid med andra jämnåriga och egna fröknar?
Han bryter inte ihop för hela dagen framöver men det är tillräckligt kluvet att till sist ändå lämna och gå.

Säkerligen går det över, han kommer vänja sig, det är på sikt nyttigt att genomleva separationer eftersom hela livet består av möten och avsked men min magkänsla säger mig att det påverkar även tilliten.
Vad gör det med små barns världsbild att de blir "övergivna"?
Just treårsgränsen för barns lek med andra barn är inte huggen i sten, givetvis finns det barn som vill leka med andra tidigare än så men naturligtvis måste även det omvända förekomma!

Jag tror inte att jag allvarligt skadar min son, de tio timmarna blir sällan fler än sju-åtta, eftersom jag stannar längre och hämtar tidigare men ändå måste jag ställa frågan.
Är det verkligen rätt av mig att lämna en sådan liten kille när jag inte har något verkligt behov av det?
Är det för hans eller min skull och i så fall - om han nu inte till fullo uppskattar det, borde jag inte behålla honom hemma ett tag till?
Även han kommer ju att växa till sig och verkligen vilja leka med sina kompisar.

Jag delar känslan av separationsångest med många föräldrar som lämnar sina små men jag har en valmöjlighet; han måste inte vara där, anledningen till att han alls är inskriven och har en plats är för att jag trodde att det skulle vara kul för honom?

Jag gillar inte mina motstridiga känslor här!?